Annons

ViviiSå här kommer det låta när robotar skapar musiken

Foto: Bror Bror

Viviis debutalbum är ljuvligt vilsamt att landa i – som öronen får gå på spa. Men samtidigt innehåller skivan så många referenser till de senaste 20 årens bästa musik att en paranoid tanke dyker upp: har en robot skannat mina spellistor och gjort ny musik av dem?

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Vivii

Artist
Vivii
Genre
Pop
Musikbolag
Dumont Dumont

Betyg: 4 av 6

Det finns mycket med indietrion Vivii att applådera. Det första är att det gifta paret Emil och Caroline Jonsson bestämde sig för att satsa på musiken efter att de blivit föräldrar, extremt befriande och inspirerande. Tillsammans med Anders Eckeborn och med Christian Walz vakande öga släppte de just sitt första album ”Vivii”. Egentligen är det ju helt bakvänt, det är efter familjebildningen som folk skaffar trista kontorsjobb, kammar sig och sakta sluts in i en kärnfamiljstillvaro där drömmen om popscener måste förträngas.

En annan sak är att det äkta paret, som träffades redan som barn, var med i Tye Tribbetts kör, som sjunger i Justin Timberlakes ”Cry me a river”.

Och så förstås deras utsökta musiksmak, som får dem att skapa ett album med musik som egentligen skulle kunna räknas ut som dödsdömd redan innan algoritmerna fått en chans att räkna och kategorisera.

Missförstå mig rätt. Skivan ”Vivii” låter som skivorna brukade göra för inte allt för länge sen, då när cd-skivor var grejen. Inte bara musikaliskt, utan lika mycket i sin lågmälda sammansättning låtar som aldrig kan kvala in på Spotifys hitlistor, men passar utmärkt som soundtrack i tv-serier eller indie-filmer.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det är ljuvligt och underbart vilsamt att landa i, mellan varven med den mer uppmärksamhetskrävande musiken som popscenen består av i dag. Som att öronen, hjärnan och hela kroppen får gå på spa.

Musikaliskt lutar sig trions låtar på starka influenser av drömpop och indie, med luftig sång, lätta gitarrer och flummiga synt-arrangemang. De inledande spåren ”Pick me up” och ”Siv (You & I)” har samma medryckande, stora syntpop som Chvrches. ”Wanna fly” kan katalogiseras in under Beach House-pop. I ”Fibromyalgia” är den soldränkta 00-talsindien med band som Shout Out Louds slående. Medan ”And tragic” och ”Suckerpunch” rör sig i slowmotion i Lana Del Reys mörka och urbana paradis. I ”Suckerpunch” går det till överdrift. Sången låter nästan som en parodi på Lanas ”Blue jeans”, likheten är knappt ens rolig.

Och ju fler tydliga kopplingar till de senaste 20 årens bästa musik jag hittar på ”Vivii”, desto mer skeptiskt förhåller jag mig. Något är skumt, referenserna för många. Jag börjar fantisera om AI, robotar och hackers. Är Vivii i själva verket är ett resultat av att en bot skannat mina spellistor och helt enkelt skapat mitt eget personaliserade universalband, med mina universallåtar?

En paranoid tanke. Men det är nog ungefär som ”Vivii” det kommer att låta när robotarna skapar musiken direkt till mina spellistor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons