Annons

SkredSahlström berättar om en av vår tids stora tragedier

Marit Sahlström är författare, pedagog och föreläsare. Som författare debuterade hon 2015  med ”Och runt mig faller världen”
Marit Sahlström är författare, pedagog och föreläsare. Som författare debuterade hon 2015 med ”Och runt mig faller världen” Foto: Jan-Åke Eriksson

Vabb, utvecklingssamtal och osäkra projektanställningar. "Skred” blir en skrämmande skildring av en alltmer åtsnörpt vardagsångest , hos en yrkesarbetande småbarnsmammas vars liv långsamt faller samman.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Skred

Författare
Marit Sahlström
Genre
Prosa
Förlag
Ordfront
ISBN
9789177750086

210 s

Vad är det som händer med alla yrkesarbetande småbarnsmammor? I det privilegierade Sverige är i dag sex gånger fler kvinnor sjukskrivna för utmattning jämfört med 2010. Någonstans mellan lämning på förskola och morgonmötet, mellan aw:n och föräldramötet, eller med pannan lutad mot tvättmaskinens lucka, brakar kvinnorna samman.

Om en av dessa kvinnor handlar Marit Sahlströms nya roman ”Skred”. Hon skriver om ännu ett sätt som kvinnor går sönder på, efter sin uppslitande skildring av ätstörningar i debuten ”Och runt mig faller världen” från 2015.

Denna gång handlar det om en normalmänniska i en svensk storstad, ditflyttad från en by norröver. Sammanboende med en man, mamma till två barn och projektanställd på en projektbaserad verksamhet som har något med klimatet att göra.

Ingenting är riktigt fel i hennes liv, med undantag för det skamlösa utnyttjandet av hennes visstidsanställning som hennes arbetsgivare ägnar sig åt. Men inte ens det är så flagrant för jävligt att det i sig skulle tippa en tidigare frisk människa över stupets kant. Istället är det hela alltet sammantaget, alla små gruskorn i det alltför optimistiskt sammanfogade maskineriet, som till slut orsakar det stora skredet. En framvällande massa av mörk sörja som hotar förgöra inte bara henne utan hela hennes familj.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det vanliga får allt vassare kanter. Till sist finns ingen luft kvar. 

Marit Sahlström skildrar med inkännande saklighet en tillvaro så vanlig, så välbekant och trivial, att den till en början framstår som nästan poänglös att berätta om, men det där livet pressas samman allt mer mellan deadlines och fotbollsträningar. Det vanliga får allt vassare kanter. Till sist finns ingen luft kvar. Kroppen har gett upp, magen fungerar inte, hon bajsar på sig men reagerar inte. Varje varningssignal säger bara en och samma sak till henne: du duger inte. Alla andra orkar, bara inte du.

Värst drabbas relationen till barnen. Förmågan att vara närvarande i deras liv tas ifrån henne, själva känslan av kärleken till dem tas ifrån henne, dras iväg med paniken över allt som kunde varit bättre. Lämnar henne helt tom och hemsk.

Marit Sahlström skriver med många vardagsnära detaljer. Hon följer tätt efter sin romanfigur och noterar sammanbrottet i varje litet steg, men ger inte så många ledtrådar till hur en människa görs så där mottaglig för den ovissa arbetsmarknadens tyranni. Hon stannar i ett här och nu, målar upp en klaustrofobisk liten bubbla av självförakt och panik.

Det är en av vår tids stora tragedier som Marit Sahlström berättar om. Det ovärdiga i att vi går under på grund av idiotier som ännu en rapport som ska lämnas in till ännu ett projekt som ingen riktigt vet vad det är bra för. Att vi knäcks av en vabb, ett utvecklingssamtal, en projektanställning som kanske, kanske inte förnyas.

Jag påminns om filosofen Jonna Bornemarks brandtal mot mätbarheten i hennes essäbok från förra året. Hur detta att vi tvingas bedöma och resultatmäta oss själv som vore vi maskiner, är vad som gör oss sjuka.

Den stegrar sig brant mot en helt ny nivå av mörker och brutalitet, den gnagande ångesten upptrissad till ett släggslag.

Det är föreställningen om att någon eller något står där och räknar oss, mäter oss och finner oss otillräckliga, som driver så många över kanten och som Marit Sahlström fångar i ”Skred”. Idén om att man borde vara allt det som man inte mäktar med. Det blir en effektiv och skrämmande skildring av den allt mer åtsnörpta vardagsångesten, hur den skapar ett nät omöjlig att trassla sig ur.

Betydligt mer tveksam är jag inför upplösningen. Den stegrar sig brant mot en helt ny nivå av mörker och brutalitet, den gnagande ångesten upptrissad till ett släggslag. Ett alltför hastigt kast från samtidsrealism till ödesdrama som inte övertygar.

Jag tror på tvättmaskinsluckan och på morgonmötet och på att pulveriseras under trycket att vara en helt vanlig supermänniska. Men för att få med sig läsaren ned i det nattsvarta krävs mer än de yttre konturer av ett liv som Marit Sahlström ritar upp.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons