Annons

Håkan Lindgren:Så sätter dna-spiralen snurr på våra liv

Är det arv eller miljö som bestämmer vilka vi är? Att frågan vanligen omgärdas av grova förenklingar, fördomar och pseudovetenskap blir tydligt i Siddhartha Mukherjees bok om vad generna egentligen gör med oss – och vad vi kan göra med dem.

Under strecket
Publicerad

Siddhartha Mukherjee, född 1970 i New Delhi, är professor i medicin på Colombia University i New York.

Foto: Deborah FeingoldBild 1 av 1

Siddhartha Mukherjee, född 1970 i New Delhi, är professor i medicin på Colombia University i New York.

Foto: Deborah FeingoldBild 1 av 1
Siddhartha Mukherjee, född 1970 i New Delhi, är professor i medicin på Colombia University i New York.
Siddhartha Mukherjee, född 1970 i New Delhi, är professor i medicin på Colombia University i New York. Foto: Deborah Feingold

Numera vet vi att människans dna inne­håller några procent neandertalgener – lika många som om vi hade haft en neandertalare i släkten för sex generationer sedan. Svante Pääbo, den svenske forskare som gjorde den sensationella upptäckten, arbetar nu med att undersöka vad neandertalgenerna gör i oss. 

En av dem ökar risken för diabetes, berättade han när han höll ett föredrag på Wenner-Gren Center i Stockholm i augusti. Varför bär vi på en gen för diabetes? Förmodligen, sade Pääbo, för att den påverkar ämnesomsättningen på ett sådant sätt att den har hjälpt oss att överleva svält­perioder. Men idag, när vi har andra kostvanor än för 50 000 år sedan, gör den oss sjuka. I det ögonblicket börjar jag lyssna på ett nytt sätt. Det han säger gör att man måste fråga sig vad den där genen egentligen är till för. Bör man tänka sig den som en gen för ämnesomsättning eller för diabetes? Och om människan ändrar sin livsföring på nytt – skulle den i så fall framstå som en gen för något tredje?

Annons
Annons

Vad en gen ”gör” beror med andra ord på vilken sorts liv vi lever. Det skriver jag inte för att få er att tro att miljö är viktigare än arv, utan för att ge en antydan om den komplexitet som öppnar sig när man börjar studera gener på nära håll.

Gamla fördomar av typen ”tjuvaktighet ligger i blodet” flyttar alltför lätt in i de senaste vetenskapliga termerna och får ett förnyat liv. Vi ryssar är inte gjorda för demokrati, säger en av intervjupersonerna i Svetlana Aleksijevitjs ”Tiden second hand”. Och tillägger: ”Det sitter i generna.”

Ovanpå de traditionella fördomarna har vi lagt nya, frestande missförstånd. Genetiken och informations­teknologin har utvecklats parallellt under 1900-talet. Det har lett till att digital informationsteknologi har blivit den metafor genom vilken vi förstår genetiken och hela biologin, som om biologin bara var en underavdelning av ­informationsteknologin. Föreställningen att gener är samma sak som den digitala koden i en dators operativsystem ligger alltför nära till hands. Vi har upphöjt ­information till ideologi: information är det enda som är viktigt, medan kroppen eller hårdvaran bara är utbytbar materia som informationen flödar genom. I framtiden kommer man att betrakta det på samma sätt som vi betraktar pinsamma överdrifter i det förflutna.

Allmänhetens föreställning om gener är i desperat ­behov av ett kunskapslyft. Få personer kunde vara bättre lämpade för den uppgiften än Siddhartha Mukherjee, onkolog vid Columbia University i New York. Hans förra bok, ”Lidandets konung” (2010), beskrev cancer så insiktsfullt att den hyllades i forskarvärlden samtidigt som den var så tillgängligt skriven att den blev en populärvetenskaplig bästsäljare. Med sin nya bok ”Genen. En högst privat historia” (övers: Joachim Retzlaff; Albert Bonniers Förlag) har han upprepat bedriften. Om du bara har tänkt läsa en bok om gener – strunta i den och välj Mukherjee i stället.

Annons
Annons

Mukherjee vet hur dna smakar om man stoppar det i munnen: man känner ”syrans svaga syrlighet, följd av en eftersmak av socker och en metallisk ton av salt”. Delar av koden i våra celler ”är förvånande vackra”, kan han skriva, fascinerad av de gener som bygger upp luktsinnet.

Men det vackraste, tror jag, är att dna-koden definitivt visar att allt liv har ett enda, gemensamt ursprung. Allt bildar samma livsträd, från bakterier till växter och djur. Människan, som så ofta har känt sig leva i exil från de ­övriga djuren, hämtas tillbaka till gemenskapen av dna-molekylerna i sina egna celler. De gener som bestämmer organismernas grundläggande planritning – huvud i ena änden, därefter kropp – är så lika hos människan och ­bananflugan att vi utan svårighet kan se att vi hör ihop.

Mukherjee har tagit det helhetsgrepp som ämnet för­tjänar. Han berättar om rivaliserande forskarlags kapplöpning, juridiska svårigheter – bör man kunna ta patent på gener? – rasistisk pseudovetenskap och sällsynta sjukdomar. Han växlar mellan ett översiktsperspektiv på genetikens historia och personliga detaljer från sin egen familj. Hans mor har en tvillingsyster och på hans fars sida går sinnessjukdom i släkten, något som har gett honom gott om tillfällen att fundera över arv, miljö, slump och liv. 

Han ger sina läsare levande, skarpa närbilder av de ­inblandade personerna. Det gäller inte bara de forskare som har gjort betydelsefulla upptäckter: han ser också till att lyfta fram försökspersoner som deltog i avgörande medicinska experiment, och Carrie Buck, som steriliserades 1927 efter ett beslut i USA:s högsta domstol. Sterili­sering av påstått mindervärdiga medborgare var tidigt populärt i flera amerikanska delstater.

Annons
Annons

Du kan inte experimentera med människor, men du kan göra det näst bästa: du kan studera enäggstvillingar som har adopterats och växt upp i separata familjer. Deras gener är identiska, medan deras uppväxtmiljöer kan skilja sig radikalt. Sådana studier har visat att en mängd personlighetsdrag och egenskaper ofta är så lika var­andra att det bara kan bero på genernas inflytande. Men observera att överensstämmelsen aldrig är total. Om den ena tvillingen utvecklar schizofreni är risken för att den andra tvillingen också blir schizofren mellan 30 och 50 procent. Mukherjee ­lägger tonvikten på de återstående 50 till 70 procenten: människan är inte ödesbestämd.

Gener samverkar med slump och miljö på ett oförutsägbart sätt: ”De eventuella effekterna av dessa samspel mellan gener och miljö kan aldrig förutsägas tillförlitligt utifrån enbart genetiken.” Visst finns det entydiga samband av typen ”en gen, en sjukdom”, men sådana fall bör betraktas som undantag, skriver Mukherjee. När det gäller schizofreni antas ett hundratal gener vara inblandade. Vi kan inte läsa någons dna och säga ”du kommer att få bröstcancer med hundra procents säkerhet”. Genetiken ger oss inte tvärsäkerhet, den innebär att vi måste bli mycket bättre på att hantera risker och sannolikheter.

En bakterie ställer om sin ämnesomsättning beroende på vilket slags näring den möter. Redan där uppstår ett samspel mellan gen och miljö: laktos aktiverar andra ­gener i bakterien än glukos. Vad tror ni händer inuti en något mer komplicerad organism, låt säga en människa, vars biologi reagerar på stress eller uppmuntran?

Annons
Annons

Till det kommer att våra gener inte består av en kontinuerlig sträcka av dna-spiralen. Varje gen är utspridd i form av en mängd fragment: cellen väljer aktivt ett antal fragment och kombinerar dem till den instruktion som behövs för tillfället. På det sättet, skriver Mukherjee, ”kan en cell skapa en förvirrande mångfald kombinationer av en enda gen”. Vänta nu, vem är det som använder vem här? Är det genen som bestämmer över cellen eller cellen som använder sig av generna? Mukherjee svarar genom att rita upp en cirkel: gener innehåller kod för att bygga proteiner, som formar organismer, som reagerar på ­miljöer, som i sin tur påverkar organismens epigenetiska system som reglerar vilka gener som används, och så ­vidare runt. 

Den som går in i genetiken möter en snårskog av ömsesidigt påverkande faktorer. Det borde inte få någon att tappa lusten, tvärtom: en snårskog är en betydligt intressantare plats än Farsta centrum.

Tidsandan har pendlat från den ena förenklingen till den andra, från ”arvet är allt” till ”miljön är allt” och ­tillbaka till ”arvet är allt”, och vi blir inte särskilt mycket klokare för att vi byter en trend mot en annan. Tar vi genetiken på allvar kommer vi att upptäcka att den är sällsynt väl lämpad att lära oss komplexitetens tjusning – men bara om vi vill lyssna.

På tal om förenklingar: låt oss gå rakt på det kontroversiella ämnet gener och intelligens. ”Om ett barn utsätts för fattigdom, hunger och sjukdom utövar dessa variabler ett dominerande inflytande på intelligenskvoten. Gener som kontrollerar IQ kan bara bli betydelsefulla när dessa begränsningar avlägsnas”, skriver Mukherjee. Slutsatsen ger sig själv, men den är värd att citera: ”Det finns knappast ett mer övertygande argument för jämlikhet. Det är omöjligt att bedöma en människas medfödda potential utan att först ha utjämnat de miljömässiga förutsättningarna.”

Annons
Annons

”Ska föräldrar tillåtas välja ’normalitet’ åt sina barn”, undrar Mukherjee. Stater ska inte avgöra genetisk lämplighet, det har vi dåliga erfarenheter av, men vad händer om denna makt överförs till individen? Han svarar själv: i Indien och Kina saknas 10 miljoner kvinnor på grund av att familjer har aborterat flickor, vilket han kallar ”det största projektet för ’negativ eugenik’ i historien”.

Mänskligheten skrämde sig själv med nazisternas ­utrotnings- och steriliseringsprogram, men frestelsen att förbättra arvsmassan har återvänt, understödd av en ­växande förståelse för hur gener faktiskt fungerar. ”Varför inte göra oss lite bättre”, föreslog James Watson i en intervju 1991 (Watson delade Nobelpriset 1962 för beskrivningen av dna-molekylens struktur).

Om det någonsin är motiverat att jämföra dna och ­digital kod är det väl i det här sammanhanget: fråga en programmerare om det är möjligt att skriva buggfri programvara. Kan vi inte skriva ett buggfritt operativ­system åt ett smart kylskåp ska vi kanske vara lite försiktiga med att modifiera levande varelsers dna.

Forskaren och essäförfattaren Georg Klein brukade ­berätta följande historia från den tid när han studerade medicin i Ungern. Föreläsaren kommer in och ritar upp ett anonymiserat släktträd på svarta tavlan. I varje generation uppträder svåra, sannolikt ärftliga sjukdomar. Till sist pekar han på den yngsta grenen på trädet: ”Det här är en ung kvinna som just har blivit med barn. Givet det ni vet om familjens historia, skulle ni rekommendera abort?” En majoritet av studenterna svarar ja. Varpå föreläsaren säger: ”Gratulerar. Ni har just dödat Beethoven.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons