Annons
Krönika

Andres Lokko:Så här provinsiell har svensk kultur aldrig varit tidigare

Några kulturarbetare som var med i Filip & Fredriks tv-show visste inte vem Anton LaVey var – och stoltserade med det. LaVey var en amerikansk satanist som skrev ”Den sataniska bibeln”.
Några kulturarbetare som var med i Filip & Fredriks tv-show visste inte vem Anton LaVey var – och stoltserade med det. LaVey var en amerikansk satanist som skrev ”Den sataniska bibeln”. Foto: Claudio Bresciani/TT

En sak att kulturarbetare inte har koll, men när de dessutom är stolta över det blir jag genuint ledsen. Den svenska kultursynen har aldrig, åtminstone inte under min livstid, varit så provinsiell.

Under strecket
Publicerad

Kim English

Foto: Nervous records Bild 1 av 4

Scott Walker och Ranking Roger.

Foto: Dezo Hoffman/REX/TT, REX/Shutterstock/TT Bild 2 av 4

Nipsey Hussle.

Foto: Genaro Molina/TT Bild 3 av 4

Anton LaVey förrättar ett ”sataniskt bröllop” i San Francisco 1967.

Foto: TT Bild 4 av 4

Kim English

Foto: Nervous records Bild 1 av 3

Scott Walker och Ranking Roger.

Foto: Dezo Hoffman/REX/TT, REX/Shutterstock/TT Bild 2 av 3

Nipsey Hussle.

Foto: Genaro Molina/TT Bild 3 av 3

Hur blev egentligen Sverige så pinsamt litet, så tilltäppt och fascinerande självupptaget?

Jag drivs av det djupt otidsenliga idealet att vilja läsa böcker, få höra musik och förkovra mig i kulturella fenomen som berättar något om omvärlden jag inte redan kände till. Ny musik som inte låter som någonting annat jag har hört kan vara det bästa jag vet.

Jag försöker, i mitt eget skrivande, verkligen undvika ämnen som klarar sig utmärkt på egen hand. Oftare än någonsin tidigare ställs detta på sin spets när 1900-talet nu är så avlägset att det seklets kulturella pionjärer och stjärnor börjar gå bort i en allt mer accelererande takt.

Det fanns en tid för länge sedan då man skämtade om att det sista man gjorde som journalist före pensionen var att tvingas författa dödsrunor i ett dammigt hörn av lokaltidningsredaktionen.

I dag är det tvärtom. Mängden kända kulturpersoner som har gjort ett avtryck blir fler för varje år som flytt sedan radion och tv:n – och så vidare – uppfanns.

1/3

Kim English

Foto: Nervous records
2/3

Scott Walker och Ranking Roger.

Foto: Dezo Hoffman/REX/TT, REX/Shutterstock/TT
3/3

Nipsey Hussle.

Foto: Genaro Molina/TT

Bara i den internationella musikvärlden gick i går den legendariska house-sångerskan Kim English bort, veckan innan dog Ranking Roger, den så inspirerande anti-rasistiska rösten i brittiska The Beat, och Scott Walker, en av musikhistoriens tveklöst mest inflytelserika visionära röster. Den unge rapparen Nipsey Hussle sköts ihjäl i Los Angeles häromdagen.

Annons
Annons

Anton LaVey förrättar ett ”sataniskt bröllop” i San Francisco 1967.

Foto: TT Bild 1 av 1

Kring alla dessa sorgliga händelser uppstår en möjlighet till folkbildning och ynnesten att faktiskt få användning för sina kunskaper, sådana som jag tar för givet att vi alla besitter; helt enkelt en kulturell allmänbildning och viljan att dela med sig av den.

Men jag har alldeles för höga – eller, möjligen, föråldrade – tankar om oss när jag tror att vi, som yrkesgrupp, kan massor om kultur och längtar efter att få använda våra kunskapsbanker för att säga något om samtiden.

I ett svenskt frågesportprogram som jag råkar se en halvsen kväll handlar en fråga om Anton LaVey. Ingen i burarna vet vem det är och det är väl okej – även om de flesta deltagarna är hyfsat uppburna författare och journalister – men en av de tävlande känner att hen överlägset måste slänga ur sig ”vem fan vet sånt?”.

Det där högljudda och vedertagna föraktet mot allt som inte redan finns på en ens egen världsfrånvänt marginella radar gör mig så sorgsen.

På sociala medier fnissade personer – som i vanliga fall verkar både smarta och bildade – rått åt spontana minnesord över den oefterliknelige Scott Walker, eftersom de inte visste vem han var.

Anton LaVey förrättar ett ”sataniskt bröllop” i San Francisco 1967.
Anton LaVey förrättar ett ”sataniskt bröllop” i San Francisco 1967. Foto: TT

Det stör mig inte så mycket – överraskar mig kanske inte heller egentligen – att ett knippe kulturarbetare som gästar Filip & Fredrik en sen tisdagskväll inte känner till författaren till ”Den satanistiska bibeln”. Men det öppna kultur- och kunskapsföraktet är en ganska ny grej, i alla fall den som kommer inifrån, från de egna leden.

Jag blir genuint ledsen av det. Och också lite skrämd.

Den svenska kultursynen har aldrig, i alla fall inte under min livstid, varit så provinsiell, så demonstrativt skygglappsförsedd, som just nu. Men det riktigt obegripliga är hur den dessutom verkar vara stolt över det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons