Foto: Staffan Löwstedt

Så kan en varm capricciosa stoppa ett politiskt krisläge

Några rykande capricciosa räddade Sveriges ekonomi på 90-talet. Nio rätter gris fick SD att svänga om vinster i välfärden. Vilken maträtt löser regeringsfrågan i höst?

Publicerad
”Ett mudderverk på speed” – kräftorna hade inte en chans mot försvarsminister Anders Björck.
”Ett mudderverk på speed” – kräftorna hade inte en chans mot försvarsminister Anders Björck. Foto: Janerik Henriksson/TT, Daniel Nilsson

Försvarsminister Anders Björck ryckte till sig en kräftstjärt på ett fat i närheten. Han tog ett vant tag om magen och sög ut lagen. De stora röda kräftorna var fiskade i närheten av Harpsund som vanligt. Kanske var det den 25:e i ordningen, på fatet började det glesna något, men Björck var inte ens halvvägs. I alla fall inte om Olle Wästberg kommer ihåg rätt.

− Han åt 60 kräftor den dagen. Det var som att se ett mudderverk på speed, säger han, som då var statssekreterare åt finansminister Anne Wibble.

Anders Björcks mudderverksamhet ute på Harpsund skedde ett knappt år efter maktskiftet 1991. Den borgerliga regeringen hade precis haft regeringssammanträde och Carl Bildt såg optimistiskt på framtiden: ”Svensk ekonomi har nu kommit ur det senaste decenniets kostnadsproblem. Detta bäddar för en stark utveckling under det kommande året” slog statsministern fast när han mötte de politiska reportrarna.

Tre veckor senare rusade räntan till 500 procent.

”Än i dag kan jag inte äta kräftor utan att tänka just på det. För det var just på kräftskivan ute på Harpsund det året, som han sa så”, har socialdemokraten Mona Sahlin senare sagt om Bildt, de kokta leddjuren och den ljusa framtidstron.

Annons
Kräftor och pizza i all ära, i valrörelsen 1994 unnade sig Carl Bildt även en hamburgare från den numera insomnade kedjan Clock.
Kräftor och pizza i all ära, i valrörelsen 1994 unnade sig Carl Bildt även en hamburgare från den numera insomnade kedjan Clock. Foto: Tommy Holl/TT

Valutakrisen hade exploderat i knät på den borgerliga regeringen. Förhandlingar kom till slut igång med Socialdemokraterna, i hopp om att en bred uppgörelse skulle ta Sverige ur den mest akuta krisen. Under några dygn flyttade ett 60-tal socialdemokratiska politiker och tjänstemän återigen in i Rosenbad bland overheadapparater, anteckningsblock och mineralvatten. Om de politiska turerna har skrivits en hel del. Vad som sällan nämns är vilken roll lite ost, skinka och tomatsås spelade, på ett par rykande capricciosa i hämtkartong.

”Det fanns en väldig misstänksamhet som, vill jag då betona, Folkpartiet på många sätt löste ihop med oss. På något sätt kändes det som om det var vi och Folkpartiet som gjorde den där krisuppgörelsen, trots Moderaterna. Och jag menar verkligen det. Det är alltifrån att Peter Örn, Bengt Westerberg och Olle Wästberg kom med pizza åt oss. Vi höll på att svälta ihjäl där på natten. Det fanns en respekt som inte fanns för övrigt.”

Annons

Citatet är Mona Sahlins, som vid seminariet ”När räntan gick i taket” om valutakrisen på Södertörns högskola, minns förhandlingarna ett kvarts sekel senare. Enligt Sahlin var problemet inte bara att den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna tyckte olika, utan mer att de såg helt olika på verkligheten. Det kändes näst intill omöjligt att hitta lösningar, och ännu svårare blev det ju hungrigare alla var.

Lars Leijonborg: en mänskligare approach mot sossar.
Lars Leijonborg: en mänskligare approach mot sossar. Foto: Jan Collsiöö/TT

Som Olle Wästberg kommer ihåg det var det han som skickade partikollegan Lars Leijonborg att till slut köpa pizzan. Socialdemokraterna hade inte längre egna passerkort till statsrådsberedningens lokaler, och hade svårt att röra sig in och ut. Det blev i stället räder ut i korridorerna för att sno åt sig en bit av landgången som blivit över efter att regeringen och deras stab ätit.

Annons

– Jag tyckte att det var dumt att man inte hade inkluderat dem i beställningen, så jag bad Lars gå och handla. Men det var ju inte så att vi gick och frågade vad de ville ha, det blev capricicciosa. Det brukar vara ett säkert val, säger han.

Frågar du socialdemokrater och folkpartister som var med, svarar de flesta att Carl Bildts stab överlag var vagt intresserade av att ens komma till en överenskommelse. Det var samma gäng som precis hade satt upp en skylt i regeringskansliet med texten ”sossefri zon”. Det var moderaterna Lars Tobisson, Peter Egardt och Olof Ehrenkrona, och de ville i stället göra upp med Ny Demokrati, men statsministern var obeslutsam.

Fredagen den 18 september 1992 var förhandlingarna igång på allvar uppe på Rosenbad. Politiska tjänstemän sov någon stund här och där, förre finansministern och Ingvar Carlssons parhäst Allan Larsson slumrade till vid halv fyra på natten utanför Carl Bildts tjänsterum. Doften av pizza plågade S-förhandlarna, medan regeringsrepresentanterna fick upp beställningen på sina rum. Varje minut fram till morgonen och marknadens öppnande spelade roll, det var bara att fortsätta jobba.

Annons

– Att vi sen gick över med pizza fick en social effekt, det tror jag faktiskt. Det gjorde att de inte kände sig alltför uteslutna, det blev inte alltför mycket av sossefri zon över stämningen, säger Olle Wästberg.

Albert Einstein ska ha sagt att ”en tom mage inte är en god politisk rådgivare”, något man kanske inte behöver vara just Albert Einstein för att inse. Enligt tidigare statsministern Göran Persson hade också Helmut Kohl fattat det där. I SVT-dokumentären Ordförande Persson beskriver han sina möten med den tyske förbundskanslern:

”Han äter kopiöst med smör – först en assiett; jag kan tänka mig att det är tio såna där smörklickar, tio gram styck som ligger där, de konsumerar han snabbt. Och så tar han in en till, också den går åt”.

Helmut Kohl intar en något mer fettsnål supé.
Helmut Kohl intar en något mer fettsnål supé. Foto: Imago stock/IBL
Annons

Smör, pizza eller kräfta – maten är viktig i politiska sammanhang. Och spelar antagligen en större roll än vad vi tror. Ofta är det över en tallrik som viktiga beslut både initieras och spikas. Regeringens årliga sammanträde på sörmländska Harpsund låter sig inte göras utan att ministrarna, oavsett regeringens ideologiska hållning, sörplar kräftlag, knäcker klor och äter kräftsmör. Breda politiska överenskommelser i riksdagen har inte sällan sin början mellan två högt uppsatta tjänstemän från vardera sida, på en undangömd restaurang någonstans i stan. Eller så läggs en första byggdel till ett partis omsvängning i en politisk fråga under en långkörare i Gamla stan.

Gatustenen på Lilla Nygatan i Stockholm hade täckts av ett skört lager snö, ett sånt där som skulle vara borta om några timmar. Det var i december 2015 och månaden hade hunnit halvvägs. Inne på restaurang Djuret var det varmt, julledigheten var nära. Lobbyisten Markus Uvell, då på Kreab, och Sverigedemokraternas dåvarande stabschef Linus Bylund, hade redan grundat med några enheter bourbon på puben bredvid. De hade lärt känna varandra rätt väl. Redan i juni samma år hade Uvell twittrat: ”Är nöjd, glad och eventuellt en liten, liten smula onykter efter middag etc med den eviga Linus Bylund, vi har fått många viktiga insikter!”. Nu satt de redo att inta nio rätter på gris. Samtalet kretsade kring vad SD egentligen skulle tycka om vinster i välfärden. Starka krafter inom näringslivet hade intresse av att vågmästarpartiet skulle byta fot, och överge sin negativa syn på vinstdrivna företag i vården.

Annons
En rejäl portion fläskkött hjälpte Sverigedemokraterna att fatta beslut om partiets inställning till vinster i välfärden.
En rejäl portion fläskkött hjälpte Sverigedemokraterna att fatta beslut om partiets inställning till vinster i välfärden. Foto: Jennifer Wright/IBL

Men den kvällen handlade det inte om några påtryckningar, bara om att höra sig för om hur partiet fungerade inifrån. Hur närmar man sig bäst din kollega, han som verkar lite tvär? Vem bör jag prata med först? Över nio små tallrikar tartar, sida och huvud av gris togs några av de första stegen mot Sverigedemokraternas omsvängning i frågan om vinster i välfärden.

Men det är inte alltid matens roll är att ätas upp. När EU-rådet möts och statsministrar med högt uppsatta tjänstemän ska komma fram till beslut, är arbetet förlagt i plenum och över en arbetsmiddag. Men ingen går därifrån mätt.

Det är nämligen inte så mycket för att få skåla och tugga tillsammans som man äter ihop. Till skillnad från i plenum tas inte officiella anteckningar vid middagen, ingenting diareförs. Särskilt känsliga ämnen förpassas därför av rutin till matbordet. På så sätt kan deltagarna fritt diskutera olika ståndpunkter utan att behöva försvara dem i ett senare skede.

Annons

Stjärnkocken och krögaren Leif Mannerström är från sin sida bordet övertygad om att en bra middag med god mat och något trevligt att dricka skapar intressantare möten och bättre beslut.

– Men man kan använda maten på många sätt. Det går att genera andra ledare också genom att bjuda på mat som inte är tillräckligt bra eller inte elegant serverad. På så sätt signalerar man att ni är inte mer värda än så här, säger han.

Vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 hade tiotusentals demonstranter samlats på gatorna för att protestera mot mötet och besöket av den amerikanska presidenten George W Bush. Det var kaos på Göteborgs gator, men inne i Börshuset dominerade helt andra konflikter. Leif Mannerström var ansvarig för toppmötets representationsmeny.

– Kvinnan från UD skulle hålla igen och hålla igen. I Sverige har vi en gastronomi att vara stolta över och många duktiga kockar. Men det ska alltid vara lagom, det ska inte slösas, och vi får inte bjuda på sprit. Vad kommer journalisterna att säga om vi slösar på skattebetalarnas pengar? säger Leif Mannerström.

Annons

Till slut fick han igenom sin meny, det bästa Sverige har enligt Mannerström själv: levande havskräftor fångade och tillagade samma dag, piggvarsfilé med champagnesås och hummer, och smultron till efterrätt. Det kan nog vara så att någon vill pröva på lite snaps när de kommer till Sverige? hade han försökt, men nej, det gick absolut inte.

”Klart du ska ha en snaps kompis!” Göran Persson tar emot Jacques Chirac i Göteborg 2001.
”Klart du ska ha en snaps kompis!” Göran Persson tar emot Jacques Chirac i Göteborg 2001. Foto: Janerik Henriksson/TT

– Gästerna hade knappt hunnit sätta sig förrän Persson hade frågat Chirac om han inte ville ha lite brännvin. Då kom UD-kvinnan springande in i köket, högröd i ansiktet och skrek ”Persson vill ha snaps, Persson vill ha snaps!” men vi hade inte en droppe och hela Börshuset var ju säkrat. Jag fick skicka en kille till Systemet. Han höll på att bli nedslagen i säkerhetskontrollen när han rusade mot ingången med några flaskor brännvin i påsen, säger Leif Mannerström.

Annons

Vid politiska toppmöten är maten ofta ett sätt att visa öppenhet och välvilja i politiskt känsliga situationer. I andra sammanhang kan maten användas som vapen.

– I fackliga förhandlingar och nattmanglingar kan medlare använda just det att parterna inte har ätit. Genom att säga ”kan vi inte acceptera det här budet så kan vi gå och äta?” går det också att tvinga fram en kompromiss, säger matforskaren Richard Tellström vid Stockholms universitet.

Han har specialiserat sig på svensk matkulturhistoria. Bland annat har han undersökt riksdagspartiernas valvakemat, och vad den skickar för signaler. Socialdemokraternas valvaka 2006 är ett exempel. Då sänktes priset per tallrik från 300 kronor till 100, för att förstärka partiets valslogan ”Alla ska med”. Miljöpartiets meny är logiskt nog vegetarisk varje år, och Centerpartiet med sina rötter i jordbruket brukar alltid bjuda på kött. Det handlar om att signalera vad partierna står för, inför sina egna.

– Ett annat exempel är Moderaternas valvaka 2006. Tidigare hade man bjudit på pytt i panna och snaps, det skulle vara enkel mat. Men 2006 års valvaka var Nya Moderaternas. Det blev en buffé med helt nya typer av moderna smårätter. När partiet skulle göras om gjorde man också om maten som man ville bli förknippad med, säger Richard Tellström.

Annons

Just Moderaternas tapasinspirerade meny på valvakan är ett ganska bra exempel på signalpolitisk mat. Går vi i stället till verkligheten var det nämligen inte finskuren serranoskinka som byggde Nya Moderaternas kropp.

Det är modern politisk historia nu, berättelsen om hur Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Ulrica Schenström och Sven-Otto Littorin låste in sig i Moderaternas lokaler på Mynttorget 1 i Stockholm och jobbade fram grunderna till den ekonomiska politiken. Den som skulle ta Moderaterna till oanade höjder i opinionen och ge Alliansen valvinsten. Men det var inga högstämda middagar, uppdukade festbord eller hemlagade grytor som drev den moderata kvartetten dygnet runt. Snarare var det hämtmat från thaikiosken på hörnet i bästa fall, cigg och coca-cola som vardagligt minimum.

”Var ligger närmaste restaurang?” Alliansen på valturné 2006.
”Var ligger närmaste restaurang?” Alliansen på valturné 2006. Foto: Måns Langhjelm/TT
Annons

När väl Alliansturnén rullade igång sommaren 2006 och de tre övriga partierna var med på bussen gick diskussionerna höga. Det kulinariska slaget stod nu mellan medköpt pastasallad, eller varm mat längs landsvägen. Mitt i debaclet om drivmedlet stod en från den här texten redan känd figur. Folkpartisten Lars Leijonborg hade blivit partiledare vid det laget. Kanske kom han fortfarande ihåg vad några varma capricciosa kan göra.

– Han var ihärdig och ville att vi alla skulle stanna och äta tillagad mat. I efterhand kan jag tycka att det var smart, man tänker bättre på varm mat. Men det var ju irriterande då, att hela tiden behöva svänga av och göra omvägar, säger Ulrica Schenström.

Det är september nu, 2018 års val kommer snart att få ett röstresultat. Men regeringsförhandlingarna spås bli mer komplicerade än på länge. För att hitta en framkomlig väg rekommenderar matforskaren Richard Tellström partiernas förhandlare att inte glömma maten. Hjärnan behöver sitt socker för att fungera.

– Det kan låta självklart men det kommer att vara viktigt att ha ätit både innan och under de långa processerna, säger han.

I sitt vittnesmål från 90-talets valutakris och nattmanglingarna på Rosenbad avslutar Mona Sahlin med en insikt om svåra politiska förhandlingar: ”Om det inte finns en personlig respekt och tillit, spelar det ingen roll hur mycket man ser på sin samtid på samma sätt. Man måste lita på varandra i någon mening”.

Svensk politisk historia visar att tillit ibland kommer i form av en pizzaslice. Vilken partiledare går och köper den första capricciosan i år?

Efter reklamen visas:
4 sätt att undvika parlamentariskt kaos

”Ett mudderverk på speed” – kräftorna hade inte en chans mot försvarsminister Anders Björck.

Foto: Janerik Henriksson/TT, Daniel Nilsson

Kräftor och pizza i all ära, i valrörelsen 1994 unnade sig Carl Bildt även en hamburgare från den numera insomnade kedjan Clock.

Foto: Tommy Holl/TT

Lars Leijonborg: en mänskligare approach mot sossar.

Foto: Jan Collsiöö/TT

Helmut Kohl intar en något mer fettsnål supé.

Foto: Imago stock/IBL

En rejäl portion fläskkött hjälpte Sverigedemokraterna att fatta beslut om partiets inställning till vinster i välfärden.

Foto: Jennifer Wright/IBL

”Klart du ska ha en snaps kompis!” Göran Persson tar emot Jacques Chirac i Göteborg 2001.

Foto: Janerik Henriksson/TT

”Var ligger närmaste restaurang?” Alliansen på valturné 2006.

Foto: Måns Langhjelm/TT