Annons

Fredric Karén:Sakta i backarna, Åsa Linderborg

Pressetiken har inte havererat. Fredrik Virtanen namngavs av en anledning – och det finns en anledning till att SvD inte har publicerat namnet på kulturprofilen. Det krävs större förståelse för utgivarskapets ständiga dilemma.

Under strecket
Publicerad

Som ansvarig utgivare PO-anmäldes jag första gången 1998. Som chefredaktör på numera nedlagda Värnpliktsnytt hade jag skickat en reporter till Strängnäs för att intervjua värnpliktiga om hur vanligt det var att deras befäl använde könsord och svordomar när de tilltalade lumparna. Väldigt vanligt skulle det visa sig.

Enligt tabloidjournalistikens gyllene mall gjorde vi en lista där tio anonyma befäl beskrevs med pixlad bild, ålder, titel och vilka favoritsvordomar respektive person hade. Att döma av reaktionerna från våra värnpliktiga läsare var det ett uppskattat jobb.

Ett problem fanns dock. Ett av befälen var kvinna vilket också framgick av den korta beskrivningen under hennes pixlade bild. Hon var den enda kvinnliga fänriken på hela garnisonen skulle det visa sig. Trots att hon var anonymiserad upplevde hon att hon var utpekad och anmälde publiceringen till Allmänhetens pressombudsman (PO), som så småningom via Pressens Opinionsnämnd  (PON) klandrade tidningen och mig.

Detta och ett antal andra fall i PON visar att anonymitet inte ger utgivaren frikort att återge detaljer om utpekade personer. Tvärtom kan man hävda att djävulen sitter i detaljerna – om pusselbitarna inte är alltför svåra att foga samman förlorar anonymiteten sitt syfte.

Annons
Annons

I efterhand inser jag att det i Värnpliktsnytt hade varit mer etiskt försvarbart att publicera det kvinnliga befälet med namn och bild från första början. Det hade tvingat redaktionen att söka den namngivna personen för en kommentar och hon hade haft lättare att försvara sig mot anklagelserna.

I spåren av #metoo kan vi skönja två publiceringslinjer bland svenska utgivare vid granskningar av enskilda personer: namnpublicering respektive en anonymisering där personerna beskrivs med sådan detaljrikedom att det är tämligen enkelt att identifiera dem. Pressetiskt kan båda linjerna vara problematiska, men då ska man komma ihåg att varje publicering är unik och måste prövas individuellt.

Nyckeln till om en person ska publiceras med namn i samband med misstänkta brott eller klandervärda händelser stavas allmänintresse. Ett inte helt enkelt begrepp som inte heller närmare definieras i de pressetiska reglerna.

Själv brukar jag använda mig av en fiktiv våg för att söka svar på de två centrala frågor som måste ställas inför ett beslut om namnpublicering: vem är det som har gjort det och vad har vederbörande gjort?

Om det handlar om en tydligt offentlig person, säg statsministern, krävs väldigt lite i den andra vågskålen för att namnpublicering ändå ska komma ifråga. Och tvärtom: om handlingen är exceptionellt grov spelar det egentligen ingen roll vem det är som utfört den, rätten till anonymitet är ändå förverkad. Ett exempel på det är Rakhmat Akilov som utförde terrorattenatet på Drottningatan – en okänd person, men ett fruktansvärt brott av väldigt stort allmänintresse.

Annons
Annons

Ibland ger vågen ett tydligt utslag, som i exemplen ovan. Men påfallande ofta är besluten svårare, tänk en halvoffentlig person vars handlingar förvisso är allvarliga men långt ifrån Akilovs dåd. Det är i dessa lägen som utgivare drar olika slutsatser: vissa väljer att anonymisera medan andra publicerar namn. Utgivarskapets ständiga dilemma ligger i att journalistiskt komma så nära konkretion och sanning som möjligt utan att orsaka publicitetsskada för den enskilde – eller att kunna motivera varför man väljer att namnpublicera, trots att det kan skada personen som utsätts.

Därför kan också förvirring uppstå bland läsare, lyssnare och tittare. Varför namnges den så kallade kulturprofilen i Ekot i Sveriges Radio men inte i Dagens Nyheter, som är den redaktion som står bakom granskningen? Eller, för den delen, varför publicerar SvD namn på Fredrik Virtanen medan han i Sveriges Radio kallas för Aftonbladetprofilen?

Just SvD:s publicering om Fredrik Virtanen den 25 oktober har, inte oväntat, kritiserats av Aftonbladets ställföreträdande utgivare Lena Mellin och kulturchef Åsa Linderborg, som beskrivit den som alltifrån grov till ett publicistiskt haveri. Duon tar den och ett antal ­andra #metoopubliceringar i Expressen, SVT och DN som ­intäkt för att pressetiken håller på att erodera och att risken nu är överhängande att lagstiftarna griper in.

Men sakta i backarna nu.

SvD:s publicering av Fredrik Virtanens namn föregicks av en gedigen granskning. Tolv kvinnor, oberoende av varandra, vittnade om övergrepp, grova förolämpningar och sexistiska kommentarer åren 2002–2015 – utförda av en person som i över 20 år varit en profilerad krönikör på Sveriges största tidning. Helt enligt det pressetiska regelverk vi har att förhålla oss till sökte SvD såväl Fredrik Virtanen som hans advokat för kommentarer i god tid före publicering. Istället för att svara på våra frågor valde han att ge en intervju i Aftonbladet, före vår publicering.

Annons
Annons

Aftonbladetduon menar också att Jenny Nordberg, en av två kvinnliga SvD-reportrar som gjorde granskningen, är partisk eftersom hon själv fått ta emot sexistiska kommentarer av Virtanen. Men Jenny Nordberg är en kompetent reporter och har inga problem att skilja på det hon själv utsatts för och det hon för tillfället granskar. Därtill har hon lång erfarenhet av att intervjua kvinnor i Sverige och internationellt som utsatts för övergrepp. Under arbetet med artikeln drevs båda reportrarna enbart av en sak: att få fram en så sann bild av händelseförloppet som möjligt, precis som vi förväntar oss av professionella medarbetare.

Med logiken från den PO-klandrade artikeln i Värnpliktsnytt i någorlunda färskt minne menar jag att det är mer etiskt försvarbart, utifrån det publiceringsunderlag SvD hade, att publicera Fredrik Virtanens namn än att inte göra det. På samma grunder anser jag att DN, efter sin gedigna granskning av den så kallade kulturprofilen, borde ha publicerat hans namn. Inte för att han är en lika offentlig person som Fredrik Virtanen, utan för sina kopplingar till den mest prestigefulla kulturinstitution som finns i Sverige – Svenska Akademien. Däremot kan SvD ännu inte publicera hans namn då vi inte har tillgång till det researchunderlag som DN har i form av källor, intervjuer och eventuell dokumentation. 

Det haveri som Lena Mellin och Åsa Linderborg högljutt hävdar ligger inte i vad medierna har publicerat under #metoo. Snarare är problemet att vi varit allt för dåliga på att förklara hur vi resonerat i våra utgivarbeslut. Det är där vi borde börja, snarare än att skramla med tomt prat om risker för hårdare lagstiftning

Fotnot: Fredrik Virtanen har anmält SvD:s granskning till Allmänhetens pressombudsman (PO). När hans advokat valde att offentliggöra anmälan i flera medier bröts sekretessen. Det står därför SvD fritt att föra fram våra grunder till publiceringen, dock får vi inte citera ur motpartens anmälan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons