Annons

SvD:Säkerhet byggs tillsammans med andra

Stig Rydell, om att Sverige måste prioritera det egna försvaret för att uppfattas som en trovärdig partner i internationella sammanhang.

Under strecket
SvD
Publicerad

Enigheten i Försvarsberedningen bröts när regeringen inte vill betala för förslagen.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Enigheten i Försvarsberedningen bröts när regeringen inte vill betala för förslagen.

Foto: Janerik Henriksson/TT
Enigheten i Försvarsberedningen bröts när regeringen inte vill betala för förslagen.
Enigheten i Försvarsberedningen bröts när regeringen inte vill betala för förslagen. Foto: Janerik Henriksson/TT

Betraktar omvärlden Sverige som en trovärdig partner som tar ansvar för den egna säkerheten eller tvärtom? Sverige är ju landet som stannar upp precis innan en unik, lovande och välbehövlig rapport från Försvarsberedningen presenteras, p g a en sent uppkommen oenighet kring ekonomin.

Vilka signaler ger detta till omvärlden?

I Försvarsberedningens rapport Värnkraft konstateras att ”säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra”, att ”de europeiska staterna måste axla ett större ansvar för sin egen säkerhet och för sitt försvar” och att ”ingen europeisk stat kan på egen hand möta alla dagens allvarliga och komplexa säkerhetspolitiska utmaningar och hot”. 

Det egna nationella ansvaret är, tillsammans med internationell samverkan, helt nödvändiga komponenter i svensk säkerhetspolitik. Förutsättningen för en ömsesidigt givande internationell militär samverkan är att ingående parter har samma uppfattning om vad som förväntas i samarbetet, t ex ökad militär gemensam operativ effekt.

Annons
Annons

Det är alltså fundamentalt att skapa nationella förutsättningar för att kunna leva upp till förväntningarna, i annat fall naggas trovärdigheten rejält i kanten. 

Sverige står utanför Nato och medlemskapet i EU lär högst sannolikt inte generera några avgörande militära hjälpinsatser. Det räcker inte långt att hänvisa till artikel 42.7 i Lissabonfördraget om de avgörande övriga förutsättningarna inte finns på plats. Länder i Europa som är medlemmar i Nato och EU, prioriterar den först nämnda för den militära säkerheten. Samma förhållande har gällt sedan Nato bildades 1949. Utvidgningar av den atlantiska alliansen har skett 1952, 1955, 1982, 1990 samt i de centrala/östra delarna i Europa som inleddes på 1990-talet och som fortfarande pågår.

Det egna ansvaret gäller naturligtvis alla länder, även i Nato.

I Värnkraft framgår också att ”det militära och det civila försvaret inom ramen för ett sammanhållet totalförsvar ska planera för att under minst tre månader kunna möta och hantera en säkerhetspolitisk kris i Europa och vårt närområde som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionalitet”.

Del av tiden kan landet befinna sig i krig, med varierande intensitet, och anges också som planeringsförutsättning. Är intensiteten lägre och hjälp uteblir kan tiden förlängas utöver angivna tre månader.

Sverige måste därför ta ett ökat nationellt ansvar för den egna säkerheten, samarbeta internationellt och kunna hantera en säkerhetspolitisk kris under minst tre månader.

Vad gäller då för Nato-medlemmarna? I FOI-studien Västlig militär förmåga: En analys av Nordeuropa 2017, bedöms Nato inledningsvis ha begränsad militär förmåga i Sveriges närområde, speciellt avseende markstridskrafter. På relativt kort sikt, ca en vecka bedöms 25 - 40 markstridsbataljoner, 25 - 35 ytstridsfartyg och 15 - 20 stridsflygdivisioner finnas tillgängliga. På längre sikt ökar sjö- och flygstridskrafterna till en nivå som är överlägsen Rysslands motsvarigheter, detta gäller dock inte markstridskrafterna.

Annons
Annons

Sammantaget är slutsatsen i FOI-rapporten att det är ”snarare Ryssland som för närvarande har ett övertag i förmåga vad gäller strid mot en kvalificerad motståndare”:

”Ryska handlingsmöjligheter med utsikt till framgång finns i första hand om målen är begränsade och kan nås snabbt. Ett hastigt uppdykande hot är därför särskilt viktigt för väst att kunna mota och möta.”

Tidsaspekten talar därför till Rysslands fördel, förstärkningar med markstridskrafter från t ex USA hinner helt enkelt inte fram i tid. De tre månaderna som anges i rapporten är därför högst rimliga.

Det egna ansvaret gäller också Nato-medlemmarna – egna nationella mark-, sjö- och flygstridskrafter bildar grunden för Nato oavsett om de kallas för Nato Response Force (NRF) eller något annat och de måste vara tillgängliga snabbt.

Inom Nato förväntas medlemmarna öka sina försvarsanslag till 2 procent av BNP senast 2024. Tendensen har funnits långt tidigare, bl a med krav på ökat ansvar för de europiska medlemmarna. Kravet har accentuerats på senare år, starkt understött av den nuvarande administrationen i USA. I det globala perspektivet har USA också riktat krav på ett ökat ansvarstagande hos länder som Japan och Sydkorea.

I Norge, för att ta ett exempel från Sveriges närområde, pågår debatt kring markstridskrafterna i de norra delarna av landet, Finnmark. Den förre Forsvarsjefen Sverre Diesen har t ex förordat att armén i Nordnorge bör vara stående och tredubblas. Syftet är att möjliggöra en uthållighet på ca 30 dagar så att allierade förstärkningar kan komma fram. Diesen menar att försvarsanslagen behöver höjas till en stabil nivå på 2,0 procent från nuvarande 1,5 procent av BNP innan 2024.

Annons
Annons

Bland övriga länders försvarsanslag som del av BNP kan nämnas Danmark 1,1 procent, Finland 1,5 procent, Estland 2,1 procent,  Lettland 2,0 procent, Litauen 2,0 procent, Polen 2,0 procent samt Tyskland med 1,1 procent. 

Sveriges försvarsanslag uppgår idag till ca 1 procent av BNP och genomförs Försvarsberedningens förslag kommer andelen att öka till 1,5 procent 2025.

Sveriges internationella samarbeten, bl a med länderna i Norden och Nato, är en del av den solidariska säkerhetspolitiken och ökar det nationella försvarets förmåga. Målsättningen är mest ambitiös i samarbetet med Finland, där möjligheterna till en gemensam operativ planläggning utvecklas.

I Försvarsberedningens rapport nämns dessutom att, upp till och på sikt, en svensk brigad förbereds för insatser i Finland i kris, vid krigsfara eller krig. Detta skapar naturligtvis förväntningar på Sverige som pålitlig partner. Därför är det speciellt viktigt att skapa möjligheter för detta, särskilt med tanke på tidigare historiska erfarenheter.

Tar inte Sverige sitt eget ansvar och betalar för landets säkerhet – vem skall då göra det? Sverige måste prioritera den egna säkerheten för att uppfattas som en trovärdig partner i internationella sammanhang.

STIG RYDELL är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato. 

Artikeln har tidigare publicerats 11/6 på Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och Säkerhet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons