Annons

Madelaine Levy:Så lätt kan Sveriges demokrati avskaffas

Förvandlas Sverige till en pre-fascistisk fokusgrupp? På olika håll testar auktoritära ledare och grupperingar just nu hur långt de kan gå. Detta kan Sverige göra för att inte hamna där.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Pontus Lundahl/TT, Ulf Palm/TTBild 1 av 1
Foto: Pontus Lundahl/TT, Ulf Palm/TTBild 1 av 1
Foto: Pontus Lundahl/TT, Ulf Palm/TT

NMR:s framfart i Almedalen är skrämmande – inte minst därför att den blottlägger demokratins bräcklighet. Hur väl skyddade är vi egentligen i Sverige mot ett auktoritärt eller rentav nazistiskt maktövertagande. I länder som Polen och Ungern har demokratiskt valda, nationalistiska ledare redan börjat inskränka de demokratiska rättigheterna.

I en minst sagt oroande artikel beskriver Irish Times litteraturredaktör Fintan O’Toole det som att världen är på väg på att förvandlas till en pre-fascistisk fokusgrupp. På olika håll testar auktoritära ledare och grupperingar just nu hur långt de kan gå. Vad tål väljarna, tycks USA:s Donald Trump, Ungerns Viktor Orbán och Italiens Matteo Salvini fråga sig: Om jag etablerar en grupp i samhället som syndabockar, vad kan jag då tillåta mig? Kan jag vägra ta emot fartyg med migranter med fara för deras liv? Kan jag diskriminera romer? Kan jag sätta bebisar i burar? Vad säger mina viktigaste bundsförvanter om saken? De medier som stöttar mig? Och hur är det med mina väljare?

Annons
Annons

Den svenska demokratin är inte särskilt väl skyddad.

När Trump, Putin eller Erdogan skickar ut den här typen av testballong väcker det ofta stor uppståndelse. Men oavsett vilka lagar de infört eller vilka band de brutit har inte någon av världens nytillkomna auktoritära regeringar än så länge stött på något motstånd av betydelse. De är alla fortfarande mycket populära bland sina väljare. Och det är ett historiskt faktum att icke-demokratiska ledare inte behöver stödjas av majoriteten för att uppnå fullkomlig makt. Det räcker med kring 40 procent av befolkningen. Är man väl där är det ganska enkelt att kontrollera eller skrämma resten till tystnad.

Vad kan vi i Sverige göra för att inte hamna där? Den svenska demokratin är inte särskilt väl skyddad. Ett regeringsparti kan ganska enkelt och inom ramen för grundlagen avskaffa delar av demokratin, till exempel genom att inskränka den allmänna rösträtten. Förmodligen kräver vår tid ett starkare skydd i grundlagen, där just demokratin värnas särskilt, till exempel genom formuleringar som inte kan ändras, eller införandet av en författningsdomstol. Sådana tankar har på senare tid också förts fram av flera politiker, från såväl vänster som höger.

Men lagar är inte allt. Vi måste också snarast möjligt – kanske är det redan för sent – skärskåda icke-demokratiska samhällens grundläggande förutsättningar och ställa dem mot vår svenska verklighet. En sådan förutsättning är polarisering: att befolkningen delas in i grupper som politikerna ställer mot varandra. En annan är en effektiv propagandamaskin, att traditionella medier tystas och att allmänheten matas med ”alternativa sanningar”.

Annons
Annons

Det är inte lätt att försöka föra dialog i ett polariserat landskap där verifierad fakta har allt svårare att når fram. Men det kan gå. I en uppmärksammad och oerhört värdefull artikel berättar journalisten Amanda Ripley om hur hon, för att förstå det delade USA, under tre månader intervjuat jurister, religiösa ledare, medlare och psykologer. Alla är de experter på mänskliga konflikter, med stor erfarenhet av att hjälpa människor att bli mer öppna inför andras idéer, åsikter och känslor.

Ripley drar en mängd slutsatser och kommer även med konkreta förslag på förändring. Många, såväl journalister som andra, gör till exempel misstaget att försöka övertyga med vattentäta resonemang. Men det är inte resonemang, statistik eller fakta som får människor att agera på ena eller andra sättet – det är inte så våra hjärnor är programmerade. Det som gör att vi tar till oss en berättelse är att vi har förtroende för källan, och att det vi får ta del av överensstämmer med vår redan etablerade världsbild. Och det är ofta drivkrafter som stolthet, rädsla och behovet av tillhörighet – snarare än fakta – som skapar den världsbilden.

Ripley gör en jämförelse med forskning i ekonomi. Länge utgick ekonomer från att människors beteende är rationellt. Sedan psykologer som Daniel Kahneman på 1970-talet visade att så inte var fallet har forskningsfältet förändrats radikalt. Kanske är det dags för journalistiken att gå igenom en liknande förändring?.

För att vinna förtroende behöver vi föra dialog på nya sätt.

Amanda Ripleys viktigaste lärdom för journalister är nog den som fått sätta rubriken på hennes text – Complicating the narratives. Medier har en tendens att förenkla, och att blottlägga konflikter. Det sitter i ryggmärgen att om vi intervjuar en sida låter vi också den andra komma till tals. Men vi är inte alltid lika bra på gråzonerna – de personer som inte riktigt vet vad de tycker, eller de frågor där motsatta sidor i en konflikt är överens med varandra. Det materialet redigerar vi ofta bort.

För att vinna förtroende behöver vi föra dialog på nya sätt. Dels genom att lyssna mer lyhört, på fler, dels genom att skapa – ja faktiskt – krångligare berättelser. Komplexitet, visar nämligen forskningen, är kärnan i ett öppet samtal, där man lyssnar på varandra, bortom låsta positioner och destruktiv ilska. Och komplexitet är smittsamt. Är du nyanserad och intresserad av det motsägelsefulla hos din meningsmotståndare, snarare än av hur du kan övertyga honom eller henne, så blir även din samtalspartner det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons