Annons

Så kunde han mörda sin svärmor – medan han sov

Den hyperrealistiska bronsstatyn ”Sleepwalker” (Sömngångare) av konstnären Tony Matelli visades på Wanderlust-utställningen i New York i USA i april 2016.
Den hyperrealistiska bronsstatyn ”Sleepwalker” (Sömngångare) av konstnären Tony Matelli visades på Wanderlust-utställningen i New York i USA i april 2016. Foto: Andrew Schwartz/Splash News

Vi har inte till fullo förstått varför vissa drabbas av somnambulism, det vill säga att gå, prata äta, eller messa i sömnen. Men forskare har kunnat se att det handlar om att fastna mellan två världar, djupsömn och vakenhet. I de allra flesta fall är det helt ofarligt att gå i sömnen. Men det finns extrema fall, som småbarnspappan Ken Parks.

Under strecket
Publicerad

Få medicinska områden står för så häpnadsväckande många och förskräckande allvarliga problem som sömnstörningar. Det är ingen liten sak att hävda, om man betänker vilka förfärliga och omfattande medicinska problem som finns på andra håll. Men kanske framstår det som lite rimligare om man påminner sig om att sömnstörningar kan kopplas till fall av plötslig insomning mitt på dagen, till fall av fullständig kroppsparalys, till att folk utsätts för livsfara genom att gå i sömnen eller leva ut sina drömmar. En del upplever till och med att de förs bort av utomjordingar. Mest förfärande är nog en ovanlig form av insomni som leder till döden på bara några månader.

Det här kapitlet har inte för avsikt att ge en fullständig genomgång av alla kända sömnstörningar, som i dag uppgår till över 100. Avsikten är inte heller att ge handfast hjälp till personer med verkliga sömnproblem – jag är sömnforskare, inte legitimerad sömnläkare. Istället vill jag rikta in mig på ett fåtal sömnstörningar, nämligen somnambulism, insomni, narkolepsi och fatal familjär insomni, och beskriva dem ur vetenskaplig synpunkt för att visa vad det kan lära oss om sömnens och drömmarnas gåtfulla värld.

Annons
Annons

Somnambulism

Begreppet ”somnambulism” betecknar de olika störningar av sömnen (somnus) som ger upphov till någon form av fysisk rörelse (ambulatio). Det täcker tillstånd som när man går i sömnen, talar i sömnen, äter i sömnen, messar i sömnen, har sex i sömnen och – mycket ovanligt – tar sitt liv i sömnen.

Många tror kanske, av förklarliga skäl, att sådana saker inträffar under REM-sömnen, närmare bestämt då man drömmer och lever ut vissa drömmar. Men tvärtom har dessa händelser sitt ursprung i de djupaste faserna av den drömlösa NREM-sömnen. Om du väcker en person som går i sömnen och frågar vad hon tänkte på nyss, så är det sällan hon kan berätta någonting alls – det finns inga drömhändelser att återge, ingen inre upplevelse att återberätta.

Även om vi inte till fullo har förstått varför vissa människor har perioder av somnambulism, så pekar vår hittillsvarande kunskap på att det finns en utlösande faktor i form av en oväntad aktivitetsstegring i nervsystemet under djupsömnen. Detta plötsliga elektriska ryck får hjärnan att skjuta iväg från NREM-sömnens djup, hela vägen upp till det vakna tillståndets takvåning − men så fastnar den någonstans på vägen (13:e våningen, så att säga). Och där sitter personen ifråga fast mellan två världar, mellan djupsömn och vakenhet, i ett blandat medvetandetillstånd som är varken eller. I denna förvirrade situation börjar hjärnan utföra olika grundläggande men väl inövade handlingar som att gå bort och öppna garderoben, föra vattenglaset till munnen eller uttala några få ord eller meningar.

Annons
Annons

För att man ska kunna ge en fullständig diagnos för denna sömnstörning kan patienten behöva ligga en natt eller två i sömnlaboratorium. Elektroder placeras på huvud och kropp för att mäta sömnfaserna och en infraröd kamera i taket följer de händelser som äger rum under natten, lite som en mörkerkikare. Och så fort någonting av sömngångarkaraktär inträffar så upphör överensstämmelserna mellan videokamerans inspelning och avläsningen av de elektriska hjärnvågorna. Den ena hävdar att den andra ljuger. Tittar man på videoupptagningen är patienterna uppenbarligen ”vakna” och beter sig därefter. De kan sitta på sängkanten och prata. Andra försöker sätta på sig kläderna och gå sin väg. Men tittar man på hjärnvågsaktiviteten ser man att patienten, eller åtminstone patientens hjärna, sover helt och fullt. Där finns de omisskännliga, långsamma elektriska vågor som utmärker den djupa NREM-sömnen, helt utan tecken på snabb, hetsig hjärnvågsaktivitet.

Oftast är det inget onormalt med att gå eller prata i sömnen. Det är vanligt bland vuxna och ännu vanligare bland barn. Det är i dag oklart varför barn går och pratar i sömnen oftare än vuxna, liksom varför vissa växer ifrån dessa natthändelser medan andra fortsätter livet ut. En förklaring till den förra omständigheten torde väl helt enkelt vara att vi har större andelar djup NREM-sömn när vi är barn och att det därför blir mer sannolikt med somnambulism vid yngre åldrar.

De flesta händelser som orsakas av det här tillståndet är helt ofarliga. Men det händer att somnambulism hos vuxna ger upphov till de mest extrema situationer, som den Kenneth Parks fann sig ha orsakat 1987. Parks var vid den tiden 23 år och bodde med hustru och en femmånaders dotter i Toronto. Han hade haft allvarliga problem med sömnlöshet, orsakade av stress på grund av arbetslöshet och spelskulder. Men på alla sätt var Parks en fridsam man. Hans svärmor, som han hade ett gott förhållande till, kallade honom för ”en snäll jätte” eftersom han var en så stillsam natur och samtidigt storvuxen och bredaxlad (han var 1,95 och vägde strax över 100 kilo). Sedan kom den 23 maj.

Annons
Annons

Efter att ha somnat i soffan framför teven vid halv två på natten steg Parks upp och gick barfota ut och satte sig i bilen. Vilken väg han tog är oklart, men man uppskattar att han körde lite mer än två mil till sina svärföräldrars hus. Han gick in i huset, fortsatte upp för trappan, högg ihjäl sin svärmor med en kniv han tagit i deras kök, angrep sin svärfar med en köttyxa som han funnit på samma ställe och försökte sedan strypa honom – svärfadern förlorade medvetandet men överlevde. Därefter satte sig Parks i bilen, och när han vid en senare tidpunkt vaknade och blev fullt medveten igen körde han direkt till en polisstation och sade: ”Jag tror att jag har dödat några… mina händer.” Först då upptäckte han blodet som rann över hans armar − han hade skurit av sina egna senor med kniven.

Parks hade endast vaga och fragmentariska minnen av mordet (han fick plötsliga minnesbilder av sin svärmor med ett bönfallande ansikte), han saknade också motiv och hade en längre tid gått i sömnen (liksom andra personer i hans familj), varför hans försvar kunde hävda att Ken Parks måste ha sovit då han utförde dessa brott och att han gav exempel på ett extremt fall av somnambulism. De menade att han varit omedveten om sina handlingar och därför inte borde anses straffbar. Den 25 maj 1988 förklarades han oskyldig. Försvarets linje i fallet Parks har använts också i ett antal senare fall, men nästan alltid utan framgång.

Ken Parks berättelse är förstås ohygglig, och än i dag kämpar han med skuldkänslor som han nog aldrig blir kvitt. Det här berättar jag inte för att skrämma läsaren och inte heller för att vara sensationssökande, vilket sannerligen vore olämpligt, givet de fruktansvärda händelserna den där natten 1987. Vad jag vill göra är att ge en tydlig bild av att icke-viljestyrda handlingar som utförs under sömnen och under påverkan av sömnstörningar kan få mycket allvarliga konsekvenser – för enskilda personer och för samhället, något som borde innebära att forskare och läkare rimligen ska rådfrågas ibland för att riktiga juridiska beslut ska kunna fattas.

Om någon läsare själv är sömngångare och blir oroad av det här, vill jag påpeka att de allra flesta fall av somnambulism (som då någon går eller pratar i sömnen) anses vara helt godartade och alltså inte kräver någon som helst behandling. Att sätta in medicin är något som sker endast om personen ifråga (eller en partner, vårdnadshavare eller förälder, om det gäller barn) anser att tillståndet kan sätta sömngångarens hälsa och säkerhet i fara. Det finns effektiva behandlingssätt. Tyvärr var det inget som nådde Ken Parks innan den där majnatten 1987.

ur ”Sömngåtan” av Matthew Walker, professor i neurovetenskap och psykologi vid Berkeley University i USA. Översättning: Nils Håkanson.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons