Annons

Torgny Nordin:Så talar fågeläggen med varandra

Stämmer det att sillgrisslans ägg är päronformade för att inte falla ned från klippkanten? Och varför kommunicerar bara vissa fågelarter med sina okläckta ungar? I en ny bok blickar Tim Birkhead in i oologins – äggen och äggsamlandets – inte helt klotrunda värld.

Under strecket
Publicerad

Sillgrissleäggens gäckande form.

Foto: IBLBild 1 av 1

Sillgrissleäggens gäckande form.

Foto: IBLBild 1 av 1
Sillgrissleäggens gäckande form.
Sillgrissleäggens gäckande form. Foto: IBL

Mat är ett återkommande tema inom klassisk polarforskning. Eller för att uttrycka det mer exakt: brist på mat var ett konstant problem som egentligen aldrig löstes. Exemplen är otaliga.

Under Franklins första expedition år 1819 med syfte att landvägen finna Nordvästpassagen svalt de flesta ihjäl och Franklin själv blev känd för att ha ätit upp sina stövlar. Ett par decennier senare, när Franklin sjöledes försökte bevisa att Nordvästpassagen var segelbar, blev resultatet än värre: besättningsmännen åt till slut upp varandra.

Även svenska polarforskare har varit illa ute, även om deras eskapader är av mer tragikomiskt slag. Som Nordenskiölds nordpolsexpedition 1872 när matbrist gjorde att expeditionsledningen övergick till att servera kokt renlav. Efter att deltagarna successivt fått grönaktig hy avbröts dock försöket. Sextio år senare genomfördes en svensk-norsk expedition i samma farvatten på norra Spetsbergen. Ett av målen var att kartlägga Vitön och att utforska nordspetsen av den gudsförgätna ön. Väl där upptäcktes en stor koloni med ismås och besättningen satte genast igång att brandskatta häckningsplatsen. Hundratals ägg insamlades och Hjalmar Karlsen, den norske kocken, blev överförtjust när han kunde bjuda på något annat än konserverade hönsägg från Tromsö. I skildringen från resan står att läsa:

Annons
Annons

”Under de dagar som följde åto vi ägg i alla former, kokta, stekta, stuvade, stora pannkakor och bruna plättar. Ju mera vi åto, dess uppfinningsrikare blev Hjalmar i konsten att utnyttja det oväntade förrådet. En kväll kom Rabben [telegrafisten Leif Rabben] ned i salongen och satte sig att söka i Andréeboken, och efter en stund frågade han om vi visste vad ismåsen heter på latin. Vi tog reda på det: Pagophila eburnea. Den kallas av engelsmännen för elfenbensmåsen. Rabben hade kommit att tänka på att äggen möjligen voro något värda, och nu skulle han telegrafera till British Museum i London, som, det hade han ett svagt minne av, förut en gång visat sig intresserat av ismåsägg. Han skickade också en förfrågning, men ingen ombord tog den på allvar, och snart var hela historien glömd.”

Intresset för ägg och äggsamlande – oologi – är numera obefintligt. För dagens ornitologer framstår verksamheten som en styggelse och det råder närmast beröringsskräck med allt som har med bon och ägg att göra. Moderna ornitologiska fälthandböcker illustrerar och beskriver sålunda de mest diminutiva detaljer, men att fåglar bygger bon och lägger ägg förbigås med tystnad. Så har det emellertid inte alltid varit – vilket antyds av försöket att från Vitön sommaren 1931 telegrafera till British Museum med en förfrågan om intresset för ismås­ägg.

Brittiske zoologiprofessorn Tim Birkhead, verksam vid universitet i Sheffield, bedriver forskning om reproduktionsbiologiska strategier bland fåglar. Han är även road av ornitologisk lärdomshistoria och detta i kombination med flyhänt stil och god känsla för populärvetenskap har utmynnat i en serie utmärkta böcker, nu senast en volym om fågelägg med titeln ”The most perfect thing. Inside (and outside) a bird’s egg” (Bloomsbury, 2016).

Annons
Annons

Birkhead tar sig an det tabubelagda ämnet utan förbehåll eller ursäkter och erbjuder läsaren en lysande och stundom häpnadsväckande genomgång av oologin, från excentriska äggsamlare till dagens evolutionsbiologiska forskningsfront. Avstampet tar Birkhead i 1800-talets maniska samlande av främst sillgrissleägg i Storbritannien. Naturaliekabinetten och senare de naturhistoriska museerna fylldes med vackra, urblåsta ägg vilka i långa parader förevisades i sammetklädda utdragslådor och glasmontrar. Att sillgrissleägg var av särskilt intresse berodde främst på den individuella variationsrikedomen, hur äggen var färgade, om de var streckade eller fläckvis tecknade et cetera. Deras särskilda form, päronliknande med en trubbig och en mer spetsig ände, gjorde även sitt till för att göra sillgrissleägg till eftertraktade samlarobjekt.

Birkhead är emellertid inte ute efter att i första hand skildra äggsamlandets kulturhistoria, utan att på nytt ställa de grundläggande frågorna: Vad är och hur fungerar ägg? Varför ser ägg så olika ut, till och med inom en art? Han inleder med en länge vedertagen sanning, den om sillgrissleäggets päronform. Alla som besökt Stora Karlsö utanför Gotland har undervisats om den finurliga formen vilken gör att ägget, om det stöts till, snurrar runt sin egen axel istället för att rasa utför branten. Eftersom sillgrisslorna häckar oerhört tätt intill varandra på smala klipphyllor förefaller den äggformen perfekt.

Bland ornitologer har frågan om sillgrissleäggets listiga svängradie tröskats på längden och tvären, men även om Birkhead redan från början avslöjar att det hela – enligt honom – är en myt, dröjer det ända till slutet innan läsaren belönas med den evolutionära förklaringen till sillgrissleäggets speciella utseende. Jag ska återkomma till det.

Annons
Annons

Ett vetenskapligt dilemma i förståelsen av ägg är det faktum att nästan all seriös forskning i ämnet bygger på studier av tamhöns. Givet att det finns åtminstone tio tusen olika fågelarter som var och en har sina lösningar och strategier i äggfrågan är det uppenbart att forskningsfältet är lika stort som svåröverskådligt. För alla fåglar gäller dock att få fram ett ägg som är så snillrikt konstruerat att det håller bakterier och allehanda mikrober borta, men samtidigt gör det möjligt för embryot att andas genom skalet. Och ägget måste vara starkt nog för att bära den ruvande fågelns vikt samtidigt som ungen måste kunna bryta sig ut.

I sin iver att lösa äggfrågan går Tim Birkhead igenom så många variabler och villkor att man formligen baxnar och inte kan känna annat än respekt för den häpnadsväckande struktur som ett ägg faktiskt är. Bara skalet har en lång rad olika fysiologiska aspekter, och om någon undrar hur honor i tillsynes kalkfria miljöer förmår framställa äggen ger modern forskning ett överraskande svar. Högarktiska vadare, exempelvis på Vitön eller längs Nordvästpassagen, löser sålunda uppgiften genom att kalasa på skelettdelar från lämlar och sorkar.

Bland de många djuplodande och utmanande ämnen Birkhead berör hör spörsmål som problematiserar fåglarnas medvetande till de intressantaste. Äggens ofta vackra och inte sällan mystiska färger och snirkliga ornamentik ansågs av biologerna länge som en meningslös biprodukt. I dag vet vi att så inte är fallet och att äggens utseende tvärtom har en adaptiv förklaring. Ofta handlar det om kamouflage, men i många fall måste det även röra sig om igenkänning, att fåglarna känner igen sina egna ägg bland alla andra. Skälet till de kolonihäckande sillgrisslornas oliktecknade ägg skulle, menar Birkhead, handla om just det. Fast hur och på vilket sätt sillgrisslorna inte endast känner igen utan dessutom beslutar sig för att deras ägg inte ska likna grannens är okänt.

Annons
Annons

För att etablera sociala band kommunicerar många vuxna fåglar med sina ungar medan de ännu ligger i ägget. Detta verkar inte förekomma hos alla, men är livsnödvändigt hos kolonihäckare som – återigen – sillgrisslan. Hos närbesläktade tordmulen, vilken häckar relativt avskilt, tycks det däremot inte förekomma någon äggkommunikation, vilket torde förklaras med att det hos tordmulen inte finns risk för sammanblandning av ungar.

Vuxna samspråkande med sina ägg är en vacker bild. Det finns dock exempel på hur detta gått längre och nått förbluffande höjder. Inte alla fågelungar stannar kvar i boet under uppväxten, det finns även så kallade borymmare vilka i princip omedelbart lämnar boet sedan de kläckts. Medan bostannarna kläcks med dagars mellanrum vore det otänkbart för borymmare; det skulle vara ogörligt för de vuxna att samtidigt ruva ägg och mata ungar som pilat iväg utom synhåll.

Synkroniseringen av borymmarnas kläckning är känd sedan länge, men hur går den till? Och hur kan det komma sig att ungar av olika ålder samtidigt knäcker skalet? Det var Cambridgeornitologen Margaret Vince som löste gåtan genom att visa hur äggen pratar med varandra! Med olika klickljud och knackningar inifrån äggen kommunicerade ungarna och kom på så sätt överens om när det var dags för den stora utbrytningen.

När det då gäller sillgrissleäggets päronform och den förment fiffiga förmågan att rulla runt sin egen axel lyfter Birkhead fram en tidigare obeaktad detalj: smuts och träck som häckhyllorna dryper av. Mångåriga studier visar att den spetsiga änden alltid är den nedsmutsade – och det är, menar Tim Birkhead, nyckeln till gåtan. För det är i den trubbiga änden som embryots huvud ligger och där de transparenta luftcellerna är lokaliserade; skulle den delen av äggskalet täckas av träck skulle ungen kvävas. Päronformen är således en adaption till skitig miljö och har inget med svängradie att göra.

Annons
Annons

Hur gick det slutligen med British Museum och ismåsäggen? Ja, telegrammet fick faktiskt ett svar några dagar senare, när expeditionsfartyget Quest tagit sig förbi radioskuggan vid nordöstra Vitön. British Museum lät hälsa att de mer än gärna köper vartenda ägg från elfenbensmåsen som går att uppbringa. Beskedet fick omedelbart besättningen på fötter och fartygets minsta vrår genomsöktes efter ismåsägg. Snart nog insågs vart dyrgriparna tagit vägen och i expeditionsrapporten meddelas kortfattat: ”Sedan talade vi inte mer om saken. Och när vi någon gång ville erinra oss den, gjorde vi det under den formen att vi dock under en lång vecka, obundna av lumpna ekonomiska hänsyn, ätit världens dyraste pannkakor.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons