X
Annons
X
Recension

Honey Så rätt, så skönt, så bra, Robyn!

Robyn år 2018 präglas av mjuk sensualitet, vuxen eftertänksamhet och mognad. Resultatet är ett helt rätt och riktigt roligt album, som bjuder på spännande experiment inom ramen för vad popmusik tål.

Foto: Maja Suslin/TT
Läs mer om Musikveckan med SvD

Honey

Artist
Robyn
Genre
Pop
Musikbolag
Konichiwa Records/ Universal Music
År
2018

Betyg: 5 av 6

Det har redan gått åtta långa år sedan Robyn släppte musik i eget namn. Å andra sidan var dundersuccén "Body talk", som kom 2010, en serie av tre (!) album, som dessutom tog henne på ett transatlantiskt äventyr där hon blev den alternativa popens fixstjärna.

Men vart tog hon vägen, hur har hon utvecklats – och vem är hon som artist i dag när sådana enorma floder vatten har forsat under musikbroarna?

Jag har verkligen undrat.

Annons
X

Hon har under åren av frånvaro visserligen dykt upp i samarbeten med bland annat Röyksopp och som medlem i supergruppen La Bagatelle Magique, men mest av allt har hon varit en avlägsen stjärna. När en tidig version av hennes nya låt "Honey" spelade en roll i ett avsnitt av tv-serien "Girls" (på initiativ av seriens skapare Lena Dunham) startades ett digitalt upplopp som krävde av Robyn att släppa mer musik.

Det tog två år, men vid det här laget känns det riktigt exklusivt med ett nytt album från artisten som varit en så stolt del av svenskt musikliv sedan hon slog igenom som 16-åring med "Robyn is here".

Och albumet "Honey" ger svar på frågorna.

Och albumet "Honey" ger svar på frågorna. Det är ett kort album, med bara nio spår. En sammanhållen berättelse om Robyns personliga sorg och slutligen försoning. Under åren som gått har hon bearbetat sorgen efter producenten och nära vännen Christian Falk, en brusten kärleksrelation och sina turbulenta år som tonårig superstjärna. Terapi och ett sökande efter sig själv.

Så 2018 har den hårda Robyn längst fram ersatts av mjuk sensualitet, vuxen eftertänksamhet och – mognad. Det låter kanske tråkigt – men är rätt och skönt.

Trots att ungdomen kanske är historia lyckas Robyn fortfarande återuppfinna sig själv – och popkulturen – på det sätt som blivit hennes varumärke. Hon är ett slags musikens ciceron, i sina lättillgängliga popproduktioner plockar hon in smalare musik och serverar den för en publik som aldrig hade hittat dit annars. Tidigare har det varit hiphop-influenser och mörka techno-dansgolv som blandats upp i hennes topplistepop, men på "Honey" har det bytts ut mot tillbakablickande retro-house från 1990-talet och ett mjukt 80-talsposerande. Hon jobbar fortfarande tätt ihop med Klas Åhlund, men har även skapat låtar med bland annat Kindness, Mr Tophat och Joseph Mount från bandet Metronomy.

2018 är det väldigt ovanligt att bjudas på en karamell som smakar så eget och samtidigt så rätt.

"Honey" dansar inte de lättaste vägarna, i stället koncentrerar sig Robyn på att göra det hon allt mer framstår som ämnad för: bygga musik på det hon själv verkligen älskar, utan tankar på samtida trender eller listplaceringar. Och 2018 är det väldigt ovanligt att bjudas på en karamell som smakar så eget och samtidigt så rätt. "Because it’s in the music" är skivans juvel, både dansant och smäktande. "Ever again" låter överraskande nog som hennes egen version av indierockbandet The War On Drugs låt "Under the pressure" från 2010.

Och det är faktiskt ett riktigt roligt album, som ger mer än sin sjyst tillbakalutade stämning och sorgliga känsla. Låten "Beach 2k20" är inspelad på Ibiza och upplagd som en messenger-konversation, inklusive "skicka mess"-ljudet och allt. Det är experimentellt inom ramen för vad som tillåts i en poplåt. Och om man lyssnar på skivan från a till ö belönas man med andra små finesser, som att en låt börjar där föregående slutar: Air-iga "Baby forgive me" ekar som de första textraderna i "Send to Robyn immediately".

En given språngbräda för mer livgivande popmusik från kvinnan som är den ädlaste export vi har.

"Ever again" avslutar skivan och binder ihop berättelsen som börjar med det totalt hjärtekrossande titelspåret "Missing U" med texten "Never gonna be hearted broken ever again. I’m only gonna sing about love ever again".

Rader som är både hoppfulla och olycksbådande. Men framför allt en given språngbräda för mer livgivande popmusik från kvinnan som är den ädlaste export vi har.

Annons
X
Annons
X
Foto: Maja Suslin/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X