Annons

Ezra CollectiveSällan har jazzens återkomst känts så suggestiv

Ezra Collective under en spelning tidigare i år.
Ezra Collective under en spelning tidigare i år. Foto: TT

Ezra Collectives drivna fusion av jazz och afrobeat passar Fasching och dess publik perfekt. Londonbandet skapar en atmosfär som också är en hommage till den klassiska lokalen.

Under strecket
Publicerad

Ezra Collective.

Foto: Luger Bild 1 av 1

Ezra Collective

Genre
Konsert
Var
Fasching

För lite mer än tio år sedan skojade vi här i SvD en smula med Fasching, i den numera nedlagda tecknade serien ”Stockholmsnatt”. Via ett anonymt brev nåddes Kungsgatan 63 där av chockbeskedet att ”jazzen har inte varit cool sedan 1973”, vilket ”förklarade ett och annat” i entrékassan.

Men det var innan Kendrick Lamar släppte in jazzen på albumet ”To pimp a butterfly”, och kosmiska katter som Thundercat, Moses Boyd och Harvey Sutherland öppnade öronen på en ny publik. Och innan jazzens nya affischnamn Kamasi Washington skrev kontrakt med indie-bolaget Young Turks och blev stallkamrat med Jamie XX och FKA Twigs. Och till den inre kretsen av jazzens återkomst hör definitivt Londons Ezra Collective.

”Vi befinner oss på en jazzklubb, men vi ska göra det till ett rejv”, säger trummisen och bandledaren Femi Koleoso några låtar in i spelningen inför en utsåld lokal. Det är visserligen långt ifrån en gammal blippande acid house-klubb i London, men kvintetten spelar en forcerad och dansant jazz som bäst upplevs stående eller möjligen dansande på ett bord. Middagsgästerna är därför på bandets begäran flyttade lite längre bak i lokalen än sedvanligt.

Annons
Annons

Ezra Collective.

Foto: Luger Bild 1 av 1

Ezra Collectives drivna fusion av jazz och afrobeat, som piggats upp med influenser från dub och Londons klubbscen, är på många sätt logisk, och det är snarare aningen märkligt att det är först under senare år som denna scen fullkomligt har exploderat i England. House- och technoartister som Larry Heard och Aphex Twin influerades till viss del av jazz, och nu har de själva blivit inspirationskällor för en yngre generation jazzmusiker.

 Ezra Collective.
Ezra Collective. Foto: Luger

Men det är jazz som är Ezra Collectives absoluta huvudrätt, det går inte riktigt att jämföra med 90-talets acid jazz där jazzen snarare var något av en pikant krydda. Inte minst visar de prov på sina rötter när de släcker ned strålkastarna och tar sig an den gamla jazzstandarden ”Smile”. En uttalad hommage till den klassiska jazzatmosfären på Fasching, ett ställe som de är överförtjusta över att få spela på, i kontrast till de mindre intima konsertlokaler som de har besökt under sin Europaturné. Låten framförs i ett klassiskt snitt, men med en suggestiv jazzfunk-lunk som för tankarna till tidiga Kool & The Gang, några år innan de blev enbart funk.

Det är också en uppfriskande paus i ett uppskruvat tempo som sätts av låtar som den hårt studsande ”Quest for coin”. Till kvällens zenit hör den positivt vibrerande afrojazzen i ”You can’t steal my joy”, i hård konkurrens med ”Red whine”, med vacker inspiration från såväl Jamaicas blåa berg som Londons dub-profet Mad Professor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons