Annons

”Så kan S ta sig ur GAL–TAN-fällan”

Statsminister Stefan Löfven med flera S-höjdare fotograferade i samband med Löfvens sommartal i Björneborgs folkpark utanför Kristinehamn.
Statsminister Stefan Löfven med flera S-höjdare fotograferade i samband med Löfvens sommartal i Björneborgs folkpark utanför Kristinehamn. Foto: Pontus Orre/Aftonbladet/TT

Det ringer varningsklockor när vissa delar av S vill ta uppenbara genvägar genom att prata om stramare asylmottagning som vänsterpolitik. Det skriver Kalle Sundin från fackliga idéinstitutet Katalys.

Under strecket
Publicerad
Foto: Eva Lindblad/1001bild.se

DEBATT | SOCIALDEMOKRATERNA

Den socialdemokratiska idédebatten går på tomgång. När vi går in i 2020 är det med samma problembild som gällde för 2010-talet: många dominanta frågor i det politiska samtalet tar sig kulturella uttryck i stället för materiella. Vi har lärt oss att den så kallade GAL–TAN-konflikten – där gröna, alternativa och libertära (GAL) kulturvärderingar befinner sig i en intensiv strid med traditionella, auktoritära och nationalistiska (TAN) – minskar intresset för konflikten mellan ekonomisk-politisk vänster och höger. Det gör det svårare för socialdemokratin att samla väljarmajoriteter kring den välfärds- och jämlikhetspolitik som rörelsen finns till för att bedriva. Flera av partiets eftervalsanalyser har under det föregående decenniet påpekat detta. Många och långa texter har skrivits om det. Efter valet 2014 var jag själv en av dem som i en rapport pekade på trenden och propsade för att partiet måste ”materialisera det som är politiska frågor med för liten koppling till fördelningspolitiken”.

Det som saknats är ett omfattande socialdemokratiskt reformprogram som sätter en sådan riktning – ett spännande politiskt projekt. Om det kändes avlägset förra decenniet så ser det knappast bättre ut nu. Ingen som studerat januariavtalet eller årets statsbudget kan känna förhoppning om att se stora omvälvande socialdemokratiska reformer den närmaste tiden.

Annons
Annons

Därför ringer det varningsklockor när vissa delar av partiet nu vill ta uppenbara genvägar genom att prata om stramare asylmottagning som vänsterpolitik. Vi lärde ju oss förra decenniet att det inte fungerar att kasta sig in i frågor som befinner sig mitt i GAL–TAN-konfliktens destruktiva kvicksand utan en tydlig materiell politik att greppa i. Om vi pratar invandring och segregation så finns liten potential att materiellt lyfta folk och välfärd genom att justera redan ordentligt åtstramade asylsiffror. Då bör i stället fokus ligga på stora integrations- och arbetsmarknadsprogram för att vidga kommuners skattebaser och bemanna verksamheter som lider av personalbrist.

För att komma åt gängkriminaliteten behövs utan tvekan rejäla straffskärpningar och bättre verktyg för polisen. Men den som verkligen vill stoppa grov brottslighet har en större uppgift i anti-segregationsåtgärder som att stärka avhopparprogram, rusta bostadshus, göra smarta ombyggnationer i otrygga kvarter, bygga fler hyresrätter, vidga socialtjänstens mandat och bemanning (nu sker i stället nedskärningar) samt utöka medlen för skolor i miljöer där unga riskerar att rekryteras till brottslighet.

Stefan Löfven har vid upprepade tillfällen stuckit ut hakan för att markera att han vill se en stramare asylmottagning än sina januariavtalspartner, men vågar inte samma sak när det kommer till välfärdens finansiering. Där blir partiet i stället omsprunget av M och KD för tillfället.

Just nu är socialdemokratin i många avseenden plattformslös. Eftersom frånvaron av konkreta S-reformer är så påtaglig känns debatten om partiets riktning ofta som en tom teoretisk övning. När Gustav Fridolin förra månaden attackerade Socialdemokraternas politiska riktning på Arbetets kultursida möttes han av arga S-repliker som anklagade honom för snävt GAL-medelklassfokus. Det finns verkligen fog för sådan hård kritik mot miljöpartism och storstadsliberalism, men de skarpa orden biter inte utan det där omfördelande projektet att koppla dem till. På liknande sätt blir det nästan bara TAN-politik kvar av S-linjen i invandringsfrågan om de stora integrations- och anti-segregationsprogrammen uteblir. Då förblir Sverigedemokraternas agenda den dominerade och opinionsmätningarna talar just nu klarspråk om vad som händer då. Vare sig det är GAL-liberalism eller TAN-nationalism som ska bemötas så krävs en materiell ingångsposition för att inte partiet ska fastna i kulturkonflikten och tappa initiativet.

Annons
Annons
Foto: Eva Lindblad/1001bild.se

De S-röster som med inspiration av Socialdemokraterna i Danmark vill se hårdare invandringspolitik, som till exempel Aida Hadžialić eller tankesmedjan Tiden, säger sig samtidigt vilja se en vänstersväng. Om man ska ta dem vid orden ansluter de sig alltså till den sedan länge pågående kampen för en offensiv ekonomisk politik. De lär snart behöva bekänna färg på riktigt. För medan i stort sett hela partiet redan står bakom (eller accepterar) de migrationspolitiska åtstramningar som gjordes efter 2015 och vill stoppa villkorspressande arbetskraftsinvandring så vidgas nu slitningen mellan de många som kräver modiga jämlikhetsreformer och en januariavtalsinlåst partiledning som inte levererar något ens i närheten. När dammet väl lagt sig kring den medialt upptrissade interndebatten om migrationspolitiken så talar alltså mycket för att trycket för verklig vänsterriktning kommer att öka ytterligare.

Vägen ur GAL–TAN-fällan går genom ekonomisk fördelningspolitik, det finns inga genvägar förbi det. Tomgången måste få ett slut. Socialdemokrater bygger nationell gemenskap med välfärd och konkreta trygghetsskapande reformer, inte kulturella symboler eller skenåtgärder. Det räcker inte att tala om det starka samhället – det måste också finnas en tydlig plan för att bygga och finansiera det. Då pratar vi om sådant som progressiv fastighetsskatt för dyra fastigheter, de ovan nämnda antisegregations- och integrationsprogrammen, höjd kapitalbeskattning så att det blir balans i relation till löntagares arbetsinkomstbeskattning, långsiktiga investeringsstöd för att etablera en utsläppsfri omställningsindustri, och inte minst en ordentligt finansierad välfärd med värdiga villkor för dess personal. Det skulle göra materiell skillnad för folk på ett sätt som en minskning med 9 500 uppehållstillstånd för asylsökande aldrig kan komma i närheten av.

Foto: Eva Lindblad/1001bild.se

Kalle Sundin
utredare vid fackliga idéinstitutet Katalys

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons