Annons

Atlas. FallstudierSagolikt försvar för påhittets plats i vår tid

Aris Fioretos.
Aris Fioretos. Foto: Norstedts

Vem får för sig att ge ut en encyklopediliknande tegelsten där utgångspunkten är det egna författarskapet? Det är både smalt och storhetsvansinnigt, men Aris Fioretos kommer undan med det i sitt praktverk ”Atlas”, skriver Therese Eriksson.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Atlas. Fallstudier

Författare
Aris Fioretos
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

462 s.

Aber, vad är detta? Den ryms inte i postfacket så jag får vackert gå till utlämningen i snabbköpet och hämta ut artefakten. Den väger en del och stor är den också, men har likt en telefonkatalog mjuka, lätt blygsamma pärmar. Från omslaget stirrar en rad ögon, nej mer specifikt irisar, på mig och en snabb bläddring genom de nästan 500 sidorna visar, förutom kompakt text, en rad anatomiska bilder. Detta är en atlas, men inte geografisk; det är en karta över kroppen. ”Bara” det? Nejdå.

Allt tar sin början i den goda lögnen. Vi måste godta verkets premisser. Aris Fioretos praktverk ”Atlas” inleds med ett förord i vilket författaren redogör för den mest otänkbara av omständigheter. Han stöter på en dödsannons, arkivarien Iris Frost har gått ur tiden, hundra år gammal. Efterlämnar ingen, förutom vårdbiträdet Najva som satt in annonsen och en Vivo-kasse full med, ska det visa sig, betydelsefulla papper. Fioretos reagerar på dödsannonsen eftersom Iris Frost har ett namn snarlikt en av bifigurerna i hans första roman, Siri Frost.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Snart står det också klart att Iris Frost ägnat sig åt hans romaner, inte bara med den vanliga läsarens intresse; hon har bedrivit grundlig forskning. Ja, man kan säga att Vivo-kassen under hennes säng i själva verket är en fortsättning på, och utvidgning av, Aris Fioretos författarskap. Vilket osannolikt sammanträffande!

Ja, man kan säga att Vivo-kassen under hennes säng i själva verket är en fortsättning på, och utvidgning av, Aris Fioretos författarskap.

När författaren Aris Fioretos överlämnar ordet till den forna arkivarien vid Medicinalstyrelsen, Iris Frost – notera att namnlikheten inte bara gäller författarens figurer utan också honom själv – inleder hon med en anmärkning mot Fioretos affektstyrda romaner, hur han bara intresserar sig för ”lidelser, laster och lustar”. Iris Frost antar ett mer sakligt, konkret och vetenskapligt, förhållande till Aris Fioretos löst sammanhållna romantrilogi, den som består av böckerna ”Stockholm noir” (2000, nu nyutgiven under titeln ”Irma, 25”), ”Sanningen om Sascha Knisch” (2002) och ”Nelly B:s hjärta” (2018).

Det finns, enligt Frost, en hel del att anmärka på i dessa skönlitterära undersökningar av de roller hjärnan, könet och hjärtat spelar i människans liv. Dessutom är hon i sin fulla rätt, med tanke på att författaren haft fräckheten att använda sig av hennes mor, Siri, i sin litteratur. Iris Frost skrider till verket. Och Iris/Aris verk är en encyklopedisk odyssé, en vindlande resa genom ett kartlandskap av fantasi och fakticitet, av fakta och fiktion.

”Atlas” är en uppdiktad berättelse och ett uppslagsverk. Den är kulturhistorisk essä och fabel, den är påfallande cerebral och saklig men vilar helt på lekfullt intrikat grund. Och den är också, egentligen, ett helt omöjligt projekt: vem får för sig att ge ut en encyklopediliknande tegelsten där utgångspunkten är det egna författarskapet? Det är både smalt och storhetsvansinnigt, men Aris Fioretos kommer undan med det. Kanske för att det finns en tragikomisk sårbarhet här, som också avslöjar sig i efterordets kommentarer till Iris Frosts undersökning; ”mer kan ingen författare begära”, ”mer erkänsla kan texter knappast få”. Det tyder på självdistans och humor hos en författare, att han kommenterar sin uppdiktade figurs nitiska genomlysning av hans författarskap på det viset.

Annons
Annons

Lika mycket golvas jag av arbetsmyran Aris och forskaren Fioretos.

Det är dock inte bara megalomanins ödmjuka kärna som imponerar med ”Atlas”. Lika mycket golvas jag av arbetsmyran Aris och forskaren Fioretos. I denna imposanta bok ryms så mycket medicin- och kulturhistorisk kunskap, företrädesvis från den tyska och svenska mellankrigstid under vilken hans tre romaner utspelar sig, att man blir yr (och då kan man, förslagsvis, läsa under rubrikerna ”Svindel” eller ”Aura”). ”Atlas” är ett uppslagsverk över medicinska tillstånd och kroppsliga sensationer – med ständiga korshänvisningar som ger en labyrintisk känsla – men den är ett lexikon i vilket fiktionen krupit in och byggt bo.

Med ”Atlas” har Aris Fioretos skapat något oförlikneligt. Formatet – anspråket! – kan verka avskräckande på vilken inbiten läsare som helst, men Fioretos övertygar med stilistisk finess och nörderiets smittande entusiasm. Det går att rabbla vad ”Atlas” omfattar – från masturbationsmaskiner till tuggummits kulturhistoria – i evighet, men till sist är Iris Frosts sagolika fallstudier framförallt detta: ett rejält försvar för kunskapens och fiktionens, det rena påhittets, plats i vår tid.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons