Annons

MalvakvartettenSå här borde det alltid vara – ungt och kontrastrikt

Malvakvartetten med Linnea Hällqvist, Knapp Brita Pettersson, Maria Jonsson och Maja Molander.
Malvakvartetten med Linnea Hällqvist, Knapp Brita Pettersson, Maria Jonsson och Maja Molander. Foto: Nadja Sjöström

Ung musik och ung publik ramar in Malvakvartettens gästspel i Konserthusets koncept ”Ny fredag”. Sofia Nyblom njuter av mötet mellan olika temperament i mjuk klubbatmosfär.

Under strecket
Publicerad

Malvakvartetten

Genre
Konsert
Var
Stockholms konserthus

Verk: Caroline Shaw ”Entr’ acte”. Tegolo Monnakgotla ”Wooden bodies”. Karin Rehnqvist ”The Riddle”. Aleksandra Vrebalov ”My desert, my rose”. Lo Kristenson ”Omstråk, motstråk”

Det är en utmaning att hitta klubbkänslan i en konsertsal som också poserar som konstmuseum, men vin och musik gifter sig ju gärna. Och en och annan ur den musikhögskoleprofilerade publiken instagrammar de fantasifulla takkronorna innan låtlistan i högtalarna bryts av Malvakvartettens entré. De är klädda i salens färgskala, en ung kvartett född 2008 i Göteborg som via studier i Berlin placerat sig som nyfikna innovatörer med sikte på just det unga. Konceptet ”Ny fredag” presenterar ett helt och håller kvinnoprofilerat program. Men det mest påfallande är inte likheten sinsemellan tonsättarna, utan snarare kontrasten mellan de olika temperamenten.

Caroline Shaws ”Entr’acte” är den perfekta öppningen, ett verk som drar lyssnaren vid näsan när fragmenten av en Haydnkvartett splittras upp, roteras, spelas på tvären och skruvas till en uppkäftig menuett. Den New York-baserade kompositören och multimusikern skriver för världsledande solister, producerar skivor med Kanye West och sjunger i en avantgardistisk ensemble. Dessutom var hon 2013 den yngsta Pulitzer-pristagaren någonsin. Till viss del påminner Shaws teatrala mellanakt om Charles Ives: det är lite grann som att stå utanför ett övningsrum och lyssna på en repetition, samtidigt som något helt annat spelas tvärsöver korridoren.

Annons
Annons

... i det sistnämnda verket är rösterna bråkigt passionerade som ett gäng ungdomar på stan.

Titeln Tebogo Monnakgotlas ”Wooden bodies” anspelar på instrumenten som levande kroppar. Lyssnande, solistiskt iakttagande, sedan intensivt samspråkande. Monnakgotla är en lyriskt sinnlig tonsättarröst, och hennes enaktsopera ”Jean-Joseph” nominerades till Nordiska rådets pris 2018. Här finns ett släktskap även tonartsmässigt med Karin Rehnqvists folkmusikaliskt inspirerade ”Riddle”, där de utsparade stämmorna flätas samman i sirligt kurbitsmåleri.

”Riddle” ingår liksom serbisk-amerikanska Aleksandra Vrebalovs ”My love, my rose” i Kronoskvartettens beställningssvit ”Fifty for the future” – men i det sistnämnda verket är rösterna bråkigt passionerade som ett gäng ungdomar på stan. Lo Kristensons hypnotiserande ”Omstråk, motstråk” leker med tid, tyngd och fysisk närvaro i ett dramatiskt ljussatt rum. Ett begränsat tonmaterial bjuder in till lyssnande när strängar stäms om i parallella, öppna kvinter och vibrationerna försätter publiken i trans.

Konceptet ”Ny fredag” öppnar sinnet och möjliggör möten. Så borde det alltid vara. Efter konserten hamnar jag i samspråk i tunnelbanan med tre bosniska kvinnor om språkliga variationer: vilka ord har vi för kärlek, på bosniska och svenska? Bosniskan har fler nyanser, det svala svenska temperamentet sätter avtryck också i språket. Men skrattet, musiken och kärleken följer mig hem.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons