Annons

Torbjörn Elensky:Så rationaliserade vi bort vår gåtfullhet

Statistik på högvarv: en studie från 1936 identifierade 17 953 universella personlighetsdrag.
Statistik på högvarv: en studie från 1936 identifierade 17 953 universella personlighetsdrag.

Under de senaste hundra åren har metoderna för att mäta och bokföra olika personlighetsdrag förfinats och effektiviserats så till den grad att vår syn på människan förändrats i grunden. I ”How we became our data” skildrar filosofen Colin Koopman hur vår identitet förvandlades till information.

Publicerad

Det kan tyckas självklart vad en människa är: en individ, en person, en kropp, som kanske till och med är besjälad. Men vad är det egentligen som håller samman ditt jag? Är det den fysiska kroppen? Men den kan ju stympas och förändras till oigenkännlighet. Minnena? Fast den som drabbas av demens är ju fortfarande samma person, någonstans. Ett särskilt knippe av egenskaper som följer dig från vaggan till graven? De flesta utvecklas, lär sig nytt, skaffar sig erfarenheter, förändras och förnyas utan att förvandlas till någon annan. Det har aldrig varit självklart hur man ska betrakta människan, hennes roll och plats, eller de egenskaper som definierar henne. Att redan frågan tenderar att provocera många är ett säkert tecken på att den inte klart går att besvara, och att det förgivettagna vilar på – ja vad?

Låt oss börja om: Hur beskriver du dig själv? Hur säljer du in dig när du söker jobb? Är du självständig, bra på att jobba i grupp, duktig på att utföra order såväl som på att ta egna initiativ? Vad har du för personlighet och hur fungerar du ihop med andra? Om du hade levat för en sådär 120 år sedan eller mer hade du kanske haft en karaktär. Idag har du i stället en personlighet. Du kanske tycker att detta är en självklarhet, och du kanske till och med kan räkna upp ett antal drag som du anser utmärker dig, som på en jobbintervju eller i en kontaktannons. 

Den gamla idén om att vi har karaktärer utgick från en mera holistisk syn på människan som visserligen möjlig att beskriva, men inte att spalta upp egentligen. När vi, kring förra sekelskiftet, efter hand går över till att i stället tala om personligheter handlar det inte minst om att ta till vara på möjligheten att mäta de olika personlighetsdragen empiriskt, vilket underlättar i ett modernt samhälle där man effektivt vill se till så att var och en hamnar på rätt plats.

Annons

Utvecklingen av den moderna personlighetsanalysen och dess inverkan på hur vi ser oss själva och varandra beskrivs på ett mycket intressant sätt i ”How we became our data: A genealogy of the informational person” (The University of Chicago Press) av Colin Koopman, docent i filosofi vid Oregons universitet. Han inleder med att beskriva informatikens historia, den väldiga datainsamling som föregick själva datoriseringen av all denna statistik med åtskilliga decennier. På sätt och vis började historien redan i och med reformationen, i Sverige och andra protestantiska länder med husförhörslängder och senare under 1600-talet med kadastrar över egendomar och tillgångar. Men Koopman lämnar förhistorien därhän och koncentrerar sig på när insamlingen blir systematisk, mot slutet av 1800-talet, och med första världskriget som den avgörande perioden för storskalig insamling av persondata. 

Hans poäng är inte bara att denna byråkrati ändrat hur våra samhällen fungerar, hur socialservice, militärtjänst, vallängder och annat effektiviserats, utan han menar att vårt sätt att se på oss själva faktiskt förändrats av hur vi förhåller oss till data om oss själva. Vi presenterar oss med dem, med våra betyg, medlemskap i föreningar, relationer till andra, längd och vikt och allergier, såväl som IQ och psykologiska egenskaper och allt annat som låter sig ställas upp i tabellform och föras in i statistiken. De data du delar med dig av om dig själv är inte bara lösa bitar godtycklig information utan faktiska delar av dig själv, som du framstår för andra, inför myndigheter och dessutom inför dig själv.

Jeremy Bentham är mest känd för idén om panoptikon, ett fängelse där fången skulle vara ständigt synlig från alla håll. Men han var också först med att tänka sig något slags personnummer, eftersom våra namn är så opålitliga som identifikatorer – flera kan ha samma namn, man kan byta namn, och så vidare. Han tyckte dessutom att dessa nummer borde tatueras på oss. Nu blev det inte så, men tanken på unika sifferbeteckningar på var och en har förverkligats, och med de nya tekniker för biometrisk identifikation som utvecklas idag behövs ju inte heller den typen av primitiva tekniker längre. De flesta har säkert redan läst om den kinesiska polisens glasögon med inbyggd ansiktsigenkänning, och att betala utan kort, enbart med ditt ansikte, kommer snart att vara möjligt i allt fler affärer, när tekniken förfinats, säkerhetsproblemen lösts och du insett att bekvämlighet är viktigare än integritet.

Intressant nog var man inte helt klar över vad det egentligen var man skulle mäta från början, men man gick ändå systematiskt till väga.

Nästa steg i utvecklingen stod Francis Galton för. Han var den förste som systematiskt ägnade sig åt kvantifiering av inte bara människokroppen utan även av våra olika egenskaper och personlighetsdrag. I uppsatsen ”Measurement of character” från 1884 drar han upp riktlinjerna för hur man ska kunna mäta människan i hennes helhet. Galton, som var kusin till Charles Darwin, är mest känd för att vara eugenikens grundare, alltså den rasvetenskap som skulle komma att spåra ur så extremt under 1900-talet. Men han hade naturligtvis inte facit, utan arbetade bara för att vetenskaplig metodik skulle genomsyra alla delar av samhället, så att vi skulle få en effektivare, rikare och mera välfungerande värld. Strängt taget är det först när idéer renodlas – och särskilt när politiker försöker tillämpa dem – som det går illa på allvar. ”Farlig” forskning med potentiellt förödande resultat förekommer garanterat även idag.

De första personlighetstesten användes i undersökningar av abnorm psykologi, för att finna och därmed definiera olika ickenormala psykiska tillstånd, mellan mindre störningar och större sjukdomstillstånd. Det är först efter att teknikerna utvecklats som diagnostiska verktyg i de sammanhangen som de också börjar användas för att mäta och bestämma personliga egenskaper hos friska personer. I och med det första världskriget tog teknikerna för att bedöma människor systematiskt det avgörande steget från det diagnostiska till att gradera personligheter i stor skala. Det var den amerikanska militären som först genomförde dem på rekryter.

Den amerikanska militärens test, som började användas 1917, kallades ”Personal data sheet” och var huvudsakligen inriktat på att mäta intelligens. Testet utvecklades emellertid så sent att det bara kom att användas på 1 000 rekryter. Det var utformat som en blankett med 116 frågor som man besvarade genom att kryssa i ja eller nej. Intressant nog var man inte helt klar över vad det egentligen var man skulle mäta från början, men man gick ändå systematiskt till väga, och i någon mening kan man säga att själva testen skapade sitt föremål, nämligen den syn på allmän intelligenskvot som sedermera kommit att utvecklas och som idag väl är relativt stabil. 

Redan 1936 publicerade Gordon Allport, som Koopman kallar för den mänskliga personlighetens förste store tekniker, en sammanställning av 17 953 drag.

Forskaren Percival Symonds gjorde redan på 1920-talet en genomgång av de olika testmetodernas mått och begrepp. Han menade att det var viktigare att konstruera pålitliga test snarare än giltiga, det vill säga att testerna i någon mening skulle skapa sina egna kategorier, kring exempelvis intelligens. Koopman citerar hans självironiska ord: ”I don’t know what I am trying to measure but I am trying to measure it accurately” – jag vet inte vad jag mäter, men jag försöker mäta det korrekt.

IQ-testandet kompletterades även med frågor som skulle mäta hur pass känslomässigt stabil man var och lämpad för krigstjänst. Första frågan löd ”Tycker du om att leka med andra barn?”, vilken följdes av frågor om man är rädd för mörkret, höga höjder, vatten, om man känt lusten att hoppa från hög höjd och annat i samma stil, samt den tidstypiska om man skadat sig själv med masturbation.

Listor över personlighetsdrag som går att kombinera ihop till i någon mening hela personligheter är många och långa. Redan 1936 publicerade Gordon Allport, som Koopman kallar för den mänskliga personlighetens förste store tekniker, en sammanställning av 17 953 drag. Det viktiga med dessa system för att kategorisera och mäta mänskliga personlighetsdrag är att de är universella och skalbara, de går alltså att tillämpa på alla individer i alla sammanhang. Men de kommer också att påverka sammanhangen och de begrepp som anses beskriva en person. Data blir inte till kunskap förrän den tolkas och sätts in i sitt rätta sammanhang. Men vad som är möjligt att utvinna för kunskap ur datan och vilka sammanhang den gör det möjligt att skapa beror också på hur den samlats in.

Vår identitet är inte något enkelt, den är framvuxen ur kulturella och historiska processer, som är så sammanväxta med vår självbild idag att vi knappast kan tänka utanför dem.

Koopmans bok är, trots sitt ringa omfång, ambitiös i viljan både att tala om hur vår självbild påverkats av ett drygt århundrades mätningar av våra egenskaper, men också i den maktkritik som han utvecklar i Foucaults efterföljd. Formalia är en del i maktutövningen och disciplineringen av människan, insamlingen av skenbart neutrala data formar hur vi ser sakerna. Allra mest förödande i avsnitten om hur rasdata i USA bidragit till att inte bara bevara utan faktiskt stärka och utveckla rasismen under 1900-talet. Sorgligt nog även då syftet med insamlingen av data varit det motsatta. Där finns viktiga lärdomar att dra för svenska förhållanden.

Vår identitet är inte något enkelt, den är framvuxen ur kulturella och historiska processer, som är så sammanväxta med vår självbild idag att vi knappast kan tänka utanför dem. I en informationstät och mycket givande essä, ”Ansikte, mask, person. Om den europeiska människobilden” från 2001, beskriver Anders Piltz hur vår västerländska uppfattning om den mänskliga naturen utvecklats, ur antikens filosofiska arv, via kristendomen och in till våra dagar. Utan att vilja avfärda nyttan av de olika teknikerna för att mäta de många personlighetsdrag som går att urskilja i människan, som vi ser oss själva idag, vill jag ändå avsluta med några ord ur denna essä:

”Personen är lämnad som en obesvarad fråga, riktad till henne själv. Att frågan finns och är lämnad utan självklart svar antyder hennes bottenlösa djup. Hennes kapacitet till tarvlighet och ondska upphäver inte utan är ytterligare en bekräftelse därpå.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons