Annons
Krönika

Karin Thunberg:Salighetsjulen tillhör kärnfamiljen

Tänk att det skulle ta så många år att förstå att julen – den finns inte. Om vi håller oss till det världsliga firandet alltså, det som har mycket lite att göra med Jesus födelse utan mer handlar om vilka släktingar som ska fira med vem. Och varför. Och hur dags.

Under strecket
Publicerad
Foto: Gorm Kallestad/TT
Foto: Gorm Kallestad/TT
Foto: Gorm Kallestad/TT

Traditionerna som överlevt sig själva. Knäckfrågorna lika sega som godiset, och allt mer komplicerade i och med att människor separerar, gifter om sig, blir föräldrar, bonusföräldrar, vegetarianer, veganer, laktos- eller glutenallergiker, alkoholister eller nykterister. Det är, kort och gott, så himmelens svårt att få ihop allt och alla. Några blir ohjälpligt över. Som i den där hemska leken ”hela havet stormar” där stolarna inte räcker till. Någon får stå där med skammen.

Minns första julen som frånskild, då för länge sedan. Hur jag redan när relationen knakade tänkte att vi måste klara oss över julhelgen. Detta år också. Alla ”trygghets-måsten” som jag själv varit med att utforma, all härlighet som skulle infrias och uppfyllas. Det finns julaftonsbilder som gör mig gråtfärdig eftersom jag – så här efteråt – kan se hur slut jag är. De sammanbitna käkarnas salighet. När vi väl delat på liv och bostäder föll det sig naturligt att sonen skulle fira med resten av familjen, vara kvar i gemenskapen. Jag kunde avstå.

Annons
Annons

Jag tog en promenad när det var Kalle Anka-tid. Det var jag och tre japanska turister på stan. Jag tog ett bad när det var ”öppna-julklappar-tid”. Badskummet var slut, någon påfyllning var inte att vänta. Jag åt lite gravlax när det var julbords-tid. Hovmästarsåsen var slut, längst ner i kylskåpet fanns bara lite nagellack och en övermöglad grönmögelost. Och sen kom samtalet, sonens lite darriga röst i telefon och min försäkran att allt var bra med mig. Övermåttan av klappar jag skickat med honom, som avbetalning på skulden för att jag dödat hans barndomsjular. De fanns inte mer i den upplaga han lärt sig älska. Nu måste vi alla vänja oss vid något nytt.

Hur många skildringar finns inte om helvetesjular så långt från Astrid Lindgren-sagorna man kan komma.

Det gick, det också. Nu lever jag ett nytt liv, med ännu fler människor som åtminstone rent teoretiskt ingår i den innersta firarcirkeln. Därmed blir ännu fler över i den ekvation som aldrig går ihop. Salighetsjulen tillhör kärnfamiljen där det är odiskutabelt vem som är barn till vem. Och helst ska barnen vara små. Julaftonstinder har inget med dejtingappar att göra, det är barnaögonen som ska göra jobbet.

Många klarar förstås skivan, åtminstone till någras belåtenhet. Men hur många skildringar finns inte om helvetesjular så långt från Astrid Lindgren-sagorna man kan komma. Det hjälper inte att människor talar om att stillna, njuta. Redan i november har julgaloppen satt igång, stjärnorna börjat hetständas.

Nu flyr jag till solen, det har blivit min nya tradition. Det är ingen martyrgärning, mer handlar det om egoism – och en stresströskel som sjunker för varje år. Men då, då händer det märkliga. I ett främmande land dunstar julen bort. Kvar finns bara det varma mörker där alldeles äkta stjärnor glimmar. Att det sen kniper till i hjärtat när samtalen hemifrån påminner om vad det är för en dag... ja, man är ju inte mer än människa...

Men redan när juldagsmorgon glimmar – kan jag trösta alla ensamma, övergivna, ledsna eller bara rent utmattade – ja, då är det värsta över.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons