Annons

SonocardiogramSå modernt, så oerhört sensommaren 2019

Daymé Arocena.
Daymé Arocena.

Daymé Arocenas pan-latino-fusion är en del av motståndsrörelsen mot den fabriksproducerade idol-r’n’b:n. Hennes ”Sonocardiogram” är ett oerhört vackert album som vägrar att låta sig placeras i ett fack eller en specifik genre.

Under strecket
Publicerad

Daymé Arocena.

Bild 1 av 1

Sonocardiogram

Artist
Daymé Arocena
Musikbolag
Brownswood Recordings
År
2019

Betyg: 5 av 6

I en värld diktatoriskt styrd av algoritmer och filterbubblor verkar det viktigare än någonsin för musik som saknar multinationell sponsorfinansiering att presenteras i en kontext som besitter förmågan att väcka entusiasm utanför de redan övertygades led.

Den kubanska kompositören och producenten Daymé Arocena, född 1992, befinner sig i just ett sådant smått avundsvärt sammanhang.

”Sonocardiogram” är hennes tredje album och ges ut av den brittiska jazzetiketten Brownswood som – precis som dess grundare, dj:n Gilles Peterson – plötsligt utgör en avsändare som jag inte (längre) känner mig ett dugg ensam om att följa ganska minutiöst.

Brownswoods centrala roll i de senaste årens explosion av ung politisk brittjazz i symbios med den kaliforniska motståndsrörelse – mot fabriksproducerad idol-r’n’b, för superskicklig jazzfunk – som leds av musiker som Anderson Paak och Thundercat samt, i en aningen mer renodlad jazzvärld, deras östkustsambassadör Kamasi Washington, är något av en uppenbarelse. I synnerhet om man har följt Gilles Peterson – över hundratals utsökt kurerade samlingsalbum och eklektiska radioprogram för BBC6 och Worldwide FM – i över tre decennier.

Annons
Annons

Daymé Arocena.

Bild 1 av 1

2019 har Petersons smak och genrebefriade öppenhet för precis allt med ett kosmiskt sväng överraskande nog ett lika starkt inflytande som när han i början av 1990-talet uppfann acid jazz och var delaktig i att förvandla Jamiroquais buffelmössa till en världsangelägenhet.

Daymé Arocena.
Daymé Arocena.

Nu vill jag gärna tro att Daymé Arocena hade nått lika många utan Brownswood Recordings hippa kvalitetsmärkning, eftersom ”Sonocardiogram” är ett oerhört vackert egenproducerat album som vägrar att låta sig placeras i ett fack eller en specifik genre. Men vägen hit hade nog blivit längre och krokigare.

Musiken må vara ytterst kubansk i grunden, färgad av Arocenas santeria-tro, men sträcker sig långt ut i egensinnigt komplexa riktningar där musiken kan närma sig Solange Knowles andliga new age-soul för att i nästa ta avstamp i Milton Nascimentos ordlösa fraserande från någon av hans mest ambitiösa post-tropicalia-operor.

För att understryka albumets relevans mitt i ett nu ter sig dessutom omslagsfotot som en medveten parafras på Thundercats ”Drunk”, ett album som – trots att det gavs ut för bara två år sedan – redan utgör något av ett standardverk i den internationella nya jazzfunken.

I fokus på ”Sonocardiogram” står hela tiden Daymé Arocenas enorma röst. En amerikansk kritiker beskrev den som ”det perfekta mötet mellan Celia Cruz och Aretha Franklin”. Jag skulle gärna spontant addera – bland många andra – både Gregory Porters frihet och Sades viskande tilltal till dessa.

Det jag uppskattar mest är hur krispigt modern – så oerhört sensommaren 2019 – Daymé Arocenas pan-latino-fusion framstår som, och hur ”Sonocardiogram” med imponerande fingertoppskänsla sluter den gångna sommarens jazzfunkcirkel, den som inleddes med brasilianske Marcos Valles så utmärkta återkomst i slutet av maj.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons