Annons

Tove Lifvendahl:Sade ni valrörelse…?

SD:s valaffischer under skynken på pressträffen när de lanserade sin kampanj.
SD:s valaffischer under skynken på pressträffen när de lanserade sin kampanj. Foto: Lars Pehrson
Under strecket
Publicerad

Det är förstås vanskligt att bilda sig en uppfattning baserad på det urval människor man själv råkar möta. Men det slog mig häromdagen att det är ovanligt ofta jag hört frasen ”jag har ingen aning om vad jag ska rösta på”, i de konversationer jag har haft den senaste månaden med både kända och okända.

I 2010 års val lär tre av tio väljare ha bestämt sig sista veckan före valet. Jag tillhörde dem, kan jag bekänna, och lär även i detta val vara en som bestämmer sig sent. Ett skäl är att jag lägger stor vikt vid personröstningen; frågor och förutsättningar förändras över tid, ibland snabbt, och därför är det viktigt för mig att det finns folkvalda vars omdöme och kompass jag har förtroende och respekt för.

Parallellt med att väljarna våndas, hörs förvånansvärt lite från partierna. Eller – det var kanske orättvist – stämningen i det offentliga samtalet (som medierna till stor del påverkar) är mer lojt än på tå. Partierna gör nog vad de kan för att få utrymme. Med det förmodade resultatet, ett parlamentariskt läge där ingen får tydlig majoritet och alla stressas av SD, finns nog uppfattningen hos många betraktare, även journalister, att det inte är så mycket som står på spel – förrän efter valet.

Annons
Annons

Sakinvändningen är att enormt mycket står på spel. Allmänna val där det så småningom utkristalliserar sig en ny regering för landet och lokala motsvarigheter som kommer att fatta ett antal beslut med stora konsekvenser, spelar roll. Och med tanke på att både politik och journalistik utgör eliter som har tappat förtroende hos delar av befolkningen, är det inga småsaker som prövas i en valrörelse; politikernas förmåga att förmedla och utgöra , mediernas förmåga att rapportera sakligt och objektivt, professionella tyckares förmåga att analysera – så att summan blir att en relevant bild av alternativen och läget blir tillgänglig för både folket och makthavarna.

Många vaknade upp med besk baksmälla efter den brittiska folkomröstningen, liksom det amerikanska presidentvalet. Hur kunde det gå som det gick? Vill man veta det måste man vara nyfiken på riktigt. Inte stanna vid den självbespeglande kommentaren ”men jag förstår inte hur man kan rösta på Trump/brexit/SD”. Den är ju mer en programförklaring än en inställning som är öppen för att hitta förklaringar som riskerar att bli obekväma eller krävande.

Daniel Suhonen, chef för Vänsterns tankesmedja Katalys, skrev på Aftonbladets ledarsida i fredags texten ”Jag förstår vreden som leder till SD”. Analysen och slutsatsen är tydligt vänster, men den landar i ett förhållningssätt som blivit uppenbart att även delar av den svenska högern lyckligtvis förstått; det är inte väljarna som ska skyllas för de upplever SD vara det mest attraktiva partiet att bruka rösten på. Köper någon i butiken en vara man anser vara undermålig, får man som konkurrerande parti se till att det kommer dit något bättre. Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer var tydlig med detta när valkampanjen lanserades häromdagen: ”Vi respekterar alla väljare. Den väljare som överväger S eller SD vill vi ge goda argument att istället rösta på Moderaterna.”

Annons
Annons

Suhonens och Strömmers inställning kan ställas i bjärt kontrast till Hillary Clintons, vars redan från början etablissemangstyngda kandidatur blev ändå mer utrerad när hon talade om Trumps väljare som ”deplorables ” – sådana som förtjänade förakt eller fördömanden – utan att begripa att det var hennes eget alternativ som kom till korta.

Att Suhonens text behöver skrivas, säger en del om det politiska samtalet, där stora delar av eliterna varit oförmögna att förhålla sig till det växande oönskade, med resultatet att både politikutveckling och strategiskt arbete för lång tid blivit lamslaget. Kortsiktig taktik blir det kvarvarande, och det vinner man i längden inget hållbart förtroende för.

På ledarsidan funderade vi i våras på hur vi bäst kunde bidra till att lyfta in fler perspektiv för tanken att stimuleras eller ta spjärn emot i det samtal som utgör omgivningen i vilket folk fattar beslut om hur de ska rösta. Hur åstadkommer man ”tankemässigt skoskav”, som jag tycker är en viktig roll för opinionsjournalistiken, inte minst i en valrörelse när det partilojala devota brukar dominera?

Vi lät därför under sommaren sex olika utländska betraktare, som känner till Sverige i varierande grad, svara på en uppsättning frågor om de mest brännande debattfrågorna i Sverige. Läsningen på serien Sverige utifrån har varit mycket hög, reaktionerna blandade, men de allra flesta som har hört av sig har uppskattat att få sig till livs andra perspektiv än dem vi till vardags ekar med varandra. Somliga blir defensiva och förbannade – ska någon okunnig utlänning oemotsagt få trumpeta ut sina fördomar om vårt land?! Roande nog en inställning som ges uttryck för både när någon anses vara orättvist kritisk, eller oberättigat berömmande.

Annons
Annons

Vi hyser hög tilltro till våra läsares förmåga att själv bilda sig en uppfattning, även ställd inför sådana utsagor som inte känns rättvisande eller fullständiga. Själv tycker jag att det är intressant att höra vad andra ser, när de ser på oss. När Trump använde Sverige som avskräckande exempel, ”last night in Sweden!”, kunde vi inte nog häckla honom för hans ignorans och dåliga omvärldsuppfattning. Egentligen borde det bekymra oss mer att den bilden är vad som når honom, och mana till självrannsakan om det ligger något i den bilden. Enligt polisens händelserapport från ”last night” bara i min hemstad Uppsala, besköts flera personer i Gränby och en livsmedelsaffär rånades i Flogsta. Kvällen innan det var det mordbrand norr om Bälinge och stenkastning mot polisen i Gottsunda. Trump må vara diskutabel på allsköns sätt, men det är inte hans eller hans munväders fel att rättssäkerheten och det inre försvaret står så högt på agendan hos de svenska väljarna.

Idag startar vi en annan serie, som också är ämnad att tillföra perspektiv för läsarnas egna tankeprocesser snarare än att skriva folk på näsan om hur de bör se på världen. I serien Hemresan har vi som utgör ledarredaktionen åkt tillbaka till våra respektive uppväxtplatser för att möta minnen, personer och platser som format oss. Fyra söndagar med start nu delar vi med oss av vad vi upplevde, och vilka frågor och svar som uppkom. Per Gudmundson är först ut. Välkomna att följa med på vår resa!

Detta är Tove Lifvendahls nyhetsbrev. Få nyhetsbrevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons