X
Annons
X
Hur upprätthåller jag ­kontrollen över min säkerhetsstyrka efter ”händelsen”? Vad ska hindra vakterna från att välja sin egen ledare? Illustration: Thomas Molén
Hur upprätthåller jag ­kontrollen över min säkerhetsstyrka efter ”händelsen”? Vad ska hindra vakterna från att välja sin egen ledare? Illustration: Thomas Molén

Så planerar miljardärerna att överleva ”händelsen”

Långläsning

Hur överlever jag undergången och hur betalar jag min säkerhetsstyrka när pengar blivit värdelösa? Frågorna från finanseliten överrumplade professor Douglas Rushkoff. Det här är hans berättelse och reflektioner kring deras framtidsångest och plan för överlevnad efter vad de kallar "händelsen", orsakat av miljökollaps, kärnexplosion, eller ett ostoppbart virus.

Förra året bjöds jag in som huvudtalare till en exklusiv privat semesteranläggning. Jag antog att det skulle vara hundratals investmentbankirer på plats. Ersättningen för att dela med mig av mina insikter under rubriken ”Teknikens framtid” var nämligen den överlägset högsta jag någonsin erbjudits – ungefär hälften av min årslön som professor.

Jag har aldrig tyckt om att prata om framtiden. Frågestunderna slutar oftast som ett slags sällskapsspel där jag förväntas uttrycka mina åsikter om de senaste modeorden inom teknologi: blockkedjor, 3D-utskrifter, CRISPR...

Publiken är dessutom sällan intresserad av att lära sig om dessa tekniker eller deras potentiella effekter, i alla fall inte utöver det binära valet om de ska investera i dem eller inte. Men pengar är pengar, så jag tog mig an uppdraget.

När jag kom fram lotsades jag till ett rum där jag trodde att jag skulle vänta tills det blev min tur att tala. Men i stället för att få en mikrofon och föras fram till en scen hamnade jag vid ett vanligt runt bord med min publik: Fem superrika män – ja, det vara bara män – från hedgefondvärldens toppskikt.

Händelsen. Det var deras omskrivning för miljökollaps, social oro, kärnexplosion, ostoppbart virus eller någon slags robot som förstör allt.

Efter lite småprat insåg jag att de inte alls hade något intresse av den presentation som jag förberett om teknikens framtid. De hade kommit för att få svar på sina egna frågor.

De började tämligen oskyldigt. Ethereum eller bitcoin? Vad tyckte jag om kvantkalkylering? Sakta men säkert närmade de sig de ämnen som verkligen intresserade dem:

Vilken region kommer att påverkas minst av den kommande klimatkrisen: Nya Zeeland eller Alaska?

Bygger Google verkligen ett hem för Ray Kurzweils hjärna (amerikansk futurist, reds anm.), och kommer hans medvetande att överleva, eller kommer det att dö och återfödas på nytt?

Slutligen förklarade vd:n för ett finansbolag att han nästan hade slutfört bygget av sitt eget underjordiska bunkersystem. Han frågade rakt upp och ner: "Hur upprätthåller jag kontrollen över min säkerhetsstyrka efter händelsen?"

Ska matförråden förses med speciella lås vars kombination endast de själva kände till? Eller kanske bygga robotar som kunde tjänstgöra som vakter och arbetare? Illustration: Thomas Molén

Händelsen.

Det var deras omskrivning för miljökollaps, social oro, kärnexplosion, ostoppbart virus eller någon slags robot som förstör allt.

Denna enda fråga sysselsatte oss resten av timmen.

Männen visste att väpnade vakter skulle behövas för att skydda dem mot den arga mobben. Men hur skulle de betala vakterna när pengar blivit värdelösa och vad skulle hindra vakterna från att välja sin egen ledare?

Miljardärerna funderade på att förse matförråden med speciella lås vars kombination endast de själva kände till. Eller kanske bygga robotar som kunde tjänstgöra som vakter och arbetare, om tekniken hann utvecklas i tid vill säga.

Det var då det slog mig: För dessa herrar var det här visst ett samtal om teknikens framtid. Med inspiration från att Elon Musk koloniserar mars, Peter Thiel vänder åldrandets process, eller att Sam Altman och Ray Kurzweil laddar ner sina sinnen i superdatorer, förberedde de sig för en digital framtid som handlar väldigt lite om att göra världen till en bättre plats. I stället handlar den om att isolera sig själv från en högst verklig fara i form av klimatförändringar, stigande havsnivåer, massmigrationer, globala pandemier och resursutarmning.

För den här gruppen handlar teknikens framtid bara om en sak.

Flykt.

Det är inget fel på galet optimistiska bedömningar av hur tekniken kan gynna det mänskliga samhället. Men den framväxande strävan mot en post-human utopi är något annat. Det är inte så mycket en vision om att förflytta mänskligheten till ett nytt tillstånd som en strävan efter att överskrida allt som är mänskligt: kroppen, ömsesidigt beroende, medkänsla, sårbarhet och komplexitet. Som teknikfilosoferna har påpekat i flera år förminskar den transhumanistiska visionen allt för enkelt hela verkligheten till data och drar slutsatsen att "människor är ingenting annat än objekt för informationsbehandling."

Det är en förminskning där man gör den mänskliga utvecklingen till ett videospel där någon vinner genom att hitta nödutgången och sedan låta några av de bästa vännerna följa med. Kommer det att vara Musk, Bezos, Thiel eller Zuckerberg? Dessa miljardärer är de förmodade vinnarna i den digitala ekonomin där endast de starkaste överlever.

Det har såklart inte alltid varit så här. Det fanns ett kort ögonblick, i början av 1990-talet, när den digitala framtiden kändes som ett blankt blad, redo för våra uppfinningar. Tekniken blev en lekplats för motkulturen, som såg möjligheten att skapa en mer inkluderande, välfördelad och pro-mänsklig framtid.

Men etablerade affärsintressen såg bara nya möjligheter till samma gamla utvinning, och allt för många teknologer förfördes av börsnoteringar.

För den här gruppen handlar teknikens framtid bara om en sak. Flykt.

Digitala möjligheter betraktades mer som optioner på aktier eller bomull – något att förutse och satsa på. Så nästan varje tal, artikel, studie, dokument eller rapport sågs endast relevant om den i slutänden pekade mot en tickersymbol på börsskärmen. Istället för att påverka framtiden genom våra dagliga val, eller våra förhoppningar om mänskligheten, blev framtiden ett förutbestämt scenario som vi tillbakalutat satsade vårt riskkapital på.

Detta befriade alla från de moraliska betänkligheterna av deras verksamhet. Teknikutveckling handlade inte lika mycket om kollektivt blomstrande som om personlig överlevnad. Än värre, som jag fick erfara, var att alla som påpekade detta oavsiktligt fick ikläda sig rollen som marknadens fiende. Så i stället för att överväga etiken i att utarma och utnyttja de många i fåtalets namn funderade de flesta akademiker, journalister och framtidsförfattare i stället på mycket mer abstrakta och fantasifulla övergrepp.

Är det rimligt att en aktiehandlare använder smarta droger? Ska barn få implantat för främmande språk? Vill vi att självkörande fordon prioriterar fotgängarnas liv före passagerarnas? Bör de första marskolonierna drivas som demokratier? Förvandlar det min identitet om jag byter ut min dna? Ska robotar ha rättigheter?

Även om dessa frågor är filosofiskt underhållande så är de ett dåligt substitut för att handskas med de verkligt moraliska frågorna som kommer med en ohämmad teknisk utveckling i företagskapitalismens namn.

Digitala plattformar har förvandlat en exploaterande marknadsplats (föreställ dig Walmart) till en ännu mer avhumaniserande efterträdare (exempelvis Amazon). De flesta av oss har blivit medvetna om teknikens baksidor i form av automatiserade jobb, gigekonomi och nedläggningen av lokal detaljhandel. Men de mer förödande effekterna av den digitala kapitalismens gasen-i botten-modell drabbar miljön och de globalt fattiga.

Tillverkningen av en del av våra datorer och smarta telefoner bygger fortfarande på nätverk av slavarbete. Dessa metoder är så djupt förankrade att ett företag som heter Fairphone – skapat för att tillverka och marknadsföra etiska telefoner – insåg att det var omöjligt. Företagets grundare hänvisar, sorgligt nog, nu till sina produkter som "rättvisare" telefoner.

Samtidigt förstör utvinningen av sällsynta jordartsmetaller, ämnade för vår högteknologiska teknik, exempelvis mänskliga livsmiljöer och ersätter dem med giftiga avfallshögar. Dessa plockas sedan upp av jordbrukarbarn och deras familjer, som i sin tur säljer tillbaka användbart material till tillverkarna.

Om ett fåtal uppnår tillräcklig flykthastighet när apokalypsen närmar sig, blir resultatet mindre av en fortsättning på den mänskliga ­diasporan än en livbåt för eliten? Illustration: Thomas Molén
Om ett fåtal uppnår tillräcklig flykthastighet när apokalypsen närmar sig, blir resultatet mindre av en fortsättning på den mänskliga ­diasporan än en livbåt för eliten? Illustration: Thomas Molén

Men fattigdom och gifter försvinner inte bara för att vi täcker våra ögon med vr-glasögon och gömmer oss i en alternativ verklighet. Ju längre vi ignorerar de sociala, ekonomiska och miljömässiga följderna, desto större problem blir de. Detta motiverar i sin tur att vi drar oss tillbaka ännu mer, ytterligare isolation och apokalyptisk fantasi – och mer desperat påhittade teknik- och affärsplaner. Cykeln föder sig själv.

Ju mer vi anammar denna syn på världen, desto mer kommer vi att se människor som problemet och tekniken som lösningen. Själva kärnan i vad det innebär att vara mänsklig värderas ner. Oavsett att förutfattade åsikter kan byggas in i dem betraktas teknologier neutralt. Eventuella dåliga beteenden som de tillför oss är bara en återspegling av vår egen korrupta kärna. Det är som om något medfött mänskligt barbari är skulden till våra problem. Precis som att ineffektiviteten på en lokal taximarknad kan "lösas" med en app som gör mänskliga förare bankrutta, kan de irriterande inkonsekvenserna i det mänskliga psyket korrigeras med en digital eller genetisk uppgradering.

Tv-serien "Westworld" slutade sin andra säsong med det ultimata avslöjandet: människor är enklare och mer förutsägbara än de artificiella intelligenser vi skapar.

I slutänden kommer, enligt de tekniktrogna, mänsklighetens höjdpunkt när vi laddar ner vårt medvetande i en dator eller, ännu hellre, accepterar att själva teknologin är bättre än vår evolutionära efterträdare. Precis som medlemmar i en gnostisk kult längtar vi efter att träda in i nästa högre fas av vår utveckling, förskjuta våra kroppar och lämna dem bakom, tillsammans med våra synder och problem.

Våra filmer och tv-program spelar upp dessa fantasier för oss. Zombieserier skildrar en post-apokalyps där människor inte är bättre än de odöda. Vad värre är så får de tittarna att föreställa sig framtiden som ett nollsummespel mellan de återstående människorna – en grupps överlevnad är beroende av en annans undergång.

Även tv-serien "Westworld", som baseras på en science fiction-roman där robotar löper amok, slutade sin andra säsong med det ultimata avslöjandet: människor är enklare och mer förutsägbara än de artificiella intelligenser vi skapar.

Robotarna lär oss att vi alla kan reduceras till några få rader av kod, och att vi inte klarar av att göra några avsiktliga val. Till och med robotarna i "Westworld" vill fly sina kroppsliga begränsningar och tillbringa resten av sina liv i en datorsimulering.

Den mentala gymnastik som krävs för ett sådant grundläggande ombyte mellan människor och maskiner beror helt på det underliggande antagandet att människor suger. Låt oss antingen ändra dem eller lämna dem bakom oss, för alltid.

Således får vi techmiljardärer som skjuter upp elbilar i rymden – som om det skulle symbolisera något mer än en miljardärs förmåga att skapa företagsreklam. Och även om ett fåtal människor uppnår tillräcklig flykthastighet och på något sätt överlever i en bubbla på mars – trots vår oförmåga att bibehålla en sådan bubbla ens här på jorden i de biosfärprover som gjorts för flera miljarder dollar – blir resultatet mindre av en fortsättning på den mänskliga diasporan än en livbåt för eliten.

Gör man den mänskliga utvecklingen till ett videospel där någon vinner genom att hitta nödutgången och sedan låta några av de bästa vännerna följa med? Den ­frågan ställer sig Douglas R­ushkoff. Illustration: Thomas Molén

När hedgefondförvaltarna frågade mig efter det bästa sättet att upprätthålla kontrollen över sina säkerhetsstyrkor efter "händelsen" föreslog jag att det säkraste kortet vore att behandla dem väl.

De borde engagera sig i sin säkerhetspersonal som om de vore familjemedlemmar. Och ju mer de kan få en inkluderande livssyn som präglar deras affärsverksamhet, försörjningskedja, hållbarhetsarbete och fördelning av tillgångar, desto mindre är risken att det kommer att inträffa en "händelse" över huvud taget. Alla dessa teknologiska trollkonster skulle kunna appliceras på mindre romantiska, men betydligt mer kollektiva, intressen.

De roades av min optimism, men höll inte med.

De var inte intresserade av hur man undviker en katastrof – de är övertygade om att det redan har gått för långt.

De var inte intresserade av hur man undviker en katastrof – de är övertygade om att det redan har gått för långt.

Trots all sin rikedom och makt tror de sig inte kunna påverka framtiden. De förlikar sig med det mörkaste av alla scenarier och tar sedan med sig alla pengar och all teknik som de kan använda för att isolera sig själva – särskilt om de inte lyckas få plats på raketen till mars.

Lyckligtvis har de av oss, som saknar kapital nog för att kunna överväga att avstå från vår egen mänsklighet, betydligt bättre alternativ tillgängliga. Vi behöver inte använda teknik på antisociala och söndrande sätt. Vi kan bli enskilda konsumenter på det sätt som våra teknologiska enheter och plattformar vill att vi ska vara. Eller så kan vi komma ihåg att den verkligt utvecklade människan inte vandrar ensam.

Att vara mänsklig handlar inte om individuell överlevnad eller flykt. Det är en lagsport. Oavsett vilken framtid människor har, så kommer den att vara gemensam.

Fotnot: Texten är tidigare publicerad i Medium. Översättning av Torbjörn Isacson.

Efter reklamen visas:
Så tecknades apokalypsen

Hur upprätthåller jag ­kontrollen över min säkerhetsstyrka efter ”händelsen”? Vad ska hindra vakterna från att välja sin egen ledare? Illustration: Thomas Molén

Bild 1 av 4

Ska matförråden förses med speciella lås vars kombination endast de själva kände till? Eller kanske bygga robotar som kunde tjänstgöra som vakter och arbetare? Illustration: Thomas Molén

Bild 2 av 4

Om ett fåtal uppnår tillräcklig flykthastighet när apokalypsen närmar sig, blir resultatet mindre av en fortsättning på den mänskliga ­diasporan än en livbåt för eliten? Illustration: Thomas Molén

Bild 3 av 4

Gör man den mänskliga utvecklingen till ett videospel där någon vinner genom att hitta nödutgången och sedan låta några av de bästa vännerna följa med? Den ­frågan ställer sig Douglas R­ushkoff. Illustration: Thomas Molén

Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X
Annons
X