Annons

Yukiko Duke:Så lärde en australisk pojke Japan vad dyslexi är

Japansk text på det buddistiska Senso-Ji-templet i Tokyo.
Japansk text på det buddistiska Senso-Ji-templet i Tokyo. Foto: TT

Är man dyslektiker om man inte kan läsa bokstavskombinationer – eller om man inte kan läsa bilder? Det beror på vilket alfabet man läser texten på.

Under strecket
Publicerad

Det japanska tecknet för ”dygd” (toku), nedtecknat i mitten av 1700-talet.

Foto: Hakuin Ekaku/TT

Länge florerade myten att dyslexi inte existerade i Japan och Kina, eftersom man i dessa länder huvudsakligen skriver med bildtecken. Det faktum att japanskans och kinesiskans minsta beståndsdelar i skrift är stavelser och inte bokstäver ansågs också omöjliggöra dyslexi. Men när fallet Alan S blev känt i mitten av 1990-talet, kom det att punktera myten.

Alan S föddes i Japan som tredje barnet till en australisk journalist och en brittisk engelsklärare. Pojken var tvåspråkig och talade engelska hemma, men gick i japansk skola. Hans föräldrar märkte tidigt att Alan hade dyslektiska problem. Trots att han talade utmärkt engelska och hade ett imponerande ordförråd, gjorde han grava fel vid högläsning och klarade inte av att stava enkla ord. Samtidigt tillhörde Alan de fem bästa i japanska i sin klass. Han behärskade tidigt japanskans två stavelsealfabet, hiragana och katakana – med 46 tecken i vardera alfabetet – och runt 3 000 bildtecken, kanji. Hur kunde det vara möjligt?

I slutet av 1990-talet började språkforskarna Taeko Wydell och Brian Butterworth att intressera sig för Alans fall. Då var pojken 16 år och hade kommit in på en japansk gymnasieskola med svåra inträdesprov. Han hade höga betyg, skrev bokrecensioner åt skolbiblioteket och hade precis översatt en amerikansk manual för ett rollspel till japanska. Men när han skulle läsa på engelska blev ”Friday” till ”friendly”, ”o’clock” blev ”ocean” och ”mother” till ”mouth”.

Annons
Annons

Det japanska tecknet för ”dygd” (toku), nedtecknat i mitten av 1700-talet.

Foto: Hakuin Ekaku/TT

Wydell och Butterworth utgick från antagandet att alla dyslektiker har samma typ av problem: de har svårt att läsa av relationen mellan stavning och uttal. Det ledde fram till slutsatsen att Alans skilda språkliga förmågor berodde på engelskans och japanskans olika uppbyggnad. Engelskan har det som kallas ”låg transparens”: ordens stavning och uttal ligger långt från varandra. Språket har också en komplex stavelsestruktur: konsonanter och vokaler fogas ihop till stavelser på sätt som är svårbegripliga. Den låga transparensen och stavelsestrukturen gör engelskan till en mardröm för dyslektiker.

Det japanska tecknet för ”dygd” (toku), nedtecknat i mitten av 1700-talet.
Det japanska tecknet för ”dygd” (toku), nedtecknat i mitten av 1700-talet. Foto: Hakuin Ekaku/TT

Japanskan har till skillnad från engelskan hög transparens och lätt stavelsestruktur. Svårigheten vid inlärning är i stället memorerandet av bildtecknen, slog Wydell och Butterworth fast.

De fick snart mothugg av forskaren Li Hai Tan vid Hongkongs universitet, som menade att Alans skilda förmågor framför allt hade en biologisk orsak. När Li Hai Tan använde en magnetkamera och lät försökspersoner läsa på engelska respektive kinesiska – som ju i likhet med japanskan är bildteckenbaserat – blev det tydligt att helt olika delar av hjärnan aktiverades. Det bevisade, enligt den kinesiske forskaren, att en dyslektiker kan ha en nedsatt språklig tolkningsfunktion i en del av hjärnan, men en välfungerande dito i en annan del.

Att Alan – som knappt kunde läsa på engelska – tillhörde de bästa i sin klass i japanska, menade forskaren berodde på just detta: den del av hans hjärna som läste bilder/tecken var fullt normal, medan den som dechiffrerade bokstavskombinationer hade nedsatt funktion. Men, påpekade Li Hai Tan, det hade lika gärna kunnat vara tvärtom: Alan hade kunnat vara duktig på att utläsa bokstavskombinationer och närmast oförmögen att uttyda bilder. Vad innebar det då? Jo, att dyslexi förstås fanns i Japan och Kina också, hävdade forskaren. Skillnaden mellan de två teorierna om Alan visar hur komplext dyslexi är och hur långt vi är från gåtans lösning.

Det gjorde att barn med läs- och skrivsvårigheter skambelades.

Men diskussionen kring fallet Alan förde det goda med sig att de flesta japaner i dag vet vad dyslexi är. Under lång tid sorterades det in under gakushu shougai,”inlärningshandikapp”, ett ord som indikerar intellektuell funktionsnedsättning. Det gjorde att barn med läs- och skrivsvårigheter skambelades, och deras föräldrar inte sökte hjälp för sina barns problem av rädsla för att de skulle stämplas som avvikande. Även om den japanska skolan ligger efter vad beträffar stödåtgärder, är åtminstone skammen över läs- och skrivsvårigheter borta. Det kan japanerna tacka en australisk pojke för.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons