Annons

Apollo & Dionysus: sounds from classical antiquitySå lät musiken som hade makt över gudarna

Guden Apollo med sin kithara, en typ av lyra. Bild från en grav i Delfi, Grekland.
Guden Apollo med sin kithara, en typ av lyra. Bild från en grav i Delfi, Grekland. Foto: Arkeologiska museet i Delfi

Hur lät musiken på de gamla grekernas och romarnas tid? På skivan ”Apollo & Dionysus”, finansierad av EU, spelar musikerna på kopior av instrument bekanta från antikens vasmålningar: aulos, lyra och hydraulis.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 2

En man spelar aulos, grekisk vasmålning från 480 f Kr.

Bild 2 av 2
Bild 1 av 1

Apollo & Dionysus: sounds from classical antiquity

Artist
Genre
Övrig
Musikbolag
Delphian/Naxos

Betyg: 5 av 6

Antik kultur finns till viss del bevarad i litteratur, arkitektur, vasmåleri med mera. Tonvärlden, som var en veritabel institution hos de gamla grekerna, slocknade däremot nästan helt.

Kvar är ett tjugotal äkta notfragment skrivna på papyrus eller huggna i sten, som två hymner till Apollon på atenarnas skattehus i Delfi och Seikilossången på en gravsten i Tralleis i Turkiet. Dessutom bilder av utövande musiker och instrument, samt några få originalinstrument, hela eller i delar. Av musikteori finns däremot åtskilligt kvar.

Snarare än att rekonstruera antik musik, vill man med ”Apollo & Dionysus” ”ge en uppfattning om våra förfäders ljudvärld”. Skivan avslutar en serie med skotsk, keltisk och skandinavisk musik (där musikarkeologen Cajsa S Lund involverades) samt paleolitiska flöjter från Frankrike och Tyskland. Utgåvan ingår i ett projekt finansierat av EU.

Annons
Annons

En man spelar aulos, grekisk vasmålning från 480 f Kr.

Bild 1 av 1

”Musiken som beledsagar ordet har makt över människor och gudar”, skrev poeten Pindaros (född 522 eller 518 f Kr, död 446 eller 438 f Kr). Men av hans sånger är endast texterna bevarade, melodierna har gått förlorade.

Pindaros tolfte pythiska ode får ny musik av Armand D'Angour, spelad av Barnaby Brown på en rekonstruerad dubbelaulos, ett instrument med nasal oboeliknande klang. Förebild är den så kallade Pydna aulos från 380 f Kr, påträffad i den makedoniska hamnen Pydna. Aulos, som fanns i Hellas redan före den doriska vandringen, var mycket populär och vanlig även i Rom (Tibia på latin).

En man spelar aulos, grekisk vasmålning från 480 f Kr.
En man spelar aulos, grekisk vasmålning från 480 f Kr.

Mjukt och sensuellt sjunger Stef Conner Pindaros text till Armand D'Angours melodi byggd på antika (ej medeltida) doriska och mixolydiska skalor där rytmen ansluter till daktylisk meter, det vill säga en betonad och två obetonade stavelser. Strukturen i Pindaros konstfulla lyrik ger en aning om hur den kunde ha sjungits. Här speglar den genomkomponerade, icke-repetitiva musiken Pindaros ideal av variation.

Med klar stämma och små dynamiska skiftningar sjunger Stef Conner även Athenaios delfiska paian (hymn) till Browns spel på en kopia av Louvre aulos, träflöjter som finns på Louvren. Den är det bäst bevarade exemplet på en grekisk sång med notation, där musiken, om än ej komplett, är inristad på två marmorplattor.

Annons
Annons

Från romersk tid är ”Invokation till musan” och ”Invokation till Kalliope och Apollon”, tillskrivna Mesomedes. Conner ackompanjerar sig själv på lyra när hon mixar orden med vokaliser i ett tänkt framförande vid Hadrianus hov.

Dess spöklikt väsande biljud kunde höras på Medelhavsmuseet för några år sedan då en rekonstruerad hydraulis från Dion demonstrerades.

Övriga nummer är instrumentala, med det dystraste inslaget från den etruskiska lituus, ett långt J-format blåsinstrument trakterat av John Kenny. I musikhistorikern Friedrich Bellermanns ”Anonymi scriptio de musica” (1841) finns sex korta stycken i antik instrumental notation försedda med rytmiska tecken och antal slag per takt. Tio av skivans nummer broderar på dessa stycken med olika instrument, bland annat vattenorgel (hydraulis).

Vattenorgeln var populär under antiken, fanns i rika romerska borgarhem, användes vid gladiatorspel och på teatern och spelades dessutom av kejsar Nero. Dess spöklikt väsande biljud kunde höras på Medelhavsmuseet för några år sedan då en rekonstruerad hydraulis från Dion demonstrerades. Här har Justus Willberg byggt en orgel utgående från ett fynd i Aquincum (nu Budapest) och går loss på den i bland annat ”Study on Bellermann § 100”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons