Annons

Per Gudmundson:Säg nej till FN:s missriktade välvilja

Migranter på väg.
Migranter på väg. Foto: Rodrigo Abd / TT
Under strecket
Publicerad

En rad regeringar signalerar nu att de inte tänker skriva under FN-avtalet om invandring. Länderna som diskuterar avhopp är dels flera av våra grannar, som Danmark, Estland, Lettland, Litauen och Polen, dels omkring det centraleuropeiska block som utmärkt sig för en restriktiv invandringspolitik: Österrike, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien och Kroatien. Men också små och stora bland världens tongivande demokratier, som USA, Australien, Schweiz och Israel.

Sverige borde också säga nej.

FN:s ramavtalGlobal compact för safe, orderly and regular migration” ska behandlas den 10-11 december vid ett högnivåmöte i Marrakech, Marocko. Därefter ska det till omröstning i generalförsamlingen i januari.

Avtalet är icke bindande, men dokumentet kan ändå komma att institutionalisera en migrationspolitik som gör mer skada än nytta.

Tanken bakom överenskommelsen, och de problem som den ska försöka bemöta, är det egentligen ingen som ifrågasätter. Globaliseringen och den demografiska utvecklingen gör att vi kan förvänta oss ett ökat migrationstryck för överskådlig tid. Enbart befolkningen på den afrikanska kontinenten beräknas öka med mer än 3 miljarder människor under innevarande sekel, enligt FN:s senaste prognos. Höjt välstånd och ökad rörlighet kommer att sätta hård press på gränserna. Trycket under asylkrisen 2015 kommer att framstå som en mild västanfläkt i jämförelse. Problematiken är världsomspännande – ingen stat kan lösa frågan på egen hand.

Annons
Annons

Global compact syftar till att minska den irreguljära, oordnade och illegala migrationen. Cyniska avarter som smuggling, människohandel och arbetskraftsutnyttjande ska motarbetas. Stater ska i stället uppmuntras att vidga de lagliga vägarna in, med rättssäker behandling och respekt för migranters mänskliga rättigheter.

Allt detta kan låta lovvärt, men ramverket lider av samma grundläggande tankefel som vår inhemska migrationspolitik gjort. Man vill hjälpa och lyfta, men skapar i stället en understödjande infrastruktur som leder till att problemet växer. I Sverige ville vi till exempel hjälpa skyddslösa flyktingbarn. Vi inrättade därför ett särskilt stödsystem för sådana. Följden blev att allt fler föräldrar övergav sina barn, att mängder av vuxna utgav sig för att vara barn och att riktiga barn blev handelsvaror på en rå marknad för uppehållstillstånd. Antalet ensamkommande gick från något hundratal om året till tiotusentals. Med FN-avtalet vill man hjälpa illegala invandrare. Det är inte svårt att se vad det kommer att leda till.

FN-avtalet är också ägnat att strömlinjeforma synen på hur man bäst stävjar illegal migration och människosmuggling. Australiens asylpolitik, till exempel, som effektivt satte stopp för drunkningsdöden utanför landets kust, står i direkt motsatsställning till vad FN:s ramavtal förespråkar. Det är inte förvånande att Australien har hoppat av.

Sverige har för avsikt att skriva under ramverket. Övergångsregeringen understryker i sin motivering att avtalet är icke bindande. Men det är ett dumt försvar. Antingen menar man allvar med överenskommelser, eller inte.

Icke bindande resolutioner har förresten en tendens att få eget liv. 2010 antog FN:s generalförsamling en icke bindande resolution om vatten som mänsklig rättighet. Sverige var emot. Nuförtiden kan vi dock läsa hos svenska myndigheter att ”rent vatten är en mänsklig rättighet”. En fars som knappast har hjälpt någon behövande att få tillgång till vatten.

Samma sak riskerar att hända med FN:s missriktade omtanke om illegala invandrare, med följd att problemet permanentas.

Sverige bör markera motstånd mot en sådan utveckling.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons