Annons

ManhattanSällsynt kvinnoskildring lyfter Zara Kjellners debut

Zara Kjellner (född 1992) är bosatt i Stockholm. ”Manhattan” är hennes romandebut.
Zara Kjellner (född 1992) är bosatt i Stockholm. ”Manhattan” är hennes romandebut. Foto: Astrid Grelz

Där finns något som lockar i Zara Kjellners detaljrika och laddade debutroman om en ung kvinna och relationen till en sjuka mamma. Det tycker Therese Eriksson som trots det längtar till livet på andra sidan den glasvägg hon ser byggas upp mellan läsaren och verket.

Under strecket
Publicerad

Manhattan

Författare
Zara Kjellner
Genre
Prosa
Förlag
10TAL

154 s.

”För att tala om den här hösten krävs havets botten och dess hjärta.” Det är lite dunkelt formulerat, men den förmedlade känslan är distinkt; här är saker ställda på sin spets, den här hösten är inget som flyter förbi i en bisats. Samma sak gäller för övriga årstider under det kalenderår som Kjellner skildrar i ”Manhattan”, det är en tid som måste berättas noggrant och anspråksfullt. Zara Kjellner skriver sin roman i korta, täta prosafragment. Laddar varje vändning med stor betydelse.

Jag rinner genom sidorna, fullständigt motståndslöst.

Det borde få läsaren att regelbundet stanna upp, i en kontemplerande läsart, men jag rinner genom sidorna, fullständigt motståndslöst. Zara Kjellner har skrivit sin debutroman enligt beprövad modell: ung, alienerad kvinna i staden, med gränslös pojkvän, sporadisk relation på sidan om och en krävande, sjuk mor. Ett letargiskt vandrande mellan bibblan och ett själsdödande butiksarbete. Och så nattklubben förstås, den med något farligt över sig, som gett romanen dess namn.

Beståndsdelarna kan förvisso vara hur bekanta som helst, hur romanbygget blir beror helt på hur författaren sätter ihop dem. Men Kjellners konstruktion har déjà vu snarare än originalitet över sig: har jag inte läst det här tusen gånger förut?

Annons
Annons

Sonia rör sig mellan sina fasta stockholmska punkter; mellan pojkvännen Diego och kompisen/älskaren Emanuel, mellan Kungliga Biblioteket och Lindex, mellan sjukliga mamma Olga på Karolinska och Manhattan. Hon rör sig mellan de här punkterna med ett slags förfrämligande inför världen, som om hon inte är riktigt närvarande någonstans. Den där känslan av ett liv levt som i en glaskupa, eller med en hinna mellan sig och omvärlden, är också den flitigt skildrad, men vansklig; kontaktlösheten hos romanfigurerna riskerar att smitta av sig på romanen som sådan. Något sådant sker också i ”Manhattan”. Jag förblir på utsidan, oberörd.

Ändå finns det spår i ”Manhattan” som skimrar och lockar, och som jag gärna sett att Kjellner plöjt upp i än större utsträckning. Den ambivalenta relationen till den sjuka modern, Olga, är kanske det tydligaste exemplet; Sonia som ömsom låter bli att svara när hon ringer, ömsom kryper upp med smuliga mazariner i mammans sjuksäng. I ett utmärkande avsnitt i romanen lämnar de två Stockholm för Skåne och ett seminarium om kronisk smärta. Här samlas kvinnor, från medelåldern och uppåt, som har ont, som lever med konstant värk och som är så ihärdiga i sin jakt på lösning och lindring. Den kvinnan är sällan skildrad i skönlitteraturen, det är fint att Kjellner bereder henne plats.

Kjellner har en fin blick för detaljer, hon är skicklig på att skildra stämningslägen och tillstånd.

Skildringen av kvinnorelaterad kronisk smärta leder förstås, också på grund av sin sällsynthet, tanken raka vägen till Johanna Frids debutroman om svartsjuka och endometrios, ”Nora eller brinn Oslo brinn”. Sonia har dessutom något annat gemensamt med Frids diktjag, nämligen besattheten av en annan kvinna och att maniskt följa henne i sociala medier. I Kjellners roman är föremålet för avundsjukan en underklädesmodell i New York, på Manhattan: ”Supermodellen blockar mig på Instagram, det är efter en av alla nätter, fingrarna som bara slinter när jag kommenterar varje bild och story.”

Den brinnande intensiteten som gjorde att man kände det Johanna Frids diktjag känner, saknas dock hos Zara Kjellner. Kjellner har en fin blick för detaljer, hon är skicklig på att skildra stämningslägen och tillstånd, men kontaktlösheten blir i längden ett problem. Jag saknar något som bryter igenom, som för mig till andra sidan glasväggen där allt – livet – händer. När det inte sker spelar det ingen roll hur många förtätade, laddade prosastycken författaren staplar på varandra; står man utanför och väntar på att bli insläppt tillräckligt länge, svalnar intresset.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons