Annons

Anders Q Björkman:Så låter Stockholms melodi dagen efter terrordådet

Stockholmarna promenerade över Västerbron på väg hemåt på fredagskvällen.
Stockholmarna promenerade över Västerbron på väg hemåt på fredagskvällen. Foto: Maja Suslin/TT
Under strecket
Publicerad

Kurt Weill på restaurang i New York 1943.

Foto: Dan Grossi/TT Bild 1 av 1

Varje tid och plats har sin signaturmelodi. 1700-talets Leipzig tonsattes av Johann Sebastian Bach, 1800-talets Wien dansade till Johann Strauss valser och 1960-talets London ackompanjerades av Lennon/McCartney.

Hur låter Stockholm? Detta funderar jag på när jag cyklar hem i skymningen efter fredagens terrorattack mot staden. Längs Norr Mälarstrand rör sig massor av stockholmare, som på grund av inställd kollektivtrafik får ta sig hemåt till fots. Det är något ödesmättat över människomassorna, som om vi flyr en naturkatastrof. Men alla beter sig värdigt, samlat och hänsynsfullt. Trängseln på promenadstråket längs vattnet har fått några att i stället vandra på den nybyggda cykelautostrada som löper parallellt och vi som cyklar får åka slalom mellan gångtrafikanterna.

Medan Bach, Strauss och Lennon/McCartney hyllades av sin samtid, utsattes Weill och Brecht för hat och hot.

Mellankrigstidens Berlin hade ett ledmotiv – och det skrevs av Kurt Weill och Bertolt Brecht. Men medan Bach, Strauss och Lennon/McCartney hyllades av sin samtid, utsattes Weill och Brecht för hat och hot. Deras musikteater kom att bli nazisternas sinnebild för ”degenererad konst”. Till detta bidrog Weills judiska börd, ett marxistiskt budskap och inte minst musiken; vass och frän, men också melankoliskt smeksam.

Annons
Annons

Kurt Weill på restaurang i New York 1943.

Foto: Dan Grossi/TT Bild 1 av 1

Och genialisk.

Den här våren har det gått 90 år sedan Weill och Brecht för första gången träffades. Mötet resulterade i klassiker som ”Tolvskillingsoperan” och ”Staden Mahagonnys uppgång och fall”. Båda blev skandalartade succéer i slutet av 1920-talet – älskade i vissa läger, avskydda i andra. Såväl Weill som Brecht tvingades fly när Hitler tog makten 1933.

På sätt och vis skrev alltså Kurt Weill signaturmelodin för såväl Berlin som New York.

Kurt Weill hamnade i USA, där han komponerade för Broadway och Hollywood. Han satsade helhjärtat på att bli amerikan, men nöjde sig inte bara med medborgarskap, utan ville också att hans konstnärskap skulle erkännas som amerikanskt. När magasinet Life kallade honom tysk tonsättare skrev han ett genmäle: ”Jag har en smärre invändning mot en av era formuleringar. Trots att jag föddes i Tyskland, betraktar jag mig inte som en ’tysk tonsättare’. Nazisterna betraktade uppenbarligen heller inte mig som sådan och jag lämnade deras land 1933 (ett arrangemang som passade både mig och regimen utmärkt).”

När en annan tidning förutspådde att framtida generationer skulle beskriva Kurt Weill som ”den amerikanska operans grundare” blev han däremot mycket stolt. ”Ni kan tänka er vad det betyder för mig”, skrev han i ett brev till sina föräldrar i Israel nio månader innan han avled i hjärtinfarkt 1950, endast 50 år gammal.

På sätt och vis skrev alltså Kurt Weill signaturmelodin för såväl Berlin som New York.

Kurt Weill på restaurang i New York 1943.
Kurt Weill på restaurang i New York 1943. Foto: Dan Grossi/TT
Annons
Annons

I dag verkar det så självklart att han, och andra som flydde nazismen, skulle få asyl. Men så var det inte – och så är det heller inte i dag när flyktingar knackar på vår dörr.

I alla politiska läger finns de som framställer migrationsfrågan som enkel och svartvit.

Så nej, migrationspolitik är inte enkel.

Öppna gränserna, säger några – men tycks ta lätt på hur mottagandet ska klaras av. De verkar också förtränga risken att människor som vill oss illa – terrorister – kan dölja sig bland de äkta flyktingarna.

Stäng gränserna, säger andra. Det låter sig göras, men bara om man förhärdar sig så mycket att man enbart ser migrationsvågen – och inte de individer som den består av.

Kurt Weill befann sig en gång i tiden mitt i en sådan våg. Han skulle troligtvis ha mördats i Förintelsen om han inte hade fått bli amerikan.

Så nej, migrationspolitik är inte enkel.

Ungefär mitt i sången befinner vi oss ”på Västerbron, i den himmelska ron”.

När jag trampat min cykel upp till krönet av Västerbron och tillsammans med hundratals – tusentals? – andra stockholmare svävar högt över Riddarfjärden känner jag att här finns en stark samhörighet. Stockholm binder oss samman. Och då kommer jag på hur vår stads melodi låter. Beppe Wolgers skrev den svenska texten till den amerikanska balladen ”Walkin’ my baby back home” och Monica Zetterlund spelade 1961 in ”Sakta vi gå genom stan”. 50 år senare röstades den fram till tidernas bästa Stockholmsskildring.

Ungefär mitt i sången befinner vi oss ”på Västerbron, i den himmelska ron”:

Här bor en miljon, säg, hör de den ton

som Stockholm nu spelar för dem

de far härifrån, långt bort härifrån

men Stockholm det är ju vårt hem

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons