Annons

Så krossade Gustav II Adolf ”oövervinnerliga” Tilly

På årsdagen av slaget vid Lützen har jag ibland tagit tillfället i akt att blogga om denna drabbning, och om andra aspekter av Gustav II Adolfs krigföring i Tyskland. Eftersom själva Lützentemat nu är tämligen sönderbloggat väljer jag i dag att ta upp ett annat av kungens mer kända fältslag, det som på allvar inledde det svenska segertåget i trettioåriga kriget: slaget vid Breitenfeld år 1631.

Publicerad

Johann Walters porträtt av Gustav II Adolf under slaget vid Breitenfeld.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Del 1 av 8

Långvarig katt- och råttalek

Johann Walters porträtt av Gustav II Adolf under slaget vid Breitenfeld.
Johann Walters porträtt av Gustav II Adolf under slaget vid Breitenfeld. Foto: IBL

Slaget föregicks av en långvarig katt-och-råttalek mellan den svenska armén och Katolska ligans armé under Tilly, en av dåtidens främsta fältherrar, som ansågs vara närmast oövervinnerlig. Varken Tilly eller Gustav II Adolf ville riskera sina trupper i ett fältslag, om de inte absolut måste. Att det likväl blev en drabbning berodde en diplomatisk blunder från kejsar Ferdinand II, som krävde att den lutherske hertigen av Sachsen, Johann Georg I, deltog i kriget mot svenskarna.

Annons
Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1

Del 2 av 8

Vägrade försörja armén – sände bud till Gustav II Adolf

Foto: IBL

Johann Georg hade i det längsta föredragit att förbli neutral, men nu blev det omöjligt. I det påtvingade förbundet med kejsaren ingick en klausul som förpliktade hertigen att upplåta det rika, fredliga och dittills oplundrade Sachsen till försörjning åt Tillys armé. Detta kunde hertigen inte acceptera. Johann Georgs främsta plikt var att värna det egna landet från ofärd och knektplundring. Alltså sände han bud till Gustav II Adolf och bad om hjälp.

Annons
Annons
Annons

Karta över Tyskland under det 30-åriga kriget.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Del 3 av 8

”Betydelsen kan knappast överskattas”

Karta över Tyskland under det 30-åriga kriget.
Karta över Tyskland under det 30-åriga kriget. Foto: IBL

I augusti 1631 tågade den svenska armén in i Sachsen för att bistå Johann Georg. Även Tilly förde in sina trupper på sachsisk mark, förhärjade landet och ryckte fram mot Leipzig, vars försvarare kapitulerade i början av september. I detta desperata läge tog Johann Georg den yttersta konsekvensen av sitt politiska vägval och förenade sina trupper med Gustav II Adolfs. Betydelsen av detta kan knappast överskattas.

Annons
Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1

Del 4 av 8

Svenske kungen litade på sin militära kompetens

Foto: IBL

Plötsligt var de förbundna protestantiska styrkorna större än de katolska, och den svenske kungen kunde – i förlitan på såväl arméstorleken som den egna militära kompetensen – våga sig på en väpnad konfrontation. Den 17 september (enligt nuvarande kalender, 7 september enligt dåvarande svensk kalender) möttes den svensk-sachsiska armén och den kejserliga vid Breitenfeld.

Annons
Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1

Del 5 av 8

Omöjliga att betvinga – men trötta och utslitna

Foto: IBL

Den kejserliga sidan förfogade, enligt en uppskattning, över omkring 11 000 ryttare och 21 000 fotsoldater. Andra uppskattningar ger vid handen att de uppgick till några tusen fler. Omkring 7 000 av Tillys knektar var trötta och utslitna efter att ha marscherat hela vägen från norra Italien för att ansluta sig till armén. De förbundna protestantiska arméerna bestod av 13 000 ryttare och 26 000 fotsoldater och förfogade över ett imponerande artilleri. I gengäld hade Tillys soldater ett grundmurat rykte om att vara omöjliga att betvinga.

Annons
Annons
Annons

General Tilly, som sågs som ”oövervinnerlig”.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Del 6 av 8

”Oövervinnerliga” Tilly inte redo för Gustav II Adolfs taktik

General Tilly, som sågs som ”oövervinnerlig”.
General Tilly, som sågs som ”oövervinnerlig”. Foto: IBL

Om de bara behövt strida mot de 17 000 sachsarna, huvudsakligen rekryter, skulle de ha vunnit en lätt seger. Men Tilly hade aldrig behövt konfrontera den typ av rörlig krigföring med effektivt utnyttjande av eldkraft som Gustav II Adolf finslipat under kriget i Polen på 1620-talet. Alltså gjorde han som han brukade: ställde upp sina trupper i stora fyrkanter och ignorerade – till skillnad från Gustav II Adolf – att avdela trupper till en reserv.

Annons
Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1

Del 7 av 8

Svenskarna riskerade att bli inringade

Foto: IBL

Under slaget, som utspelade sig på eftermiddagen, sökte Tillys ryttare under Pappenheim förgäves bryta genom försvarslinjerna på den svenska högerflygeln genom upprepade attacker. Varje gång slogs de tillbaka av kanoner och musköter. Däremot lyckades de kejserliga krossa sachsarna, som var uppställda på den protestantiska vänsterflygeln. Om fältslaget förlöpt enligt vad som var normalt skulle de svenska trupperna ha blivit inringade och tvingats på flykten, men svenskarna utnyttjade sin rörlighet till att reparera skadan och gå till motanfall.

Annons
Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1

Del 8 av 8

Förlorade tio gånger så många män som svenskarna och sachsarna

Foto: IBL

Därefter vände krigslyckan. Det svenska infanteriet gick till generalangrepp med pikar mot Tillys center, som hade försvagats av kanonbeskjutning. När svenska ryttare dessutom erövrade det kejserliga artilleriet var slaget vunnet för Gustav Adolf, men väldisciplinerade kejserliga förband fortsatte att kämpa ända tills mörkret föll. Tilly räddade vissa trupper och drog sig tillbaka mot floden Weser, men han skulle behöva mycket pengar och månader av värvning för att återuppbygga sin armé. Slaget hade kostat honom omkring 20 000 man i stupade och tillfångatagna, tio gånger så många som svenskarna och sachsarna tillsammans.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons