Annons

Per Jönsson:Så skapade CIA alla monsters monster

Al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin på en bild från 1998.
Al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin på en bild från 1998. Foto: AP

Om inte USA hade startat de två längsta krigen i landets historia – i Afghanistan 2001 och Irak 2003 – så skulle IS aldrig ha uppstått och Donald Trump ­hade aldrig kunnat bli vald till amerikansk president. Det hävdar journalisten Max Blumenthal i sin uppmärksammade bok ”The management of savagery”.

Publicerad

Trumps löfte under presidentvalskampanjen 2016 om att inte upprepa sådana utrikespolitiska katastrofer fick avgörande gensvar i väljarkåren. Både kriget i Afghanistan och det i Irak var en direkt följd av 11 september-attackerna 2001, ett dåd av Usama bin Ladins terrororganisation al-Qaida. Men om inte spionbyrån CIA hade pumpat miljarder dollar till islamistiska krigare i Afghanistan – däribland bin Ladin – på 1980-talet skulle med största sannolikhet 11 september-katastrofen aldrig ha inträffat. Fenomenet al-Qaida bokstavligen föddes i det Sovjetockuperade Afghanistan och nådde sin mordiska fulländning i beskydd av det afghanska talibanstyret ett decennium senare.

Och om World Trade Centers dubbeltorn i New York hade stått kvar i dag är det inte svårt att tänka sig att både världspolitiken och supermakten USA skulle se väsentligt annorlunda ut.

Sådana kontrafaktiska resonemang bildar klangbotten i den amerikanska journalisten Max Blumenthals mäktiga epos ”The management of savagery: How America’s national security state fueled the rise of Al Qaeda, ISIS and Donald Trump” (Verso Books). Kontrafaktisk historiskrivning betraktas ofta som något oseriöst. Men Blumenthal underbygger sina teser med en malström av fakta och citat från beslutsfattare, av vilka många inte var kända för allmänheten i dåtida realtid men som upp­dagats i efterhand. 

Annons

Blumenthal är en ganska kontroversiell författare, ­åtminstone i USA och Israel – mest för sina kritiska reportage från Gaza och bosättarrörelsen på Västbanken. Ut­över ett halvdussin böcker – huvudsakligen om Mellan­östern – har han under ett par decennier medverkat flitigt i nättidningar som The Daily Beast, Alternet, The Huffington Post, Salon, Truthdig men också i gammelmedier som New York Times, The Nation och The Guardian. 

Bokens titel – ungefär ”Grymhetens härskarkonst” – har en kuslig bakgrund. 2004 publicerade al-Qaida-ideologen Abu Bakr Naji en traktat som kom att bli tongivande för såväl al-Qaidas som Islamiska statens framfart i Irak och Syrien (plus en rad andra länder: Jemen, Egypten, Libyen, Somalia, Nigeria, Afghanistan etcetera). Naji rådde islamistiska jihadister att utnyttja det kaos som uppstår när tidigare stabila stater utsätts för något slags destabilisering – med Afghanistan och Tjetjenien som läroexempel. I sådana lägen bör jihadistorganisationer övergå från trakasserier och gerillakrig mot statsmakten till att själva ta ledningen och makten genom att upprätta grymma och brutala maktstrukturer. ”Om vi lyckas med att hantera brutaliteten kommer sådana maktstrukturer att lägga grunden till den islamiska stat som muslimer har efterfrågat alltsedan kalifatets fall 1924”, spådde Naji.

Den på sin tid okände jihadistideologen Naji hade onekligen profetisk talang. 2014 utropades just Islamiska staten i Irak och Syrien, och härskade under några år med maximal grymhet över ett område stort som Storbritannien och med många miljoner undersåtar.

Då hade Irak redan i nästan i ett decennium varit i praktiken ostyrbart till följd av jihadisters härjningar i alla hörn av landet. Libyen hade efter mordet på Ghadaffi hösten 2011 kollapsat i ett inbördeskrig på flera fronter mellan jihadistiska och stambaserade miniarméer. Och i Syrien hade oppositionsrörelsen mot Assadregimen på ett tidigt stadium ”kapats” av allsköns islamistmiliser, som i tilltagande utsträckning slogs mer mot varandra än mot regimens styrkor.

Blumenthals huvudpoäng är att nästan ingenting av detta hade varit möjligt utan USA:s – och några av dess bundsförvanters – aktiva stöd till olika jihadiströrelser i syfte att bekämpa den ena eller den andra motståndaren. Redan i augusti 1979 drev president Carters nationella ­säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski igenom ett program för militärbistånd till mujaheddin (”gudskrigarna”) i Afghanistan som gjort uppror mot den Moskvastödda regimen i Kabul. Syftet var, har Brzezinski senare med­givit, att provocera fram en militär intervention som skulle ge Moskva dess eget demoraliserande Vietnamkrig. 

Just detta skedde julen 1979 och ledde till åtta års sovjetisk militär katastrof. 1985 inleddes på president Reagans tillskyndan CIA:s mest omfattande hemliga utlands­program någonsin, Operation Cyclone, som försåg både mujaheddin och tillresta arabiska jihadister med avancerade vapen och utbildning i miljarddollarklassen. Sam­tidigt producerade det civila biståndsorganet Usaid fyra miljoner skolböcker som lärde ut till afghanska grundskoleelever att de skulle sticka ut ögonen och amputera benen på ryssar – dessa skolböcker anammades senare av talibanerna i deras koranskolor.

Men det medförde också att grupper som al-Qaida föddes och blomstrade under afghanernas kamp mot den sovjetiska supermakten. Tack vare USA:s och Saudiarabiens finansiella och militära stöd kunde Usama bin Ladins och bland annat Hekmatyar Gulbuddins kvinnoföraktande terrororganisationer sätta sin prägel på Afghanistans ­politiska karaktär, även under och efter talibanstyret 1996– 2001 som ju Bushadministrationen gjorde slut på med sin känslostyrda våldsintervention efter 11 september 2001.

Då hade ändå det kring bin Ladin personfixerade terror­nätverket al-Qaida bränt sitt dödligaste krut. När Bush & co på ytterst skakiga grunder invaderade Irak 2003 och störtade dess diktator Saddam Hussein föddes en ännu farligare organisation, eller rörelse, som efter ett knappt decennium manifesterade sig som Islamiska staten i Irak och Syrien. Ironiskt nog var ett av Bushadministrationens huvudargument för invasionen att Saddam­regimen var den främsta statliga sponsorn av al-Qaida. I själva verket varnade Saddam, både under sitt styre och efter att han greps i december 2003, för alla former av ­islamistisk jihadism. I stället ledde ockupationsmaktens upplösning av den irakiska armén och utrensning inom statsapparaten till att allehanda sunnimuslimska jihadistorganisationer fritt kunde rekrytera mängder av ­krigare bland frustrerade före detta officerare och statstjänstemän. 

USA:s ockupation gav alltså direkt upphov till terrorismen i Irak, inte tvärtom, summerar Blumenthal: ”Den internationella jihadismens pestsjukdom som USA bidrog till att släppa loss genom sin hemliga kallakrigs­intervention i Afghanistan skulle komma att expandera och bilda metastaser till följd av den amerikanska ockupationen av Irak.”

Hade det då gått att få stopp på denna onda cirkel? Just detta är kanske den avgörande frågeställningen för Blumenthal. Han citerar den tidigare expertutredaren vid senatens utrikesutskott, Jack Blum, som 1996 varnade för att CIA stod inför ett särdeles besvärligt ”desarmeringsproblem”: hur avveckla eller desarmera gerillaorganisationer som har tränats av CIA? När CIA utbildar gerilla­krigare i hur de ska skaffa falsk identitet, hur de bygger bomber och hur de dödar människor, ja då glömmer de inte hur man gör, och när uppdraget väl är slutfört står CIA och USA inför ett dilemma, konstaterade Jack Blum. I ett samtal med författaren två decennier senare var Blum ännu mer pessimistisk:

”Vi har aldrig varit särskilt bra på att oskadliggöra vad vi själva skapat. Genom att skapa en brokig samling frivilligkrigare i Afghanistan formade vi alla monsters monster. Och ingen i USA tycktes bry sig. Det var inte bara ett desarmeringsproblem, dessa krigare övergavs totalt av oss. Och sedan fortsatte de att göra vad vi hade tränat dem att göra.”

Ett liknande resonemang förde Osama el-Baz, tidigare säkerhetsrådgivare till Egyptens president Hosni Mubarak, i en tidningsintervju 2016. Enligt honom upprätthöll CIA och Saudiarabien i hemlighet de täta banden med flera jihadistorganisationer för att kunna använda dem för operationer mot Iran: ”Allt är dessa idiotiska CIA-bastarders fel. De tränade upp jihadisterna, höll dem om ryggen efter att ryssarna hade lämnat, och nu står vi inför ett nästan olösligt problem.”

Inte mycket tyder på att de styrande i USA har lyssnat till kritiker som Blum och el-Baz.

Våren 2011 gav president Obama klartecken till CIA att beväpna och stridsleda libyska rebeller, huvudsakligen jihadister, som ville störta Muammar Gaddafi. Då hade Libyen ändå redan 1998 bett ­Interpol att utfärda en arresteringsorder för Usama bin ­Ladin, och Gaddafi hade nyligen varnat för att al-Qaida byggt upp en egen maktstruktur i Nordafrika. Och en amerikansk ambassadrapport från Tripoli hade 2008 konstaterat att ”Libyen är en stark partner i kriget mot terrorismen, och dess samarbete med oss är förträffligt”. Ändå gav Obama grönt ljus för CIA:s stöd åt libyska jihadister, med känt och katastrofalt resultat.

Något senare, och under flera år framöver, upprepade Obamaadministrationen tilltaget – denna gång i Syrien. Under täckmantel av ett stort antal stater (däribland Sverige) som kallade sig ”Syriens vänner” upprättades vapendepåer och rekryteringskontor vid Turkiets sydgräns och i Jordanien. Dit strömmade militär utrustning för mångmiljardbelopp, finansierad av dels USA, dels dess alliansbröder Turkiet, Qatar och Saudiarabien med flera. Men redan i augusti 2012 kunde DIA, CIA:s systerorganisation i Pentagon, i en då hemlig rapport konstatera att jihadister hade tagit kommandot i oppositionen mot Assadregimen och att många av dessa ämnade upprätta ett islamistiskt kalifat. Ingen i Vita huset lyssnade på DIA, och i efterhand har utrikesminister John Kerry medgivit att USA kallt räknade med att IS skulle tvinga Assad till förhandlingsbordet.

En sorglig historia har alltså upprepat sig, flera gånger. Tills nu kanske man bör tillägga – åtminstone hittills tycks inte president Trump ha underblåst jihadistiska terrororganisationer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons