Erik Lennermark, Pernilla Wall och Steffan Lundberg tillbaka på Drottninggatan ett knappt år efter terrordådet.
Erik Lennermark, Pernilla Wall och Steffan Lundberg tillbaka på Drottninggatan ett knappt år efter terrordådet. Foto: Tomas Oneborg

Ögonblicket de aldrig glömmer fastnade på bild

Tre människor, främlingar för varandra, hjälper en svårt skadad kvinna vid terrordådet på Drottninggatan. De fastnar på en nyhetsbild tillsammans, ett fruset ögonblick i tiden. Men både vägen dit och deras mentala resa därifrån skiljer sig åt.

Uppdaterad
Publicerad

Strax ovanför korsningen Drottninggatan/Mäster Samuelsgatan flätas fyra liv samman inom loppet av en kameraexponering.

Det är Pernilla, rakryggad och med trött blick. Erik, fokuserad, med ett krampaktigt tag om en halvöppen första hjälpen-väska. Och Steffan – röd av kraftansträngningen, slutkörd i sin beige trenchcoat.

Och så kvinnan i deras famn, hon som kommer att bli en av 155 målsägande i ett 9 000 sidor långt förundersökningsprotokoll.

Läkaren Pernilla Wall tillbaka på Drottninggatan ett år efter terrordådet. ”Jag lider nog mest av de här tankarna som fortfarande smyger sig in, vad som kunde ha hänt. Gjorde jag det bästa i den här situationen? Var det något jag hade kunnat göra annorlunda?”, säger hon.
Läkaren Pernilla Wall tillbaka på Drottninggatan ett år efter terrordådet. ”Jag lider nog mest av de här tankarna som fortfarande smyger sig in, vad som kunde ha hänt. Gjorde jag det bästa i den här situationen? Var det något jag hade kunnat göra annorlunda?”, säger hon. Foto: Tomas Oneborg

Pernilla Wall:
Jag är ju iskall. Iskall.

Pernilla Wall kommer uppifrån Drottninggatan, från butiken Zara Home. Vännen Annika ska handla och Pernilla går ut på gatan, vänder huvudet mot en aprilsol som kämpar tappert för att spränga igenom molntäcket. Det är första gången hon är på Drottninggatan, mest ett nödvändigt ont efter kursen hon och läkarkollegorna varit på: “Jag gillar ju inte ens Stockholm”.

Hon tar upp telefonen och handsfreen, ringer till sonen hemma på värmländska Hammarö.

– Men så hör jag ju. Det här höga ljudet, bakom…

Hon vrider på huvudet. I minnet har det blivit till en sopbil, något stort som plöjer gatan fram. Det går så fort, ändå i slowmotion. Nacken är stel på vänster sida och därför vänder hon sig åt höger, kastar sig in i en butik. Sonen kvar i öronsnäckan.

Annons

– Jag är ju iskall. Iskall. Då säger jag till honom, du, jag måste lägga på nu, men du ska veta att jag mår bra. För jag tänker tanken att det här kanske han kommer läsa om, så… så klick, så springer jag.

Hon springer motströms mot folkmassan, efter lastbilen. I efterhand har kylan blivit till ett frågetecken, en undran över kroppens och huvudets kalla automatik.

– Det har varit så mycket fokus på flykt. Folk flydde, sprang så långt de kunde komma. Jag sprang efter lastbilen. Jag förstod att jag kunde blivit påkörd, och då förstår man ju att andra kan bli det också.

Vägen till Åhléns är som att springa genom ett stålrör. I minnet ser hon ingenting, uppfattar inga människor, bara kal metall. Hon faller över en kvinna som har halkat omkull på gatan, blir liggandes en stund men kommer upp, fortsätter framåt. Vid Åhléns fräser hon åt en man i brandgul polyesterväst att flytta på sig: hon är läkare, hon ska hjälpa till.

Den svarta läderväskan som Pernilla Wall kastade ifrån sig vid lastbilen blev kvar innanför polisens avspärrningar. Först några veckor efter dådet fick hon hämta ut den på polisstationen i Karlstad.
Den svarta läderväskan som Pernilla Wall kastade ifrån sig vid lastbilen blev kvar innanför polisens avspärrningar. Först några veckor efter dådet fick hon hämta ut den på polisstationen i Karlstad. Foto: Tomas Oneborg
Annons

Redan där ser hon kvinnan som ligger bakom lastbilens bakre vänsterhjul. Utkastad, håret nästan fast under däcket. Minnet är hackigt, men bilder och filmer har hjälpt till att lappa ihop bitarna.

– Jag tar tag i henne, drar bort henne därifrån. Och det är ju då... Då börjar hon skrika, för då vaknar hon väl till liksom.

Här tar orden emot. Efteråt har Pernilla sett en film som visar hur människor står omkring lastbilen, ser kvinnan, men inte gör något. I förundersökningen framkommer att flera personer varit framme hos henne innan Pernilla når platsen, men blivit bortmotade av väktare.

– Jag tror väl att man trodde att hon var död. Och så skriker någon att bilen kommer att sprängas, så då drar jag iväg henne bakom en stolpe. Lite fåfängt, men jag tänkte att där, där blir ändå bra. Men det var bara första landningen. Sen så kom det ju fler folk. De där muskulösa männen som man alltid vill ha runt sig.

Erik Lennermark var en av de första poliserna på plats efter att terrorlarmet gått ut.  ”Jag ser det som tillfälligheter. Samtidigt är jag väldigt tacksam att jag var här, att jag fick möjlighet att vara med och hjälpa till. Man blir polis för att man vill vara med och göra skillnad.”
Erik Lennermark var en av de första poliserna på plats efter att terrorlarmet gått ut. ”Jag ser det som tillfälligheter. Samtidigt är jag väldigt tacksam att jag var här, att jag fick möjlighet att vara med och hjälpa till. Man blir polis för att man vill vara med och göra skillnad.” Foto: Tomas Oneborg
Annons

Erik Lennermark:
Människor springer mot oss, förbi oss. Alltså, den bilden när vi kliver ur bilen… Då vet vi ju väldigt lite.

Erik Lennermark är på plats på Radisson Blu Waterfront klockan sex på fredagsmorgonen. Vietnams talman Nguyen Thi Kim Ngan är i Stockholm för ett möte med riksdagens talman Urban Ahlin, och det är Eriks jobb att se till att den vietnamesiska delegationen är trygg.

Som vanligt när polisens ambassadsäkerhetsgrupp håller i de inre bevakningarna vid statsbesök är han civilklädd: mörk kostym, svarta skinnskor, gråmönstrad slips. Vid lunchtid går han Drottninggatan bort, till Hötorget och äter lunch på Kungshallen. Tre timmar senare är han tillbaka.

Larmet går ut i samma stund som Erik och kollegan Nils svänger ut på Klarabergsgatan i den civila polisbilen efter avlösning. Erik kör de femhundra meterna i ilfart, lämnar bilen vid övergångsstället där Drottninggatan möter Klarabergsgatan. Bilden de möts av när de kliver ur bilen beskriver Erik som det starkaste minnet från den dagen.

– Människor springer mot oss, förbi oss. Alltså, den bilden när vi kliver ur bilen… Då vet vi ju väldigt lite, vi ser en lastbil som brinner, människor som springer, man ser skadade… Det är nog den starkaste bilden jag har. Så mycket intryck på en och samma gång.

Annons

Informationen över polisradion är knapphändig – pusslet över vad som egentligen hänt får Erik lägga själv. Precis när de kliver ur bilen börjar det brinna kraftigare från lastbilen. Någonstans i den här vevan åker poliskepsen på, den civila tygmössan i fluorescerande gult och blå reflex som några minuter senare ska fastna på bild.

– Ganska snabbt när vi har klivit ur bilen kommer det fram en kvinna som säger att han som körde lastbilen sprang ner i tunnelbanan. Jag ser en kvinna som ligger, ja, som saknar en fot, hon ligger precis bara någon meter från vår bil. Det är i det här läget som man börjar lägga ihop ett och ett.

Vid hörnet Drottninggatan/Mäster Samuelsgatan är det kaotiskt. Människor skriker. Vissa står som paralyserade, andra filmar med mobilkameror. Larmet har gått igång inne på Åhléns, vatten från varuhusets sprinklersystem regnar över bråte. Erik tar sig fram till kvinnan utan fot, försöker kontrollera hennes status, men inser att det inte är det här som är hans huvudsakliga uppgift som polis:

Annons

– Vår primära uppgift måste vara att stoppa och oskadliggöra en eventuell gärningsman som befinner sig på platsen.

Ett år senare, parkerad vid ett runt träbord på Kulturhuset Stadsteaterns teaterbar, pausar han och för händerna fram och tillbaka runt en kaffekopp i vitt porslin. Fortsätter:

– Då kan vi egentligen inte stanna upp vid en skadad person.

Han jobbar sig bortåt, kommer ut på Mäster Samuelsgatan. Väskor och telefoner ligger utkastade på grusig asfalt. En bil står övergiven med förarsidans dörr på vid gavel. Några meter upp mot Slöjdgatan ser han en kvinna.

– Jag ser att hon är skadad, hon skriker. Efteråt har jag förstått att hon har blivit släpad från lastbilen och uppför Mäster Samuelsgatan. Men lastbilen brinner ju där, det smäller, människor uppfattar det som skottlossning. Det enda jag förstår är att det inte är säkert vid lastbilen, här kan vi inte vara kvar. Vi måste till en säker plats.

Steffan Lundberg på Drottninggatan ett år efter terrordådet. Han och familjen var i Thailand julen 2004 och överlevde den förödande tsunamin. ”Så jag är ju... lite bränd nästan. Jag tyckte att det skulle ha räckt ganska bra med tsunamin.”
Steffan Lundberg på Drottninggatan ett år efter terrordådet. Han och familjen var i Thailand julen 2004 och överlevde den förödande tsunamin. ”Så jag är ju... lite bränd nästan. Jag tyckte att det skulle ha räckt ganska bra med tsunamin.” Foto: Tomas Oneborg
Annons

Steffan Lundberg:
Det är då jag ser Pernilla och den skadade kvinnan. För mig blir det egentligen väldigt enkelt då, då är det klart vad jag behöver göra.

Fredagen den 7 april är en tung dag för Steffan Lundberg. Tillsammans med frun och de två döttrarna tillbringar han förmiddagen på en nära anhörigs begravning i Kungsholms kyrka. Direkt efteråt ska ena dottern med ett flyg tillbaka till studierna i London.

Steffan kör familjens Volvo, släpper av dottern på Centralen där hon ska hoppa på Arlanda Express, och fortsätter hem mot Östermalm. För ovanlighetens skull väljer han vägen genom stan och svänger upp på Mäster Samuelsgatan. Strax innan korsningen vid Drottninggatan, tre billängder från övergångsstället, tar det stopp i trafiken. Steffan sitter halvvänd och pratar med dottern i baksätet men avbryts av ett chockat läte från frun.

– Hon säger bara ”va!”. Högt. Då tittar jag upp. Så säger det bara pang, folk börjar springa nerför gatan. Jag fattar inte vad som har hänt. Till att börja med tror jag inte ens att jag ser lastbilen.

Annons

Ändå öppnar han förardörren och ber sin fru att vända bilen medan han går och tittar vad som hänt. Han är ju läkare – då kan man inte bara lämna, tänker han. Det är Steffan och en annan man som tar sig uppför gatan, resten av folkmassan springer åt motsatt håll.

Här har syn- och hörselintryck till stor del skalats bort i minnet. Men han kommer ihåg lukten: metall, rök, bränt gummi. Den ena gatlyktan vid övergångsställets trafikljus har fått en smäll och hänger löst över vägen, svajar fram och tillbaka.

– Det är då jag ser Pernilla och den skadade kvinnan. För mig blir det egentligen väldigt enkelt då, då är det klart vad jag behöver göra.

Kvinnan andas men är svårt skadad, blöder och har svåra smärtor. Det är kaotiskt på platsen.

Plötsligt kommer flera poliser backandes runt hörnet där de sitter; dragna vapen, skriker att de måste bort. Steffan hinner tänka att “nu händer det något” – men inget händer. Det ansluter en polis – Steffan förstår i efterhand att det är Erik – och tillsammans lyfter de upp kvinnan, sneddar springandes upp över Mäster Samuelsgatan, letar en öppen port att söka skydd i.

Annons

Här trycker SvD:s pressfotograf Tomas Oneborg ner kamerans avtryckare, ögonblicket fryses i historien, men det märker ingen av de fyra. Vid H&M:s kontor på hörnet vid Slöjdgatan vinkar någon till slut in gruppen.

– Där lägger vi ner henne, försöker göra det så bra som möjligt för henne.

Tillbaka i Värmland dagen efter terrordådet känner Pernilla Wall ett behov av att skriva av sig. Hon publicerar ett inlägg på sin Facebooksida som får stor spridning.
Tillbaka i Värmland dagen efter terrordådet känner Pernilla Wall ett behov av att skriva av sig. Hon publicerar ett inlägg på sin Facebooksida som får stor spridning. Foto: Pernilla Wall/Facebook

Pernilla Wall:
Jag kastade mig på golvet och skrek.

När Pernilla Wall rör sig på Drottninggatan ett år senare är det med sökande blick och trevande steg. Minnet är rörigt, minnesbilderna upphackade, och Stockholm lika ovant som för ett år sedan. De två kollegorna, de som hon var i Stockholm på kurs med den dagen, har sina rättegångsdagar längre fram i april. De är målsägande; Pernilla är det inte. Det svider, hon förstår inte beslutet, känner sig bitter. Drottninggatan är ett oavslutat kapitel och utestängandet från rättegången gör att sista sidorna förblir olästa.

Annons

Tiden direkt efter terrordådet är kaos. Avspärrningarna hindrar henne från att ta sig till hotellet men hon och kollegorna får en tillfällig fristad hemma hos Steffan på Karlavägen, de pratar och dricker whiskey.

Dagen efter på väg hem till Hammarö i bil stannar Pernilla till på en mack, vill ha kexchoklad. Plötsligt är den bara där, bland löpsedlarnas skrikiga rubriker. Bilden.

– Jag kastade mig på golvet och skrek, har jag fått berättat för mig i efterhand. Det var en fruktansvärd bild första gången jag såg den. Helt oförberedd. Sen tankarna efteråt… Jag menar, det är ingen som har frågat mig om det är okej att plasta upp mig på löpet på en tidning. Det är ingen som har frågat henne.

Foto: Tomas Oneborg

Hon kommer hem till Värmland, försöker jobba men vill bara skrika på patienterna att de ska hålla käften. Familjen och vännerna viker undan; ”hör av dig om du behöver något”. Pernilla tar tre dagar ledigt, ligger på soffan och huttrar, drömmer att den skadade kvinnan står bakom henne i huset hemma på Hammarö.

Annons

I dag, ett knappt år senare, har de två tät kontakt. När vi möts på Klarabergsgatan precis utanför Åhléns är Pernilla i Stockholm för deras första möte sedan den dagen. Pernilla följer med kvinnan på rättegången: hon visar en mobilbild av de båda tillsammans, två huvuden tätt ihop i tingsrättens sal 2.

Fortfarande är höga, plötsliga ljud svåra att hantera. Men svårast är att inte få titta Rakhmat Akilov i ögonen och säga vad han orsakat henne.

– Jag vill bli tagen på allvar. Att min känsla av att jag höll på att dö var sann, att den som har försatt mig i det får höra det. Jag vill berätta för honom vad han utsatte mig för, både där och efteråt. Men det får jag inte. Jag behöver inga pengar, men jag behöver få anklaga honom.

1/2

Expressens förstasida 8 april 2017. I efterhand har Pernilla Wall reagerat på att i stort sett all fokus ligger på Rakhmat Akilov – inte på offren. ”Det ligger så mycket fokus på honom, styrs och ställs efter honom. Hela rättegången håller rum i säkerhetssalar, varför då? För att skydda honom, men varför det?”

2/2

Erik Lennermark är som polis van vid ”blod och tragik”. ”Den delen känner man ju igen, men det här är absolut den största händelsen massmedialt och med det största skadeutfallet som jag varit med om. Så många skadade.”

Foto: Tomas Oneborg

Erik Lennermark:
Jag har kavajen nånstans. Men jag har inte använt den sedan dess.

Erik Lennermark rör sig vant på Drottninggatan, han har varit här många gånger i jobbet både före och efter terrordådet. Första gångerna på platsen efter den dagen virvlade tankarna i huvudet, nu har de stillnat.

Annons

Den kvällen blir han kvar i tjänst till sent, först framåt småtimmarna den 8 april sitter han i bilen på väg hem till sambon på Ekerö. I bilen försöker han få ihop pusselbitarna i huvudet, förstå vad som egentligen hände. Civilkostymen är förstörd: byxorna kastar han, de har gått upp i sömmen, kavajen lämnar han in på kemtvätt.

– Jag har den nånstans. Men jag har inte använt den sedan dess.

Tiden efter pratar han mycket med kollegorna, vännerna och sambon som också är polis, men väljer att inte ta professionell hjälp. Han hittar Steffans visitkort i kavajfickan och ringer upp. De två pratar länge.

Erik försöker utvärdera sin egen insats: vad gjorde jag rätt, kunde jag gjort någonting annorlunda, bättre? Hur gick det med kvinnan?

Inte förrän förundersökningen blir offentlig i slutet på januari får han svar: hon har klarat sig.

”Jag hoppas att vi gjorde någon skillnad för henne. På något sätt gjorde vi kanske det. Men det är fortfarande en väldigt overklig grej för mig, hela den dagen”, säger Steffan Lundberg.
”Jag hoppas att vi gjorde någon skillnad för henne. På något sätt gjorde vi kanske det. Men det är fortfarande en väldigt overklig grej för mig, hela den dagen”, säger Steffan Lundberg. Foto: Tomas Oneborg
Annons

Steffan Lundberg:
Katastrofsituationer för ju människor samman något alldeles oerhört, hur konstigt det än låter.

Steffan Lundberg rör sig sällan runt T-centralen.

– Jag undrar om det här kanske blir första gången sedan dess, säger han i rulltrappan upp från tunnelbanan vid Åhléns ett knappt år efter dådet.

I korsningen Drottninggatan/Mäster Samuelsgatan är han noggrann, tar tid på sig – här var det, nej vänta, här var det. Mån om att peka ut rätt plats där han hittade Pernilla och den skadade kvinnan. Minns fler saker, som att helikoptrarna surrade över huvudet ganska tidigt den dagen. Den beige trenchcoaten som var en del av begravningsklädseln: ”det blev kemtvätt”.

Han tänker på den dagen då och då, men mår inte dåligt av det. På något sätt är 7 april mestadels förknippat med fina känslor, med värme och sammanhållning.

– Det var en väldigt konstig dag kan jag säga. En mycket underlig dag. Men det blev en väldig värme i situationen. Katastrofsituationer för ju människor samman något alldeles oerhört, hur konstigt det än låter. Sedan ska man komma ihåg att vi klarade oss – det är något helt annat att vara drabbad.

Annons

För Steffan har det fungerat bäst att distansera sig. Han tog tidigt reda på hur det hade gått för den skadade kvinnan, men behovet av att få detaljer och vara med i rättegången finns inte där.

– Man hanterar saker på olika sätt. För mig är det ett skyddshölje på något sätt. Jag tror att jag kanske skulle må ganska dåligt av att börja engagera mig mycket mer. För mig är den dagen fortfarande lite som en kuliss, ett drama, det känns inte verkligt. Det kanske är en försvarsmekanism också.

Ändå är han nyfiken när vi ses: ställer frågor, vill veta hur det är med kvinnan de hjälpte, hur det var att träffa Pernilla och Erik. Känner en sorts gemenskap med dem. Han har haft kontakt med både Pernilla och Erik efter dådet, men inte med den skadade kvinnan. Vid övergångsstället i korsningen Drottninggatan/Mäster Samuelsgatan, alldeles intill platsen där hon låg, lovar jag honom att skicka hans nummer till henne. Om hon vill prata.

Steffan var i Thailand 2004 när flodvågen svepte in. Familjen överlevde genom att ta sin tillflykt till ett tak. Efter Drottninggatan har han funderat mycket över slumpen, över ödets stundtals brutala lottning.

– Hur är det möjligt? Hur kommer det sig att man klarar sig? Jag menar, varken nu eller i tsunamin gjorde vi någon aktiv handling som var klok, som gjorde att vi klarade oss. Vi har bara haft försynen på vår sida. Precis så är det.

Sträckan som Pernilla Wall, Erik Lennermark och Steffan Lundberg bar den skadade kvinnan, enligt polisens förundersökning.
Sträckan som Pernilla Wall, Erik Lennermark och Steffan Lundberg bar den skadade kvinnan, enligt polisens förundersökning. Foto: Polisen
Efter reklamen visas:
När terrorn skakade Sverige

Läkaren Pernilla Wall tillbaka på Drottninggatan ett år efter terrordådet. ”Jag lider nog mest av de här tankarna som fortfarande smyger sig in, vad som kunde ha hänt. Gjorde jag det bästa i den här situationen? Var det något jag hade kunnat göra annorlunda?”, säger hon.

Foto: Tomas OneborgBild 1 av 10

Den svarta läderväskan som Pernilla Wall kastade ifrån sig vid lastbilen blev kvar innanför polisens avspärrningar. Först några veckor efter dådet fick hon hämta ut den på polisstationen i Karlstad.

Foto: Tomas OneborgBild 2 av 10

Erik Lennermark var en av de första poliserna på plats efter att terrorlarmet gått ut. ”Jag ser det som tillfälligheter. Samtidigt är jag väldigt tacksam att jag var här, att jag fick möjlighet att vara med och hjälpa till. Man blir polis för att man vill vara med och göra skillnad.”

Foto: Tomas OneborgBild 3 av 10

Steffan Lundberg på Drottninggatan ett år efter terrordådet. Han och familjen var i Thailand julen 2004 och överlevde den förödande tsunamin. ”Så jag är ju... lite bränd nästan. Jag tyckte att det skulle ha räckt ganska bra med tsunamin.”

Foto: Tomas OneborgBild 4 av 10

Tillbaka i Värmland dagen efter terrordådet känner Pernilla Wall ett behov av att skriva av sig. Hon publicerar ett inlägg på sin Facebooksida som får stor spridning.

Foto: Pernilla Wall/FacebookBild 5 av 10
Foto: Tomas Oneborg Bild 6 av 10

Expressens förstasida 8 april 2017. I efterhand har Pernilla Wall reagerat på att i stort sett all fokus ligger på Rakhmat Akilov – inte på offren. ”Det ligger så mycket fokus på honom, styrs och ställs efter honom. Hela rättegången håller rum i säkerhetssalar, varför då? För att skydda honom, men varför det?”

Bild 7 av 10

Erik Lennermark är som polis van vid ”blod och tragik”. ”Den delen känner man ju igen, men det här är absolut den största händelsen massmedialt och med det största skadeutfallet som jag varit med om. Så många skadade.”

Foto: Tomas OneborgBild 8 av 10

”Jag hoppas att vi gjorde någon skillnad för henne. På något sätt gjorde vi kanske det. Men det är fortfarande en väldigt overklig grej för mig, hela den dagen”, säger Steffan Lundberg.

Foto: Tomas OneborgBild 9 av 10

Sträckan som Pernilla Wall, Erik Lennermark och Steffan Lundberg bar den skadade kvinnan, enligt polisens förundersökning.

Foto: PolisenBild 10 av 10