Annons

Per Gudmundson:Så slipper du skattechocken

Socialminister Annika Strandhäll (S) har inget emot höjd skatt. Men skattechocken är inte oundviklig.
Socialminister Annika Strandhäll (S) har inget emot höjd skatt. Men skattechocken är inte oundviklig. Foto: Emma-Sofia Olsson/SvD
Under strecket
Publicerad

Det har sina fördelar med valår. Bara fem kommuner höjde skatten vid årsskiftet: Höör, Tranås, Älvdalen, Svenljunga och Vaggeryd. Ett vanligt år är det tre gånger så många. Och det är bara ett landsting som höjt: Kronoberg.

Fyra kommuner sänkte skattetrycket: Österåker, Lidingö, Nacka och Ljusnarsberg.

I 281 kommuner och 19 landsting hände ingenting. Den politiska taktiken bland våra folkvalda är uppenbarligen att sitta still och inte dra till sig onödig uppmärksamhet när det närmar sig val. Eller så har man på något nytt vetenskapligt sätt kommit fram till att kommunalskatten (inklusive landsting) är optimal vid 32,11 procent och att ingen vidare förändring behövs.

I Dagens samhälle (9/1), offentliga sektorns branschtidning, resonerar statsvetaren Peter Santesson om varför det inte har blivit några omfattande höjningar. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har ju i flera års tid pekat på att stora skattepåslag är att vänta, huvudsakligen på grund av en förändrad demografi där allt färre arbetande ska försörja allt fler och äldre vårdbehövande. Skattetrycket måste kanske höjas med 2 kronor, har man sagt. Så sent som i SKL:s ekonomirapport i oktober hette det att kommunerna och landstingen kommer att sakna 59 miljarder kronor år 2021. Men kommunpolitikerna verkar inte inse allvaret. ”Var är skattechocken?” frågar Santesson.

Annons
Annons

Men är det egentligen så självklart att det måste bli någon kostnadsexplosion i offentlig sektor? Vi matas förvisso dagligen med budskapet att vård, skola och omsorg måste anställa hundratusentals för att få kalkylen att gå ihop. En lång rad myndigheter och organisationer har intresse av att förmedla den bilden. Vilket passar som hand i handske för den halva av det politiska spektrumet som har som affärsidé att öka omfånget på det allmänna. Men är det verkligen nödvändigt?

Faktum är att offentlig sektor har stått inför liknande problem förr. Efter decennier av expansion tvingades svensk hälso- och sjukvård på 1990-talet till en tämligen radikal omställning. Antalet anställda minskades med en fjärdedel. Kostnaderna för hälso- och sjukvård, som andel av BNP, sjönk. Samtidigt blev befolkningen äldre och mer vårdkrävande.

Men genom teknisk utveckling och bättre resursutnyttjande blev vården effektivare. 1990 genomgick 650 kvinnor över 85 år höftledsoperation. Ett decennium senare var det 1 500. Antalet gråstarroperationer ökade från 30 000 till 72 000. Faktum är att antalet vårdplatser minskade från 58 000 till 32 000 (45 procent) och antalet vårddagar minskade från 12,5 miljoner till 8,9 miljoner dagar (30 procent) utan att vården blev sämre. Tvärtom blev medicinerna bara bättre och totalkostnaderna för läkemedel allt högre.

Den här utvecklingen fortsätter. Mycket av rationaliseringarna har att göra med datoriseringens effekter. Ekonomen Mårten Blix visade i ”Digitalization, Immigration and the Welfare State” (Edward Elgar Publishing, 2017) att konsumtionen av sjukhusvård i Sverige har stigit med mer än 35 procent de senaste två decennierna. Men antalet arbetade timmar på sjukhusen är oförändrat.

Föreställningen att välfärdstjänsterna inte kan effektiviseras – att det alltid behövs en mänsklig hand – är rappakalja.

Det kommer inte att vara någon söndagspromenad att vara politiker efter valet i september. Det kommer en nota efter de senaste årens politiska galenskaper, var så säker. Men det dummaste politikerna skulle kunna göra i det läget vore att tro att problemen kan lösas med höjda skatter. Tvärtom kan kostnadskrisen och personalbristen användas för att rationalisera. Vi har gjort det förr.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons