Magnus Florin,  Anders Olsson, Malte Persson, Stig Larsson, Göran Greider och Hans Ruin (tecknad).
Magnus Florin, Anders Olsson, Malte Persson, Stig Larsson, Göran Greider och Hans Ruin (tecknad). Foto: Lars-Erik Öller och TT

Arnaults klubb, tystnaden – och kronprinsessan

”Forum var inte en sexsekt, det var en bländande värld.” Kulturscenen Forum stod för en ny vördnad inför kulturen som många uppskattade. Men flera vittnar också om outtalade tystnadslöften. Horace Engdahl ska bland annat ha fått i uppdrag av hovet att inte låta kronprinsessan Victoria hamna ensam med Jean-Claude Arnault.

Uppdaterad
Publicerad

Lars-Erik Öller var van vid att Chopins Revolutionsetyd skulle vara mild och romantisk, men i pianisten Roland Pöntinens tolkning dånade den. Fyllde källarlokalen, studsade mot de vitmålade väggarna, mullrade upp genom takfönstren.

– Jag koncentrerade mig helt på att lyssna och på att teckna. Alla de fina evenemangen flyter ihop till ett enda, där särskilt musiken berör och lyfter mig, berättar Lars-Erik Öller.

När han tillsammans med sin fru flyttade till Stockholm och Dalagatan 1992 upptäckte de snabbt kulturscenen Forum på andra sidan Vasaparken. Efter det blev stället en fast punkt i hans liv. Han älskade atmosfären. Människorna. De billiga böckerna man kunde fynda. Till och med det halvdåliga vinet i plastglas. Mest av allt musiken.

Annons
Foto: Lars-Erik Öller

Varje Forumkväll hälsade Lars-Erik Öller på klubbens föreståndare, Jean-Claude Arnault, med ett artigt ”Bonsoir”. Han fick aldrig något svar. Han satte sig på fällstolen där han alltid satt, med en bra vy för att teckna porträtt med tunna linjer i sitt block.

Lars-Erik Öller kommer inte från kulturvärlden, utan har varit forskningschef på Konjunkturinstitutet och direktör på Statistiska Centralbyrån. På sätt och vis var människorna på Forum fortfarande efter alla år främmande för honom. Så han gick alltid dit med sin fru. Tillsammans lyssnade de på maratonläsningen av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” som pågick under 00-talet. Det var särskilt trevligt, minns Lars-Erik Öller, som när mamma och pappa läste sagor vid nattningen.

När hans hustru gick bort 2009 fanns Forum kvar. Lars-Erik Öller började teckna människorna där för att känna sig som en del av gemenskapen på Sigtunagatan.

Annons

– När jag och min fru var där tillsammans fanns vi liksom i varandras medvetanden. Tecknandet har fyllt upp en stor del av ensamheten, säger han.

Monsieur Arnault var inte vänlig mot mig. Jag tolkade det som att han hade förstått att ’han kan inte vara till någon nytta, han känner inte rätt personer’

Ofta gav han bort teckningarna till de avbildade, och han erbjöd också Jean-Claude Arnault sina bilder, tänkte att han skulle kunna ha dem till reklam eller till en utställning. Men Lars-Erik Öller fick aldrig något svar.

– En av kvinnorna som sålde vin brukade alltid fråga mig vad jag tecknade. Men monsieur Arnault var inte vänlig mot mig. Jag tolkade det som att han hade förstått att ”han kan inte vara till någon nytta, han känner inte rätt personer”.

Foto: Lars-Erik Öller
Annons

De som i Jean-Claude Arnaults ögon verkligen räknades var de som hade makt i kulturvärlden. Horace Engdahl och Stig Larsson hörde till Jean-Claude Arnaults nära vänner och beundrare. I stort sett hela kretsen kring tidskriften Kris strömmade igenom Forum. Författaren Magnus Florin, redaktionsmedlem i Kris sedan 1970-talet, lärde känna Jean-Claude Arnault redan före Forum.

Magnus Florin var på Sigtunagatan från första början. Såg den tomma lokalen förvandlas av att väggarna målades och en matta lades på betonggolvet. På mattan fann man snart en författare. En skådespelare. En musiker. Snart följde kvällar som genljöd av Bach, Beethoven, Schubert och Chopin, där poeter reciterade sin lyrik och författare som Stig Larsson, Horace Engdahl och Anders Olsson läste essäer.

Det har varit väldigt hög kvalitet, med väldigt bra människor

– Det har varit en exceptionellt viktig plats, och verksamhet. Många väldigt stora upplevelser, både litterära och musikaliska och ibland sceniska också. Det har varit väldigt hög kvalitet, med väldigt bra människor, säger Magnus Florin.

Annons

”Hög kvalitet” är det vanligaste svaret när man ber en Forumbesökare att beskriva sina upplevelser. Horace Engdahl, som inte svarat på förfrågningar om att medverka i det här reportaget, beskrev i en intervju i radioprogrammet ”Nordegren & Epstein i P1” Forum som ”en ojämförlig scen för konsterna, för den intellektuella reflektionen, som tyvärr nu är sönderslagen och borta för alltid”.

Kvalitetsvurmen är också typisk för den litterära era som förknippas med skaran kring tidskriften Kris, med Horace Engdahl och Stig Larsson i spetsen. 1975 startade Stig Larsson – som anser sig fysiskt kunna förnimma litterär kvalitet – tidskriften Kod, som två år senare blev Kris, där även personer som Horace Engdahl, Anders Olsson och Magnus Florin ingick i redaktionen. Fyra år senare romandebuterade Stig Larsson med ”Autisterna”, som kommit att betraktas som en milstolpe i svensk litteraturhistoria. Enligt Martin Fredriksson, som forskar i kulturvetenskap vid Linköpings universitet och som intresserat sig särskilt för duon Stig Larsson och Horace Engdahl, har romanen fått den statusen i kraft av att den ”tvingade det svenska litterära etablissemanget att ta ställning till ett nytt estetiskt program.”

Stig Larssons omhuldade debut visar också hur en elit av kulturella expertkonsumenter kan använda ett sådant författarskap för att ackumulera ett eget kulturellt kapital

Annons

I ”Skönheten och odjuret: En kultursociologisk essä om Horace och Stig” beskriver han hur den nya tidens kritiker slöt upp kring Larssons debutroman för att stärka sina egna positioner:

”Stig Larssons omhuldade debut är inte bara ett talande exempel på hur bilden av ett författargeni konstrueras utan det visar också hur en elit av kulturella expertkonsumenter kan använda ett sådant författarskap för att ackumulera ett eget kulturellt kapital.”

1981 utkom Anders Olsson – i dag tillfällig ständig sekretare i Svenska Akademien – med essäsamlingen ”Mälden mellan stenarna”, som i Dagens Nyheter omskrevs som ”den första stora manifestationen av en ny kritikergeneration för vilken konsten med stort K står i centrum”. Året därpå rekryterades Anders Olsson och Horace Engdahl till Dagens Nyheter som kritiker, och den senare utlöste redan med sin första artikel i tidningen den så kallade poststrukturalismdebatten, där den nya tidens kritiker ställdes mot den gamla, teori mot praktik och språk mot upplevelse.

Annons

Horace Engdahl uttryckte själv vid den tiden obehag inför att utmålas som ”hämnaren från planeten Kris, som kommit för att utrota subjektiviteten från jordens yta”, men det hindrade inte att det följde en rad intellektuella bataljer på liknande teman.

När Forum öppnade 1989 blev klubben en naturlig samlingspunkt för kretsen kring Kris. Magnus Florin säger att Forum erbjöd honom en unik möjlighet att få de tankar han intresserade sig för ”fördjupade och gestaltade”.

Göran Greider.
Göran Greider. Foto: Bertil Ericson / TT

Poeten och författaren Göran Greider läste på Forums scen då och då men var ingen trägen besökare.

Annons

– Jag förknippade Forum med en höglitterär underström från 80-talet och framåt, då det uppstod ett litterärt system med Svenska Akademien i toppen, Biskops-Arnö snett ner till vänster och DN:s kultursida snett ner till höger. Det fanns en struktur i detta där Forum spelat en liten men betydelsefull roll i ekosystemet. Det innebar ett farväl till det som jag gillar: realism, samhällsengagemang, säger Göran Greider.

I samma veva noterade Göran Greider ett skifte på bokmarknaden. Den delades upp mellan det smala och storsäljande, vilket enligt Greider innebar att Svenska Akademien fick en ny uppgift: att vara väktare för det som anses hotat.

– Det var inte en jävel som brydde sig om Svenska Akademien i slutet av 80-talet. Jag skulle vilja påstå att det är en ny Akademi som uppstår under 90-talet. Man svarar med ökad exklusivitet på en kommersialisering av bokmarknaden. Men det är komplext: Samtidigt blir exportindustrin kopplad till Akademien via Nobelpriset och man börjar tala om pr-värdet.

Horace Engdahl, som blev ständig sekreterare 1999, var den centrala figuren i omdaningen av Akademien, menar Göran Greider.

När det litterära fältet klyvs mellan det kommersiella och det vördnadsfulla, då vill världsanden kalla in någon och det råkade bli Horace Engdahl

Annons

– Det fanns mer utrymme för vördnad än för konflikter både i Kris och i den nya Akademien. Men Horace Engdahl var bara tidsandans hantlangare. När det litterära fältet klyvs mellan det kommersiella och det vördnadsfulla, då vill världsanden kalla in någon och det råkade bli Horace Engdahl.

Göran Greider menar att Horace Engdahls, Stig Larssons och Kris-redaktionens intåg i kulturvärlden sammanföll med och bidrog till en återkomst för den romantiska konstnärssynen, förkroppsligat i hyllandet av en trasig Stig Larsson.

– Stig Larsson representerade ett heligt sönderfall, helig smuts, han var den absoluta motbilden till Victor Hugo-författaren som tar upp orättvisor. Han var författaren som inte lyder någon, där texten i sig räcker, inte vad den vill. Horace var hans ledsagare.

Flera i Kris-gruppen deltog i litteraturprofessorn och akademiledamoten Kjell Espmarks doktorandseminarium. Horace Engdahls stora genombrott kom med essäboken ”Den romantiska texten” 1986, där han gör nyläsningar av svenska romantiker som Atterbom och Tegnér. Det var Kjell Espmark som såg till att den kunde läggas fram som doktorsavhandling – fast den inte alls var tänkt som en sådan.

Annons

– Det var ett erbjudande som var svårt att motstå. Jag hade ju redan skrivit boken. Så blev jag hastigt och lustigt filosofie doktor, sade Horace Engdahl i en intervju i Språktidningen förra året.

Det var litteraturprofessorn och akademiledamoten Kjell Espmark som såg till att Horace Engdahls bok kunde läggas fram som doktorsavhandling – fast den inte alls var tänkt som en sådan

Göran Greider jobbade på DN:s kulturredaktion i skiftet mellan 80- och 90-tal. Han minns att det länge fanns en stor respekt i kulturkretsar för Kris-gänget. På Svenska Dagbladets kultursidor hörde kritikern Carl-Johan Malmberg till deras allierade. Men det fanns också många kritiker som kämpade mot Horace Engdahls kultursyn när han gjorde sitt intåg på kultursidorna som kritiker. Många äldre var skräckslagna för att inte hänga med i den nya vurmen för franska filosofer, minns Greider.

– Det var likadant på universitetet, ärrade professorer som höll på med källkritik, som stod och stirrade oförstående på seminarieprogram med namn de inte kände igen. Men även vi yngre, mer samhällstillvända var emot den nykritiska läsningen.

Annons

Även om Göran Greider hörde till kritikerna av Kris saknar han de litterära ”bataljer” som kunde uppstå på kultursidorna på 90–talet – utdragna debatter med bland andra Engdahl.

– Forum och den här kretsens synsätt har för mig framstått som en återvändsgränd i synen på litteratur. Allt som bygger på stor vördnad missgynnar kritiskt tänkande. Då finns ofta en rädsla för konflikter och att ta itu med problem. Och det var ju det de hade i Akademien, säger Göran Greider.

Bläddrar man i dag igenom de 20 årgångarna av Kris slås man av den nästan totala frånvaron av kvinnor. I ett typiskt nummer från början på 80-talet publicerade en redaktion bestående av ett halvdussin män texter av ett dussin män, som skrev om andra mäns tankar, inte sällan om kontinental filosofi och litteratur. Undantag förekom givetvis, men kvinnorna var försvinnande få.

Allt som bygger på stor vördnad missgynnar kritiskt tänkande. Då finns ofta en rädsla för konflikter och att ta itu med problem.

Annons

Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och gift med Horace Engdahl fram till 2014, karaktäriserar i sin bok ”Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur” skiftet i litteratursynen under den här perioden som ett maktövertagande laddat med en ”aggressiv, ungmanlig arrogans” samt tunga manliga tänkare som Jacques Derrida, Roland Barthes, Maurice Blanchot, Theodor Adorno och Jacques Lacan. Målet var, menar Ebba Witt-Brattström, att flytta fokus från innehåll och ideologi till formmedvetenhet och språkfilosofisk stringens. På så sätt skulle man befria litteraturen från 70-talets bojor och från ”varje ansats till feministisk tematisering av kön”.

Stig Larssons roman ”Autisterna” kom att bli portalverket, som den nya tidens kritiker samlades kring. Formen, med sin föränderlige jag-berättare, hyllades som Text, och de ”amoraliska” huvudpersonerna uppfattades som ett viktigt brott mot 70-tals-litteraturens ideologiskt laddade berättelser. Konkret illustrerades denna icke-moral bland annat i form av sexuella övergrepp mot unga flickor, vilket alltså ansågs helt opolitiskt, och som gav boken tillräckligt stort sensationsvärde för att uppmärksammas även utanför litteraturvetarnas begränsade krets.

Konkret illustrerades denna icke-moral bland annat i form av sexuella övergrepp mot unga flickor, vilket alltså ansågs helt opolitiskt.

I februari 1990 arrangerade tidskriften Kris en av sina kvällar på Forum. Redaktionen hade nyligen bytts ut, sju män hade lämnat över till sex andra män och kvällen tillägnades den romantiske tyske författaren Friedrich Hölderlin.

Annons

Hölderlinkvällen var den nyblivne Krisredaktören Hans Ruins första kväll på Jean-Claude Arnaults klubb.

– Forum var en plats där det var möjligt för vem som helst att till priset av en biobiljett få se och lyssna på ett urval av Sveriges mest kvalificerade musiker, författare, skådespelare och humanister, som uppträdde tillsammans inom ramen för ett tema under en enda kväll. Det var inte en sluten plats, det fanns inga vip-listor, säger han.

Teckningar från Forum
Teckningar från Forum Foto: Lars-Erik Öller

Under 90-talet uppträdde Hans Ruin vid flera tillfällen på Forum, medan arbetet med Kris fortskred. Tio år senare, då etablerad som filosofiprofessor vid Södertörns högskola och kulturskribent i Dagens Nyheter, inledde han ett samarbete med Forum. Återkommande hjälpte han till att arrangera kvällar med filosofiskt tema.

Annons

Även poeten och författaren Malte Persson har medverkat på Forum vid flera tillfällen. Första gången var runt 2002, då Stig Larsson tog med honom dit.

– Jag hade ingen koll på stället. Minns att jag försökte prata med en av de uppburna där, som dock inte verkade tycka att jag var viktig nog. Fem år senare blev jag tillfrågad om att göra en kväll med mina dikter på Forum.

I december 2017, efter Dagens Nyheters avslöjande om Jean-Claude Arnault, skrev Malte Persson en artikel i Expressen med rubriken ”Pyramidspelet i kulturellt kapital har kraschat”.

’Det störde mig att så många människor som hade figurerat där plötsligt inte visste någonting om det som alla visste’

Där konstaterade han att det fanns en ”riskabel sammanblandning av litteratur, sällskapsliv och status” på Forum, och han ställer sig idag frågande till att så många akademiledamöter och Forumvänner påstår att de inte sett något otillbörligt.

– Jag kan inte vara den enda som har uppträtt där och känt ett visst obehag. Det störde mig att så många människor som hade figurerat där plötsligt inte visste någonting om det som alla visste, säger Malte Persson.

Annons

I Expressen-artikeln skriver han att Akademiens problem i dag delvis beror på ”dess sammanblandning med en annan ofta alltför okritiskt beundrad grupp – nämligen det gäng som en gång var underdogs kring den lika sofistikerade som grabbiga tidskriften Kris, men som nu till exempel är chefer på Moderna museet eller professorer på Södertörns högskola. Det var i och genom denna överlappning som Forum spelade en roll.”

Efter reklamen visas:
Svenska akademien- vad har hänt?

Malte Persson säger att han skäms över att han inte skrev sin artikel fem år tidigare i stället för nu, efter att de 18 kvinnorna vittnat i DN om övergrepp och våldtäkter utförda av Jean-Claude Arnault. (Jean-Claude Arnault nekar till alla anklagelser.)

– Det finns åtskilliga andra som har antingen skällt ut honom eller åtminstone undvikit Forum. Jag skäms över att jag inte var stark nog att göra det. Men jag avvecklade ju min medverkan för minst sju år sen, så jag har ändå backat ut ur sammanhanget. Sen har det hänt att jag varit på krogen och så har Jean-Claude dykt upp och då har jag hälsat artigt och funnit situationen besvärande men spelat med för att det är enklast.

Forums program var bra på många sätt men där rådde också en typ av högstämdhet som jag har lite svårt för. Inte så mycket självdistans precis

Annons

Malte Persson har själv hållit flera föredrag på Forum och läst sin egen poesi där. Tidskriften Kris har också varit en inspirationskälla, men i slutändan på det sättet att han insåg att han själv ville något annat.

– Forums program var bra på många sätt men där rådde också en typ av högstämdhet som jag har lite svårt för. Inte så mycket självdistans precis. Man kan säga att Kris stod för en estetik som bygger på att man skriver lärda essäer och då behöver man en konst som passar att skriva lärda essäer om. Gärna invecklade saker som Paul Celan och Hölderlin. Samtidigt som de kanske inte efter förtjänst uppskattade konst som inte kräver avancerad uttolkning. Föredragen på Forum var också en plats för eleganta utläggningar av detta slag.

Författaren Malte Persson.
Författaren Malte Persson. Foto: Dan Hansson
Annons

Malte Persson har ofta nämnts som en av de författare som stått på kö för att väljas in i Svenska Akademien, och han uppskattar att han sammanlagt fått ungefär 200 000 kronor från Svenska Akademien under 15 års tid. Han säger han att han alltid har gillat idén om Akademien som en otidsenlig institution, och att Horace Engdahl har gjort en insats som högkulturens ambassadör när han försvarat konsten från trivialisering och kulturförakt. Just nu arbetar han med en Heinrich Heine-översättning, vars utgivning bekostas av Akademien. Likväl tycker han att det finns något osunt i en irrationell respekt för en samling människor.

– Horace har överlevt angrepp från både marxister på åttiotalet och populärkulturella häcklare på nittiotalet. Till och med ett krig med Ebba Witt-Brattström har han klarat. Men kan han överleva sina egna självmotsägelser nu? Om han verkligen menar allvar med att Akademien som institution är viktigare än individerna i den, så borde han rädda dess rykte genom att själv lämna den.

I Expressen skriver han om hur myten om Akademien utövat ett förlamande inflytande på litteraturvärlden, och att samma myt kunde användas för att få människor att hålla tyst om övergrepp.

Före detta så kallade Forumflickor som SvD talar med menar att det inte bara rått en vördnadskultur på Forum, utan även ett slags hederskultur.

– Man pratar inte om vissa saker utanför kretsen, så är det bara. Ett evigt tystnadslöfte ingår liksom, i den här klassen håller vi saker inom familjen, säger en person som har arbetat på Forum.

Annons

Flera av SvD:s källor återger exempel på när Jean-Claude Arnaults vänner och tillika akademiledamöter ska ha bevittnat kränkningar och övergrepp.

Många i kretsen kring Forum och Kris säger sig ha varit medvetna om att Jean-Claude Arnault fört ett promiskuöst leverne, men däremot aldrig sett något beteende som skulle kunna vara olagligt.

Det kan här vara på sin plats att påpeka att sexuellt ofredande – att ”genom ord eller handlande ofreda en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet” – är ett brott som kan ge fängelsestraff på upp till två år.

På fredagen offentliggjordes delar av advokatbyrån Hammarskiöld & Co:s utredning om Svenska Akademien, i samband med att Ekobrottsmyndigheten inlett en förundersökning som rör Akademien. Där skriver byrån att man kunnat konstatera att ingen akademiledamot man talat med har känt till att Kulturprofilen skulle ha gjort sig skyldig till eller anklagats för sexuella övergrepp.

Flera av SvD:s källor återger exempel på när Jean-Claude Arnaults vänner och tillika akademiledamöter ska ha bevittnat kränkningar och övergrepp.

Annons

Dramaturgen Anna Kölén minns en middag på Millesgården där bland andra Horace Engdahl, Ebba Witt-Brattström, Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault deltog.

– Jean-Claude var närgången och respektlös mot mig. Då sade Ebba högt, när Horace stod bredvid, att ”henne låter du bli, jag vet hur du är”, säger Anna Kölén, som gått tillbaka och läst sina dagboksanteckningar.

Middagens värdpar var akademiledamoten och SvD-medarbetaren Per Wästberg och hans dåvarande hustru.

– Det var bara ett tillfälle bland många där sådana här händelser utspelade sig. Det är klart att de visste hur Jean-Claude höll på, men de valde att se hans beteende som oförargligt, säger hon.

Horace Engdahls uppdrag ska då ha varit att se till att kronprinsessan Victoria inte hamnade ensam med Jean-Claude Arnault

Annons

Liknande saker skedde öppet och ofta utan att någon reagerade, menar Anna Kölén och många andra personer som SvD har talat med. Stefan Ingvarsson, idag kulturråd i Moskva och tidigare kulturarbetare i Stockholms litterära värld, berättar att han sett Jean-Claude Arnault antasta kvinnor ett dussintal gånger. Den första gången tog han tag i saken själv, och slängde handgripligen ut Jean-Claude Arnault från en förlagsfest. Men trots att han upprepade gånger bevittnade trakasserier försvann Jean-Claude Arnault inte från kultursocieteten och med tiden, berättar Stefan Ingvarsson, anpassade han sig till den taktik de flesta verkade välja: Att skämta bort beteendet samtidigt som han försökte styra undan unga flickor från Arnault.

– Jag blev med andra ord en av många som såg honom ge sig på tjejer med grovt tafsande men inte gjorde något annat än att skratta och försöka hålla undan potentiella offer. Hur det blev så kan jag inte förklara. Alla gjorde så. Idag skäms jag och är lite rädd för oss alla som kollektiv, säger Stefan Ingvarsson.

Tre källor, nära och i Akademien, bekräftar för SvD att de vid en sammankomst i Akademiens villa Bergsgården på Djurgården har sett Jean-Claude Arnault ta kronprinsessan Victoria på rumpan.
Tre källor, nära och i Akademien, bekräftar för SvD att de vid en sammankomst i Akademiens villa Bergsgården på Djurgården har sett Jean-Claude Arnault ta kronprinsessan Victoria på rumpan. Foto: Pontus Lundahl/TT

Det var inte bara sköra, unga, maktlösa kvinnor som Jean-Claude Arnault ska ha antastat, utan även mäktiga kulturpersoner. Svenska Akademiens förra ständiga sekreterare Sara Danius har berättat för SvD att hon fick ett skamligt förslag från Arnault.

Annons

Till och med en kunglighet ska ha antastats. Tre källor, nära och i Akademien, bekräftar för SvD att de vid en sammankomst i Akademiens villa Bergsgården på Djurgården har sett Jean-Claude Arnault ta kronprinsessan på rumpan.

Hovets informationschef Margareta Thorgren säger till SvD att hovet väljer att inte kommentera detta.

Två av varandra oberoende källor berättar att Horace Engdahl, då Svenska Akademiens ständige sekreterare, fick en anmodan från hovet om att vidta åtgärder inför Akademiens högtidssammankomst i december 2006. Horace Engdahls uppdrag ska då ha varit att se till att kronprinsessan Victoria inte hamnade ensam med Jean-Claude Arnault på mottagningen efteråt, eftersom blotta tanken väckte obehag hos henne. Detta kan hovet varken bekräfta eller dementera.

Jean-Claude Arnaults advokat Björn Hurtig kommenterar till SvD att ”Min klient förnekar bestämt det som påstås och menar att detta endast är illvilliga rykten med ett enda syfte; att svärta ner och skada honom”.

I en intervju i radioprogrammet ”Nordegren & Epstein i P1” den 24 april tillfrågades Horace Engdahl om han känt till några sexuella ofredanden, men viftade undan frågan.

Annons

– Vi grabbar talar inte om sånt, svarade han och hävdade vidare att hans vän Jean-Claude Arnault blivit ”ett logiskt mål för det kulturhat som vällde fram när han möttes av de här anklagelserna i kölvattnet av Metoo.”

’Om någon tog illa vid sig av otrohet till exempel, så ansågs det småborgerligt’

Musikkritikern Edith Söderström, som jobbade på Forum från och till i början av 00-talet, berättar att konstnärlighet ofta förknippades med sexuell dragningskraft på Forum.

– Som kvinna kunde du antingen betraktas som ett mytologiskt väsen, som kunde göra eller förgöra en man. Eller så var du en frigid galning – och där ville man inte under några omständigheter befinna sig. Det var de två rollerna man hade att välja på. Och det är ju en sunkig, gammal, trött och misogyn syn. Men de tyckte att det var progressivt. Om någon tog illa vid sig av otrohet till exempel, så ansågs det småborgerligt.

Som kvinna kunde du antingen betraktas som ett mytologiskt väsen, som kunde göra eller förgöra en man. Eller så var du en frigid galning – och där ville man inte under några omständigheter befinna sig

Annons

Flera av de kvinnor som har arbetat på Forum framhåller att de också hade bra upplevelser av stället och männen som hade formell och informell makt där. Men de är också kritiska till den kultursyn som rådde.

– Alla män som var en del av den inre kretsen på Forum skrev inte under på detta, men det var det rådande synen: du är ingen konstnär om du inte har kontakt med din libido, säger Edith Söderström.

Hon poängterar att det förvisso fanns inslag av elitism på Forum, men samtidigt kunde det vara det avantgardistiskt, bohemiskt och dekadent.

– Det var mycket som var väldigt härligt också, det var liksom inte en sexsekt. Det var en bländande värld och vi var många som åtnjöt glansen. Det är härligt att vara 22 år och dricka svindyra Bordeauxviner och lyssna på Satie klockan fyra på morgonen utsträckt på ett golv, säger Edith Söderström som knöt viktiga kontakter på Forum och fick vänner för livet under de år hon jobbade där.

– Men det var så himla skönt att lämna den konstsynen bakom sig.

’Kvinnorna som arbetade på Forum var ett slags tjänstefolk som passade upp på herrskapet’

En kvinna talar om en ”ofräsch patriarkal stil”, som hon menar hängde ihop med det estetiska programmet, att man imiterade ett hov.

Annons

– Det låter ju orimligt, att vuxna människor leker herrklubb med regler från 1700-talet, men det var många intelligenta människor som accepterade det. Man längtade så mycket efter något som man uppfattade som fint – fint som i estetiskt tilltalande men också en känsla av att vara lite bättre: ”Vi är de som förstår värdet av det här”. Där finns en klassaspekt också, kvinnorna som arbetade på Forum var ett slags tjänstefolk som passade upp på herrskapet. Det var i stort sett otänkbart att de kvinnorna, även om de var konstnärer eller författare, skulle kunna ta steget upp till konstnärernas nivå.

Det sorgliga är att de här personerna inte har utvecklats sedan de var radikala på 80-talet. Där finns också en intressant berättelse, som handlar om hur svårt det är att vara intellektuell.

Hon menar att vi nu hamnat i ett ”kejsaren-är-naken-ögonblick” när allt som accepterats som orubbliga naturlagar kring Forum plötsligt kullkastas.

– Forum och Kris var viktigt och bra. Det sorgliga är att de här personerna inte har utvecklats sedan de var radikala på 80-talet. Där finns också en intressant berättelse, som handlar om hur svårt det är att vara intellektuell.

När Forumkvällen med rubriken ”En hyllning till Idealet och Friheten” tar sin början vet ingen att det är den sista.

Det är den 9 november 2017, och ett svagt ljus faller ner genom takfönstren på de slitna, vitmålade väggarna, på golvet av grov, sprucken betong, på de tjocka pelarna som hotar att skymma scenen under fullsatta kvällar.

Annons

Hans Ruin reflekterar kring 1700-talsromantikern Friedrich Schiller och Uppsala kammarsolister spelar Beethovens stråkkvartett nummer 16 och 17.

Säkert bidrar de efterföljande händelserna till att nu kasta ett särskilt ljus över den kvällen, men det går inte att komma ifrån känslan av slutspel redan då

– Säkert bidrar de efterföljande händelserna till att nu kasta ett särskilt ljus över den kvällen, men det går inte att komma ifrån känslan av slutspel redan då. Det var Beethovens svåra och dramatiska musik, skriven när han själv redan var helt döv. Lokalen var bara halvfull, och även med Forums mått mätt var det en ovanligt ålderstigen och grånad publik som efteråt stapplade uppför trappan ut i den mörka höstnatten. Det fanns avsked i luften, berättar Hans Ruin.

Hovmästaren skäller på Jean-Claude Arnault för att han bokat ett för stort bord

Annons

När programmet är slut samlas kvällens huvudpersoner på restaurang Wasahof en sista gång. Det brukade vara ett stort, bullrigt sällskap med skådespelare, musiker och författare. Men den här kvällen är skaran decimerad. Samtalet kretsar kring musiken, samt ett pris som Katarina Frostenson mottagit från Tyska Akademien. Hovmästaren skäller på Jean-Claude Arnault för att han bokat ett för stort bord.

Vad man inte pratar om – nu heller – är de nya vindar som blåser. Den samhälleliga rannsakningsprocess som går under namnet metoo har precis nått stormstyrka. Dagen innan har Svenska Dagbladet publicerat uppropet #Tystnadtagning, där ett stort antal skådepelare vittnar om sexuella övergrepp i teater- och filmbranschen. Det ska följas av en rad liknande upprop, och om en dryg vecka ska Jean-Claude Arnault, tunt kamouflerad som ”Kulturprofilen”, anklagas för en lång rad sexövergrepp och även våldtäkter i Dagens Nyheter.

Lars-Erik Öller var stamkund på Jean-Claude Arnaults Forum och tecknade varje kväll av de uppträdande. Han förfäras av det som hänt men sörjer klubben.
Lars-Erik Öller var stamkund på Jean-Claude Arnaults Forum och tecknade varje kväll av de uppträdande. Han förfäras av det som hänt men sörjer klubben. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Lars-Erik Öller berättar att han under Forumkvällarna tillsammans med sin fru ofta reflekterade över att Jean-Claude Arnault omgav sig med ett entourage av unga kvinnor. Inga unga män.

Han flöt som en sultan över sitt harem

– Han flöt som en sultan över sitt harem, säger han.

Det tar emot för honom att säga detta, eftersom Jean-Claude Arnault har gett honom så mycket med sina program. Lars-Erik Öller känner stor sorg över att Forum nu är stängt. Även om det finns många små teatrar i närheten av Dalagatan finns det inget ställe som kombinerar musik, konst och litteratur som Forum gjorde.

– Det är ett tomrum som jag inte vet hur jag ska fylla.

Foto: Lars-Erik Öller Bild 1 av 7
Foto: Lars-Erik Öller Bild 2 av 7

Göran Greider.

Foto: Bertil Ericson / TT Bild 3 av 7

Teckningar från Forum

Foto: Lars-Erik Öller Bild 4 av 7

Författaren Malte Persson.

Foto: Dan Hansson Bild 5 av 7

Tre källor, nära och i Akademien, bekräftar för SvD att de vid en sammankomst i Akademiens villa Bergsgården på Djurgården har sett Jean-Claude Arnault ta kronprinsessan Victoria på rumpan.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 6 av 7

Lars-Erik Öller var stamkund på Jean-Claude Arnaults Forum och tecknade varje kväll av de uppträdande. Han förfäras av det som hänt men sörjer klubben.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 7 av 7