Annons

Distanseras från Stockholm – för att behålla makten

Moderatledaren tog tunga artilleriet för att få bort honom, medierna spekulerar i hans avgång och partikamraterna strider redan om vem som ska efterträda honom.

Men Stefan Löfvens strateger har en plan som ska ge S-ledaren fem år till.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 2
Foto: Tomas Oneborg Bild 2 av 2
Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1
Foto: Tomas Oneborg

För inte så länge sedan var Stefan Löfven en ledare med goda näringslivskontakter och en affärsplan för Sverige. Det var i alla fall så Socialdemokraterna från början försökte sälja in sin partiledare, i en tid när den politiska debatten fortfarande handlade om jobben och ekonomin och partierna jagade storstädernas mittenväljare.

I dag är det helt andra frågor som dominerar: flyktingkris, kriminalitet och växande klyftor. Och pr-maskineritet runt Löfven gör numera vad det kan för att distansera honom från det stockholmska etablissemanget. I stället lyfts han fram som en man av folket, en svetsare från den norrländska avfolkningsbygden.

I sitt senaste jultal tog det 30 sekunder innan Löfven började berätta om sin lilla hemby Sunnersta i Ångermanland. Efter tre minuter kom han in på sitt nya favoritämne:

Annons
Annons
Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

– I dag är det så många, i allt från förort till bruksort, som känner en oro och rädsla för samhällsutvecklingen.

Motmedlet som presenterades var klassisk s-politik. Åhörarna i Enköping kunde själva läsa vad som stod på banderollen som satt uppspänd bakom statsministern: ”Den svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas!”

En socialdemokratisk strateg beskriver hur den nye Stefan Löfven förmår mobilisera gamla kärnväljare och attrahera LO-medlemmar som partiet förlorat till Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Hittills har strategiskiftet varit en opinionsmässig framgång.

I januari 2016 uppmätte Sifo det lägsta väljarstödet för Socialdemokraterna någonsin – 23,2 procent. I januarimätningen 2017 hade partiet ökat till 29,7 procent. Samtidigt som Moderaterna tappat från 25,6 till 21,9 procent, och SD minskat från 18,2 till 16.

S siffror är fortfarande låga, men åtminstone är Socialdemokraterna största parti igen.

Även i Sifos förtroendeliga gick Stefan Löfven om M-ledaren Anna Kinberg Batra under förra året. Mellan maj och december steg andelen väljare som uppgav stort eller mycket stort förtroende för statsministern från 35 till 43 procent.

Frågan är om Stefan Löfven nu efter alla kriser och motgångar – ett svagt valresultat, en ännu svagare minoritetsregering, en budget som föll, flyktingkaos och ministeravgångar – äntligen har blivit varm i kläderna som partiledare.

Foto: Tomas Oneborg
Annons
Annons

I dagarna har det gått fem år sedan Socialdemokraternas verkställande utskott låste in sig på riksdagskansliet för att övertala Stefan Löfven att ta uppdraget som partiordförande.

Den dåvarande fackbasen i If Metall var politiskt oprövad och relativt okänd bland allmänheten. Men han var också den minsta gemensamma nämnaren, som både höger- och vänsterfalangen kunde enas om efter några turbulenta år under Mona Sahlin och Håkan Juholt fyllda av interna strider. Dessutom hade flera andra tänkbara kandidater redan tackat nej.

Det krävdes många och långa möten – och flera nej – innan Löfven till sist gav efter för pressen från partikamraterna. En av dem som hade upprepade samtal med Löfven var före detta statsministern och partiordföranden Ingvar Carlsson. Carlsson som i sin självbiografi, efter mer än ett halv sekel i politiken, konstaterat att ”det socialdemokratiska partiet alltid förmått att finna de ledare som varit lämpliga för sin tid”.

Faktum är att före 2007 hade ingen S-ledare suttit kortare än tio år på posten.

Men efter Sahlins och Juholts misslyckade sejourer som partiordföranden var det många som tvivlade på att Carlssons gamla sanning fortfarande gällde.

Redan från start spekulerades det internt i partiet om att Stefan Löfven enbart var en övergångslösning, och att han efter en valet 2014 skulle lämna ifrån sig partiledarskapet. Den gången pekades Mikael Damberg och Magdalena Andersson ut som möjliga efterträdare.

Nyligen publicerade Dagens Industri en lång artikel som påstod att Löfven planerar att avgå efter valet 2018, och att kampen om partiledarposten nu står mellan inrikesminister Anders Ygeman och civilminister Ardalan Shekarabi.

Enligt socialdemokrater som SvD talat med råder det snarare en stor irritation i regeringskansliet över att Ygemans och Shekarabis politiska tjänstemän ägnar mer tid åt att kampanja för sina statsråd än att arbeta fram lagförslag. Vilket skulle tala emot det scenariot.

Det brukar sällan heller vara de som först visar intresse för partiledarposten som som till slut får den. I Socialdemokraterna har uppdraget tvärtom ofta hamnat hos personer som aldrig bett om det.

Tage Erlander tog motvilligt över när Per Albin Hansson dog och blev kvar som partiledare i ett kvarts sekel. Ingvar Carlsson kastades hastigt in när Olof Palme mördades. Göran Persson var på sin höjd tredjehandsvalet innan Mona Sahlin spelade bort sig själv och Jan Nygren tackade nej.

Och så den senaste i raden av nödlösningar – Stefan Löfven.

Kan hans nya image som en man av folket ge honom fem år till?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons