Annons

”Så jävla trött” – hon fick nog av allt känsloarbete

Gemma Hartley skrev en essä om känsloarbete 2017 som snabbt blev viral.
Gemma Hartley skrev en essä om känsloarbete 2017 som snabbt blev viral. Foto: Staffan Löwstedt

Kvinnan smörjer relationer och planerar vardagen. Mannen bidrar när han blir ombedd. I boken ”Så jävla trött” går Gemma Hartley till botten med det osynliga slit som pågår i många hem: känsloarbetet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Gemma Hartleys önskan om att ha en lydig assistent till make är inte aktuell längre.

Foto: Staffan Löwstedt

Varför ska den som har lägst krav sätta ribban? frågar Nina Åkestam, doktor i ekonomi och författare till boken ”Feministfällan”.

Foto: Sofia Runarsdotter

Enligt Gemma Hartley förväntas kvinnor i USA ”bring home the bacon and then fry it”, alltså göra karriär, dra in pengar till hushållet, styra i hemmet och komma ihåg födelsedagskort till svärföräldrarna.

Foto: Staffan Löwstedt

Mitt på golvet i klädkammaren stod en stor förvaringslåda. Gemma Hartleys man hade tagit ner den från hyllan två dagar tidigare och sedan lämnat den. Lådan var uppenbart i vägen, ett hinder för att fylla tvättkorgen eller välja kläder på morgonen. Maken märkte det inte, klev bara över den, men för Gemma var lådan en källa till något annat – en bottenlös vrede.

När hon med spända käkar till slut själv krånglade upp den på hyllan, sa hennes make ”Du hade bara behövt be mig göra det”.

Med nära till gråt svarade hon ”Men jag vill inte behöva be dig”.

Anekdoten ovan inleder den amerikanska journalisten Gemma Hartleys bok ”Så jävla trött – om kvinnors känslomässiga arbete och vägen till förändring”. Begreppet känsloarbete är brett och svårfångat men handlar i princip om små handlingar som håller våra nära och kära glada och som får vardagen att rulla smidigare. En oproportionerligt stor del av känsloarbetet görs av kvinnor.

Han bidrog bara när jag bad honom.

I boken ger Hartley otaliga exempel på hur ojämställdheten gör henne stressad och förbannad. När hon uttrycker sitt missnöje känner hon sig tjatig och maken blir defensiv. Han förstår inte varför hon blir så orimligt arg över smulorna på köksbänken eller för att han glömt skicka med barnen varsin matsäck.

Annons
Annons

Gemma Hartleys önskan om att ha en lydig assistent till make är inte aktuell längre.

Foto: Staffan Löwstedt

– Han förstod inte att det handlade om ett större problem: att jag kände att jag var ansvarig för vårt gemensamma liv och att han bara bidrog när jag bad honom, säger Gemma Hartley.

Embryot till ”Så jävla trött” var Hartleys essä “Women aren’t nags - we’re just fed up” som publicerades i modemagasinet Harper’s Bazaar 2017 och snabbt blev viral. I texten vittnar hon om sin önskan att slippa detaljstyra sitt och makens liv med sina oräkneliga mentala listor. Hon vill ha en jämlik partner som tar lika många initiativ som hon.

Efter reklamen visas:
Vem gör känsloarbetet i din relation?

– Jag trodde i alla fall att jag ville det. Nu i efterhand vet jag att jag egentligen ville att han skulle vara en lydig assistent som läste mina tankar och gjorde allt på mitt sätt. Och att jag inte skulle behöva ta tag i min egen perfektionism och kontrollbehov.

Att kvinnor generellt sett drar ett tyngre lass beror förstås inte på att de biologiskt är bättre på att komma ihåg matsäckar – utan på att majoriteten av kvinnor har uppmuntrats till och övat på känsloarbete sedan barnsben, medan män inte gjort det samma.

Ett symptom på detta, menar Hartley, är ”maternal gatekeeping”. Begreppet beskriver vissa mödrars tendens att betrakta föräldraskapets sfär som sitt revir, och hindra den andra föräldern att ta likvärdigt ansvar för barnet. Hennes revir sträckte sig dock längre än till bara föräldraskap.

Gemma Hartleys önskan om att ha en lydig assistent till make är inte aktuell längre.
Gemma Hartleys önskan om att ha en lydig assistent till make är inte aktuell längre. Foto: Staffan Löwstedt
Annons
Annons

Även innan hon och maken fick barn höll hon honom på en armlängds avstånd från allt från hushållssysslor och vardagsplanering till att upprätthålla deras sociala liv.

– Jag har alltid tänkt att allt går snabbare och bättre om jag gör det själv, då slipper jag förklara eller riskera att han tar det som kritik. Under de förutsättningarna, när jag inte litar på att min partner klarar av att göra känsloarbetet, eller där jag hänger över hans axel och kontrollerar det han gör, finns inget hopp om att vår relation faktiskt skulle kunna bli mer jämställd.

I Sverige har boken ”Så jävla trött” diskuterats flitigt sedan den kom ut. Många läsare har känt igen sig i beskrivningarna av familjelivets och vardagens oreda. Att vi i Sverige har kommit ytterligare en bit på vägen mot jämställdhet blir tydligt, vilket vi exempelvis kan tacka tidigare generationer för, liksom vår föräldraförsäkring och barnomsorg.

Men Gemma Hartley har också fått kritik. Hon har kallats babblig, traditionell och priviligierad i sin medelklassbubbla. Flera kritiker menar att boken inte har bäring i en svensk kontext, och andra att Hartley bara är en jobbig perfektionist som borde ta det lite lugnt.

Men bara för att svenska feminister har diskuterat familjens projektlederi i åratal, betyder inte det att diskussionen är överspelad i Sverige. Det menar Nina Åkestam, doktor i ekonomi, feministisk debattör och författare till boken ”Feministfällan”.

Så länge kvinnor fortfarande upplever att de drar ett tyngre känslomässigt lass, så behöver problemet lyftas, menar hon. Och lösningen är långt ifrån att kvinnor bara borde chilla lite.

Annons
Annons

Varför ska den som har lägst krav sätta ribban? frågar Nina Åkestam, doktor i ekonomi och författare till boken ”Feministfällan”.

Foto: Sofia Runarsdotter
Varför ska den som har lägst krav sätta ribban? frågar Nina Åkestam, doktor i ekonomi och författare till boken ”Feministfällan”.
Varför ska den som har lägst krav sätta ribban? frågar Nina Åkestam, doktor i ekonomi och författare till boken ”Feministfällan”. Foto: Sofia Runarsdotter

Känslomässigt arbete avser omtanke, konflikthantering och att underhålla relationer, men även att få vardagen i ett hushåll att fungera smidigt.

– Att säga att den kvinna som har problem med ojämnt fördelat känslomässigt arbete i sin relation bara borde ta tag i sin egen perfektionism och sänka sin standard, känns helt fel. Varför ska den som har lägst krav sätta ribban? Det tror jag varken är bra för relationen eller för samhället, säger Nina Åkestam.

Att diskutera fördelningen av känslomässigt arbete är en viktig feministisk handling.

I en krönika i Aftonbladet skriver Caroline Ringskog Ferrada-Noli att Gemma Hartley ”vägrar att rikta lampan mot sig själv”. Ett stort problem i kampen för jämlikhet, menar hon, är att kvinnor inte vågar vara tydliga eller uttrycka sina behov – för att det som kvinna inte är okej att vara jobbig. Istället klagar man och pratar om att killarna bara borde förstå, och upprätthåller på så sätt rådande maktordning.

Nina Åkestam håller med om att det är jobbigt att, som kvinna, kräva sin plats.

I boken ”Feministfällan” riktar hon kritik mot en svensk feminism som urvattnats när kampen för jämställdhet blivit en identitetsmarkör – och en slogan på en t-shirt. Feminism kräver handling, och när det gäller känslomässigt arbete så är det på individnivå den måste ske.

Annons
Annons

Enligt Gemma Hartley förväntas kvinnor i USA ”bring home the bacon and then fry it”, alltså göra karriär, dra in pengar till hushållet, styra i hemmet och komma ihåg födelsedagskort till svärföräldrarna.

Foto: Staffan Löwstedt

– Att diskutera fördelningen av känslomässigt arbete med den man lever ihop med är en potentiellt viktig feministisk handling. Det kräver energi och tid men det kanske är smällen man får ta, för att ens barn ska slippa göra det.

Enligt Gemma Hartley förväntas kvinnor i USA ”bring home the bacon and then fry it”, alltså göra karriär, dra in pengar till hushållet, styra i hemmet och komma ihåg födelsedagskort till svärföräldrarna.
Enligt Gemma Hartley förväntas kvinnor i USA ”bring home the bacon and then fry it”, alltså göra karriär, dra in pengar till hushållet, styra i hemmet och komma ihåg födelsedagskort till svärföräldrarna. Foto: Staffan Löwstedt

Mycket har hänt i Gemma Hartleys relation sedan artikeln i Harper’s Bazaar publicerades, berättar hon. Samtalen om projektledandet och känsloarbetet sker nu (oftast) under lugnare former. De handlar mer om rättvisa och hur de tillsammans kan gå emot de könsstereotypa normer de formats av. Maken anstränger sig för att förstå och för att göra mer. Hon har börjat rucka på sina uppfattningar om hur saker måste vara.

Men att bara ”släppa taget” och sänka sin standard, det tror inte heller hon på.

– Det argumentet lägger ytterligare ansvar på kvinnorna, och innebär att männen inte behöver förändras alls. Att avfärda kvinnor genom att säga ”du har för höga krav” är också att säga att omsorgsarbetet inte är viktigt, vilket det verkligen är.

I stället tror hon på en gyllene medelväg – där båda parter måste dra sitt strå till stacken. Hartleys önskan om att ha en lydig assistent till make är inte aktuell längre. I stället har hon – även om hon understryker att det finns mycket kvar att jobba på – en mer jämlik partner som tar stort ansvar i deras vardag. Jämställdhet har för dem båda ett värde i sig, men det handlar också om att ge de tre barnen en uppväxt som inte begränsas av stereotypa könsroller.

– Vi har blivit mer sammansvetsade som familj. Nu när min partner har mer att säga till om i familjen innebär det också att han känner sig mer engagerad i livet hemma. Ibland tänker jag fortfarande att mina sätt att göra saker på är bättre, men jag har till stor del accepterat att vårt liv kan organiseras på andra sätt. Det gör mig mindre stressad och frustrerad, vilket är värt mycket.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons