John-Mathis Länta släpper en av sina kalvar som han just märkt. ”Spring och bli stor”, säger han tyst i kalvens öra innan den sprätter i väg.
John-Mathis Länta släpper en av sina kalvar som han just märkt. ”Spring och bli stor”, säger han tyst i kalvens öra innan den sprätter i väg. Foto: Emma-Sofia Olsson

Frågan som är så känslig att Löfven inte vill svara

Svenska staten har skänkt drygt 1,4 miljarder kronor i stöd till urfolk runt om i världen de senaste tio åren. Samtidigt kritiseras Sverige internationellt för sin behandling av urfolket som finns i Sverige – samerna. Frågan är så känslig att statsminister Stefan Löfven vägrar uttala sig om den.

Uppdaterad
Publicerad

Jan Erik Länta står bredbent mitt i renmärkningshagen. Midnattssolen får hans ögon att lysa. Andhämtningen är snabb. 

– När de hittat vajorna blir det lugnare. Då börjar märkningen, säger han.

Tusentals klövar dundrar mot marken. Ivriga renkalvar letar grymtande efter sina mammor och muskulösa djurkroppar springer motsols, ett urgammalt beteende som de även använder när de jagas av rovdjur.

Jan Erik Länta är ordförande i Jåhkågasska sameby. Klockan närmar sig midnatt den 11 juli i Padjelanta nationalpark och vi är med om en av de renägande samernas största högtider: märkningen av kalvarna. 

– Det här är hopp och framtid. Det är när vi räknar kalvarna som vi ser hur vintern farit fram med dem, säger Jan Erik Länta.

Märkningen görs på natten då dagarna är för varma. Kalvarna ska få likadana snitt i sina öron som deras mödrar, vajorna, i hagen som är stor som en halv fotbollsplan.

Jan Erik Länta väntar in motorcyklarna som driver in renarna i hagen. I bakgrunden Allaktjåhkkå-massivet och bakom det de snötäckta norska fjällen.
Jan Erik Länta väntar in motorcyklarna som driver in renarna i hagen. I bakgrunden Allaktjåhkkå-massivet och bakom det de snötäckta norska fjällen. Foto: Emma-Sofia Olsson

Enduroförarna driver in de över 1000 renarna i kalvmärkningshagen.
Enduroförarna driver in de över 1000 renarna i kalvmärkningshagen. Foto: Emma-Sofia Olsson

Jan Erik Länta hjälper systersonen Ante Länta som just fångat en kalv med snara runt bakbenen.
Jan Erik Länta hjälper systersonen Ante Länta som just fångat en kalv med snara runt bakbenen. Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons

Sceneriet inramas av Sareks snötäckta glaciärer. Utanför hagen råder ett lugn, men här, 140 mil norr om Stockholm och två dagsmarscher från norska gränsen, utspelar sig samtidigt en av vår tids största nationella konflikter.

Bara några mil nedströms på Jan Erik Läntas samebys marker finns platsen för den planerade dagbrottsgruvan Kallak. Därifrån, på en grusväg med två uppkörda hjulspår, kunde Al Jazeera och BBC redan 2013 rapportera om protesterna mot den svenska regeringen och gruvbolaget Beowulf Mining. De skildrade, till synes förvånade, att svenska staten tycktes köra över sitt eget urfolk i en känslig landfråga, samtidigt som Sverige det senaste decenniet stöttat andra urfolks landfrågor med miljardbelopp i stora projekt.

De fick inte ihop det.

SvD har det senaste året i serien ”Striden om Sameland” granskat den svenska samepolitiken. Sveriges urfolk samerna, deras mänskliga rättigheter och rätt till ursprungliga landområden ställs mot tillväxt, mineralutvinning och gruvjobb i glesbygd.

Nio av tio nya gruvor planeras på känsligt renbetesland, där renskötseln aldrig varit så trängd efter tidigare intrång av vattenkraft och skogsbruk.

Annons

Sverige har ratificerat flera bindande konventioner från FN och Europarådet som erkänner långtgående landrättigheter för samerna, men bryter samtidigt alltjämt mot dem, vilket lett till allt kraftigare kritik från dessa organisationer.

Den internationella kritiken kokas ner till: utvinning av naturresurser, industri- och utvecklingsprojekt fortsätter samtidigt som Sverige har en bristfällig lagstiftning som inte garanterar att samerna har tillräckligt mycket inflytande över landfrågor. Renskötseln är i centrum. Men strax under ytan finns också en kolonial historia som Sverige inte gjort upp med. Därför återvänder vi än en gång till Jåhkågasska sameby – för att förstå platsen, historien och renskötseln i dag.

Käpparna med snaror kallas Svahpa på lulesamiska. AnnaKarin Länta (t h) tillsammans med dottern Nadja Länta.
Käpparna med snaror kallas Svahpa på lulesamiska. AnnaKarin Länta (t h) tillsammans med dottern Nadja Länta. Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons

Kylvaror förvaras i plastlådor under snölegan invid bäcken.
Kylvaror förvaras i plastlådor under snölegan invid bäcken. Foto: Emma-Sofia Olsson

Jan Erik Länta äter tillsammans med systern AnnaKarin Länta i deras tältkåta inför nattens arbete.
Jan Erik Länta äter tillsammans med systern AnnaKarin Länta i deras tältkåta inför nattens arbete. Foto: Emma-Sofia Olsson

Jag vill att barnen ska få chans att se om de vill jobba som renskötare.

Jan Erik Läntas syster AnnaKarin Länta går mot oss iförd röd toppluva, tillsammans med sin dotter Nadja. På deras skuldror vilar långa stänger med snaror.

– Vi använder snaror då de inte skrämmer renarna på samma sätt som lasson, säger AnnaKarin Länta och fortsätter:

– Kalvmärkningen är det viktigaste och roligaste på hela året. Det blir en enorm gemenskap familjerna emellan. Jag vill att barnen ska få chans att se om de vill jobba som renskötare.

Annons

Förväntan hänger i luften. Men även ett kvarvarande hot. Regeringen har haft Kallakgruvan färdigutredd på sitt bord i nitton månader utan att fatta beslut.

Svenska samernas riksförbund (SSR) menar att Kallak har blivit en symbolfråga om huruvida samer överhuvudtaget ska kunna bedriva renskötsel i Sverige. Gruvbranschens branschorganisation Svemin menar å andra sidan att Kallak sätter fingret på svenska regeringens obeslutsamhet i gruvfrågan.

Jokkmokks kommunalråd Robert Bernhardsson (S) är en stark förespråkare för en gruva i Kallak. Han har tidigare i SvD pekat på att kommunen har stora arealer avsatta för naturskydd men att Kallak inte är naturskyddat. Men även att Jokkmokks kommun är i behov av arbetstillfällen och att antalet invånare sjunkit kontinuerligt från knappt 9000 till 5000.

– Mitt uppdrag är att jobba för fler investeringar och fler jobb i Jokkmokks kommun. Då ser jag stora bekymmer om samerna ska ha vetorätt i vatten- och markfrågor, sade han till SvD i oktober.

Dåvarande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP), som ansvarade för samers kultur, ansåg i somras att samerna ska få mer rättigheter till mark och rätt att säga nej till gruvor. Dåvarande näringsminister Mikael Damberg (S) sade exakt tvärtom.

Annons

I samband med samernas nationaldag den 6 februari besökte nya kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) Jokkmokk. Enligt ett pressmeddelande var hon tillgänglig för intervjuer. Men efter att SvD väntat ett och ett och ett halvt dygn efter förfrågan valde hon att i stället lämna en kort skriftlig kommentar där inga egna frågor eller uppföljningsfrågor kunde ställas. Den innehöll bland annat frasen: ”Regeringen är överens om att urfolket samernas självbestämmande och inflytande ska stärkas.”

Om detta gäller den känsliga frågan om samernas markrättigheter, vilket kan gå emot nya gruvplaner, framgår inte. SvD har sedan den 22 augusti i fjol förgäves sökt Stefan Löfven. Hans pressekreterare säger att statsministern inte kommer att svara på SvD:s frågor om samepolitik.

Sveriges historia av statliga övergrepp på samer har på senare år lyfts upp i ljuset av samekonstnären Anders Sunnas verk, nyligen visade på Moderna museet, i Amanda Kernells film ”Sameblod” och i det Augustprisbelönade diktverket ”Ædnan” av Linnea Axelsson, som också har tilldelats Svenska Dagbladets litteraturpris.

Annons

Men alltjämt vill ytterst få samer prata om övergreppen. Allra minst de äldre samerna. De som blev utsatta. 

 Nioåriga Astrid Länta är barnbarn till Bror Länta. Här har hon och mamma Jessica Länta just känt igen sin vaja på öronmärkningen och dragit snaran – svaphan – runt bakbenen på kalven. Nu märker de den med märkkniven – och alla har sina egna renmärken.
Nioåriga Astrid Länta är barnbarn till Bror Länta. Här har hon och mamma Jessica Länta just känt igen sin vaja på öronmärkningen och dragit snaran – svaphan – runt bakbenen på kalven. Nu märker de den med märkkniven – och alla har sina egna renmärken. Foto: Emma-Sofia Olsson

Foto: Emma-Sofia Olsson

Astrid har en egen märkkniv fastsatt i bältet som hennes moster gjort åt henne. Hon har börjat göra de enklaste snitten i kalvarnas öron. Mamma Jessica hjälper till med resten.
Astrid har en egen märkkniv fastsatt i bältet som hennes moster gjort åt henne. Hon har börjat göra de enklaste snitten i kalvarnas öron. Mamma Jessica hjälper till med resten. Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons

Jessica Länta, en av Brors döttrar som är aktiva inom renskötseln.
Jessica Länta, en av Brors döttrar som är aktiva inom renskötseln. Foto: Emma-Sofia Olsson

Mitt i kalvmärkningshagen står byaåldermannen, 84-åriga Bror Länta. Nioåriga Astrid Länta går sakta fram till sin morfar i kalvmärkningshagen. Han klappar henne på axeln och hon springer iväg igen. Bror Länta föddes 1934. I ett Sverige som såg samer som mindre vetande. 

Vi tar det från början. På 1880-talet skrev justitierådet Knut Olivecrona i lagtexter att den ”lapska stammen”… ”måste gå under och ge plats för en högre civilisation”. Ord som ”ras” och ”stam” fördes därmed in i samepolitiken. Myndighetssverige började beskriva ”lappens natur” som ”barnslig”, ”slö” och ”klenmodig”, skriver historikern Lennart Lundmark i sin bok ”Stulet land” från 2008. Plötsligt ansågs det som en sanning att renägande samer inte kunde ansvara för sig själva och att de skulle ”dö ut som stam” om de fick det för bekvämt.

Annons

Uttrycket ”Lapp ska vara lapp” blev ledande för samepolitiken – och för den nya skolformen för barn till renskötande samer som kallades Nomadskolan. Staten tvingade samebarnen att bo inackorderade i kåtor med låg standard där de fick kortare och sämre undervisning – enbart på svenska.

Bror Länta är samebyns ålderman. Han går, 84 år gammal, runt i kalvmärkningshagen natten igenom, en tradition sedan nära 80 år. Nu med både döttrar och barnbarn omkring sig.
Bror Länta är samebyns ålderman. Han går, 84 år gammal, runt i kalvmärkningshagen natten igenom, en tradition sedan nära 80 år. Nu med både döttrar och barnbarn omkring sig. Foto: Emma-Sofia Olsson

Det var inte det lättaste att bli lämnad. Jag kunde inte tala svenska och det tog lång tid att lära mig det.

Den 12 maj 1941 låg snön ännu kvar runt samevistet Skebbna utanför Jokkmokk. Sjuårige Bror Länta drog på sig sin parkasryggsäck som mamma Ibba gjort av renskinn. I den fanns torra sockor och vantar. De gav sig iväg på skidor 4,5 mil genom skogen. Målet var nomadskolan i byn Lillselet där Bror skulle bo i kåta, skild från familjen i nära fyra månader. 

Annons

– Det var så mycket snö så vi fick stanna halvvägs och övernatta. Vi gjorde upp en eld och satt under en filt under några stora granar, säger han. 

Väl framme sov mamma Ibba första natten med honom inne på en renfäll i kåtan.

– När hon lade sig med mig på kvällen sa hon ”När du nu vaknar på morgonen då har mamma farit. Då är du ensam här”.

Efter reklamen visas:
Han fick sämre utbildning som barn för att han var same

 

Bror Läntas tydliga röst kärvar till när han berättar om första morgonen på det obekanta jordgolvet.

– När jag vaknade var hon borta. Jag kommer ihåg att jag grät lite grann. Jag var på en främmande plats. Det var inte det lättaste att bli lämnad. Jag kunde inte tala svenska och det tog lång tid att lära mig det. Men jag förstod vad de sa.

På vintern bytte Bror Länta till vinterskola, i kåtor i byn Vajkijaur strax utanför Jokkmokk. 

– Det var så kallt mot väggarna i kåtan att mina skinn och filtarna frös fast, säger han.

Först i fjärde klass, 1944, fick Bror Länta flytta till den nybyggda sameskolan i Jokkmokk. 

– Det var himmelriket. Man kunde duscha, gå runt i nattlinne, säger han försiktigt. 

Annons

Livligheten lämnar hans ansikte några ögonblick.

– Jag har faktiskt svårt att minnas de tre första åren, säger han.

Göte Grahn är född 1953 och gick i Nomadskola i Tärnaby. –Jag tappade språket, jag tappade samiskan, säger han och fortsätter. – Man fick ju inte prata samiska där. Språket är en viktig del av identiteten och de fick oss att skämmas över att vi var samer. Mina barn fick aldrig lära sig samiska i skolan. Det är en stor sorg för mig, men även dem. Men nu återtar de unga språket.
Göte Grahn är född 1953 och gick i Nomadskola i Tärnaby. –Jag tappade språket, jag tappade samiskan, säger han och fortsätter. – Man fick ju inte prata samiska där. Språket är en viktig del av identiteten och de fick oss att skämmas över att vi var samer. Mina barn fick aldrig lära sig samiska i skolan. Det är en stor sorg för mig, men även dem. Men nu återtar de unga språket. Foto: Emma-Sofia Olsson
Efter reklamen visas:
Ibba-Ristin gick i nomadskola: "Vi skulle lära oss svenska"

På Nomadskolan skedde också en annan diskriminering. Endast renägande samers barn fick gå där. Svenska staten gjorde sedan samma indelning när ny lagstiftning 1928 bestämde att endast renägande samer fick vara med i de viktiga samebyarna – där alla rättigheter till land, fiske och jakt finns.

Därmed delade staten in den samiska befolkningen in i två kategorier: De tio procenten med medlemskap i en sameby betraktades som ”riktiga samer”. Övriga 90 procent hamnade utanför samebyarna, utan rättigheter.

Detta statliga beslut gäller än i dag. Det orsakar stora stridigheter mellan samer och paralyserar Sametinget.

Annons

Rasbiologiska institutet, det första i sitt slag i världen, bildades 1922 av läkaren Herman Lundborg. Målet var att skapa ”hög kvalitet på den svenska folkstammen”. Medlet: rashygien.

Efter reklamen visas:
Ibba-Ristin blev skallmätt av svenska staten

Lundborg blev närmast besatt av samerna som han betecknade som kortskalliga till skillnad från de långskalliga svenskarna: Han ville undersöka deras mått och psykiska status och företog själv långa resor, framförallt till Norrbotten.

Och Jokkmokk.

Dörren till läsesalen slår igen bakom oss med en duns. Vi är inne på Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva.

Framför oss doftar de 75 år gamla boksidorna syrligt och dammigt sött. ”The race Biology of the Swedish Lapps” gavs ut i två stora band 1932 och 1941. Redan i förordet känner vi igen namnen: Rasbiologiska Institutets och Nomadskolans rottrådar var tätt sammanväxta; samma grupp av män stod bakom båda. Nomadskolans initiativtagare, Luleås biskop Olof Bergqvist, skriver i rasbiologins standardverk: ”Den lilla kultur de (samerna, red:s anm) äga ha bibragts dem utifrån, d.v.s. från de folk vilka de kommit att lyda.”

Annons

Sida efter sida fylls med skallars längdmått infogade i tabeller för att bevisa den samiska ”rasens” underlägsenhet och psykiska svaghet. Måtten knyts till namn som Pirak, Rimpi, Aira, Spik, Blind, Pavval, Tuorda. Och Länta. Många av dem äldre släktingar till samerna i Jåhkågasska sameby.

Blickar som tittar in i kameran. Vuxna. Gamla. Barn.

I ett album är ögonen på en naken flicka runt tio år fulla med tårar.

Nog minns jag. Han mätte här och så här.

De laestadianskt asketiska samerna visade sig annars aldrig utan kläder. Men de mättes av svenska staten mellan åren 1923 och 1935. Ytterst få av dessa är kvar i livet. Nästan ingen har berättat vad de varit med om.

Den 25 mars 1925 tog Herman Lundborg nattåget från Uppsala till Murjek, den närmaste stationen efter stambanan till Jokkmokk. Han skriver i ett brev till sin fru att han bor på gästgivargården i Jokkmokk. Under tio dagar skulle han åka runt i byarna. En är Vajkijaur, sju kilometer norr om Jokkmokk. Där ska senare Bror Läntas filtar frysa fast i Nomadskolans kåta. Men vid den här tiden är den då åttaåriga Ibba-Ristin Tuorda elev där. Hon ska få nummer 977 i Rasbiologiska institutets tabell. I dag är hon 102 år och äldst i Jåhkågasska sameby.

Annons
Ibba-Ristin Tuorda fotograferad i Jokkmokk. I Rasbiologiska institutets rullor fick hon nummer 977.
Ibba-Ristin Tuorda fotograferad i Jokkmokk. I Rasbiologiska institutets rullor fick hon nummer 977. Foto: Britt-Inger Tuorda

– Nog minns jag, säger Ibba-Ristin Tuorda.

Hennes hår är kritvitt och tillbakastruket ovanför svartbågade glasögon. Hon bor idag på ett ålderdomshem i Jokkmokk. 

– Han mätte här och så här. Hon drar ett kors i ansiktet med pekfingret.

Hennes brorsdotter, Britt-Inger Tuorda, intervjuar henne med SvD:s frågor i rummet på äldreboendet, och på bandupptagningen hörs en kraftig stämma. Då och då övergår den till ursprungsspråket lulesamiska.

– De mätte oss i skolan. 

Var ni tvungna att klä av er?

– Nej, jag har då inte gjort det. Det var ansiktet de höll på med. 

Efteråt gick hennes far, Pava Lars Tuorda, med bestämda steg till skolan. 

–  Pappa sa ifrån på skolan att de inte fick mäta utan att fråga dem. ”Vi är ändå föräldrar så vi måste först få veta. Så där ska ni inte göra med barn”, sade han.

Annons

Ibba-Ristin Tuordas far Pava Lars mättes själv tre år senare, tillsammans med hustrun Ibba Magga.

Det är bara några år sedan som Britt-Inger Tuorda fick veta vad hennes faster varit med om, trots att hon varit som en dotter för henne.

Herman Lundborg pensionerades 1935. Rasbiologiska Institutet lades ner i tysthet 1958.

Bakom kalvmärkningshagen ses Allaktjåhkkå-massivet och efter sjön Vasten kommer de snöbetäckta norska fjällen.
Bakom kalvmärkningshagen ses Allaktjåhkkå-massivet och efter sjön Vasten kommer de snöbetäckta norska fjällen. Foto: Emma-Sofia Olsson

När vi åter träffar Bror Länta kommer vi in på att Herman Lundborg besökte den lilla nomadskolan i Vajkijaur för sista gången 1932, nio år innan Bror Länta började.

 Det känns ju hemskt att tänka på att det har hänt, men det var inget man förstod när man var i skolåldern, säger han.

Var det något dina föräldrar talade om?

– Nej, det pratades inget om det hemma hos oss.

Bror Läntas svar är vanligt. Få äldre vill ta upp det som lagt en skamkänsla över den egna kulturen. Det är en stor skillnad mot unga samer som nu försöker göra upp med sin historia.

Annons

Konfliktlöst har det inte varit mellan oss samer som bodde här först och nordsamerna som kom på 30-talet.

En del av den som verkligen berör samer i detta område är tvångsförflyttningar.

Mellan 1919 och 1932 tvångsförflyttade svenska staten mer än femhundra samer som bodde längst upp i norr – de som kallades nordsamer. De tvingades söderut över fjällkedjan och många hamnade i Jokkmokksområdet, med ett annat samiskt språk och annan renskötselkultur. 

Staten berättade aldrig för de renägande samerna i Jokkmokk att det skulle komma nya invånare, med renar som plötsligt skulle samsas om samma marker.

Bakgrunden var att renar tidigare strövat fritt över nationsgränserna, som stängdes i norr efter ett diplomatiskt haveri. Sverige tog inte fajten med Norge. Man löste i stället problemet inom landets gränser. 

Katri Linna är senior juridisk rådgivare på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders:

– Tvångsförflyttningar är, enligt folkrätten, ett av de allvarligaste människorättsbrotten. Det är samtidigt ett typexempel på koloniala övergrepp och leder till stora lidanden, ofta i generationer framåt, säger hon. 

Annons

Bror Länta tar en slurk kaffe. När tvångsförflyttningarna kommer på tapeten minskar ordflödet.

– Konfliktlöst har det inte varit mellan oss samer som bodde här först och nordsamerna som kom på 30-talet, säger han och fortsätter:

– Man kände kanske då... att det blev intrång i renskötseln. Nordsamerna har inte haft det lätt. De blev tvångsförflyttade och hamnade på främmande mark. Det var andra seder här. Från början var det misstänksamhet och en del kanske tänkte ”vad ska de här utbölingarna hitta på”. Men nu är det ju inget man tänker på. 

I kalvmärkningshagen har det blivit morgon. Nästan alla kalvar är märkta. Ett tio meter brett hål i stängslet öppnas och den första vajan kilar ut. Snart forsar 1 000 renar ut över den lilla bäcken med sina snölegor. 

Folk försvinner in i kåtorna för en välbehövlig vila till nästa natt.

Tältkåtelägret i Boarkka, Padjelanta nationalpark invid kalvmärkningshagen.
Tältkåtelägret i Boarkka, Padjelanta nationalpark invid kalvmärkningshagen. Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons

Jan Erik Länta märker en av sina renkalvar.
Jan Erik Länta märker en av sina renkalvar. Foto: Emma-Sofia Olsson

Märkningssnitten görs i örats brosk där kalven saknar känsel.
Märkningssnitten görs i örats brosk där kalven saknar känsel. Foto: Emma-Sofia Olsson

Här – vid fjällkedjan och norska gränsen – börjar samebyn Jåhgåkasskas område. Det rör sig med mellan en och tre mils bredd nedför Lilla Lule älv österut: på kartan ser det ut som en smal remsa. Ett ställe är bara åtta kilometer brett. Det är i den flaskhalsen som Kallakgruvan planeras. 

– Renarna har strövområde och flyttled där. De betar långa tider höst, vår och vinter och en stor del tar redan upp av en konstgjord damm där renarna inte kan gå, säger Jan Erik Länta. 

Annons
Kallakgruvan planeras att byggas mitt i en av Jåhkågasska samebys smalaste passager, bara 8 kilometer bred. Två riksintressen krockar här - mineral och renskötsel.
Kallakgruvan planeras att byggas mitt i en av Jåhkågasska samebys smalaste passager, bara 8 kilometer bred. Två riksintressen krockar här - mineral och renskötsel. Foto: Grafik: Alexander Raucher

Vi vill föra en dialog med samebyn men det har varit svårt.

Beowulf Mining har satsat nära 80 miljoner kronor på projektet och med tiden blivit alltmer kritisk till hur bolagets ansökan om gruvbrytning, den så kallade bearbetningskoncessionen, hanterats av svenska myndigheter och politiker. 

– Samekultur är mycket viktig, men det finns även andra kulturer som är gamla i norr såsom skogsägar– och gruvkulturen i Gällivare och Kiruna, säger Beowulf Minings vd Kurt Budge och fortsätter:

– Kallak har Europas största verifierade och oexploaterade järnmalmsfyndighet. Bergsstaten sa ja redan 2015 och jag tycker i grunden inte att detta är ett politiskt beslut. Vi vill föra en dialog med samebyn men det har varit svårt.

Annons

Kurt Budge menar att det inte finns några platser där industriverksamheter fått renskötselföretag att gå omkull.

–  Det finns bevis på att renskötseln i dag fungerar bra och det finns många exempel på samarbete mellan industrin och renskötarna runtom i Sverige. 

Han pekar på att Kallakgruvan skulle ligga på en mycket liten del av samebyns totala område och för fram jobbskapandet som den viktigaste faktorn till varför regeringen borde säga ja.

– Potentialen är 250 jobb i gruvverksamheten och ytterligare 300 jobb som indirekt är knutna till gruvan. Det är mycket för Jokkmokk som behöver jobbmöjligheter för att yngre ska kunna stanna kvar.

 Renarna är precis samlade i hagen. Erik-Amma Pirak har klivit av enduromotorcykeln.  På andra sidan stängslet står Mattias Pirak tillsammans med brorsonen Jon-Alvar Pirak och dottern NikeSunna Märak Pirak.
Renarna är precis samlade i hagen. Erik-Amma Pirak har klivit av enduromotorcykeln. På andra sidan stängslet står Mattias Pirak tillsammans med brorsonen Jon-Alvar Pirak och dottern NikeSunna Märak Pirak. Foto: Emma-Sofia Olsson

I Jåhkågasska sameby finns fler avtryck från det koloniala förflutna kopplade till renskötseln. I närheten låg fram till mitten av 1960-talet Rittakdalen – en böljande dal, stor som 10 000 fotbollsplaner och fylld med småsjöar. Den utgjorde samebyns i särklass viktigaste betesmark. Över en natt 1967 förvandlades området till Sveriges näst största vattenmagasin och vattenkraftverk – Seitevaredammen. Allt renbetesområde försvann och inga ersättningsmarker gavs. Ersättningen landade – liksom för de flesta samebyar – på en spottstyver, några 10 000-tals kronor samt renstängsel. Förhandlingsmotpart var statliga Vattenkraftsstyrelsen, nuvarande Vattenfall. När dammen öppnades var Bror Länta 33 år.

Annons

Det var rent lurendrejeri från staten.

– Vi var inte så vana vid förhandlingar. Inte vana att få pengar. När de föreslog en summa lät det jättebra, säger han försiktigt.

Han får medhåll av advokaten Björn Rosengren. På 1970-talet företrädde han en närliggande sameby vid utbyggnaden av Ritsemdammen och fick då upp ersättningen från 50 000 kronor till 2,5 miljoner.

– Det var en skälig ersättning. Jag vet, för jag gick med samerna och tusentals renar under fem dygn efter älvsystemet och såg vad regleringen ställde till med. 

Han säger att Vattenkraftsstyrelsens ersättningar till samebyarna vid vattenkraftsutbyggnaderna var skamligt låga.

– Det var rent lurendrejeri från staten.

I dag, 40 år senare, ser han det som det viktigaste mål han vunnit.

Statliga Vattenfall AB:s hållbarhetschef Annika Ramsköld skriver i en kommentar att ”Vattenfall har största förståelse för att frågor kring historiska kontakter och utbyggnad ställs men samtidigt är det svårt att kommentera händelser som ligger så långt tillbaka i tiden.”

Annons

Hon skriver också att Vattenfall hoppas på att utveckla relationerna med samerna som hon benämner mycket viktig intressegrupp.

Samtidigt bidrog utbyggnaderna till att hållbar vattenkraft i dag står för runt halva Sveriges energiförsörjning.

För Bror Länta innebar vattenkraftverket en stor förändring: det gamla sättet för honom och de andra samerna att färdas tillsammans med renen efter älvdalen fungerade inte längre. Renarna måste flyttas med lastbil. 

I dag är en allt mer trängd renskötsel en av bärarna för samernas kultur. Och det är den som stridsfrågorna oftast handlar om, det vill säga kampen om marken.

Samernas grundlagsskyddade rätt att bestämma över sitt traditionella landområde står i allt större kontrast mot en ökad exploatering av gruvor och vindkraftverk samt viljan att skapa jobb och hållbar energi.

SvD:s granskning visar att ett genomgående mönster är att politiker med väljarbas i norr sedan decennier motarbetat den samiska kulturen. Till exempel tystades den statliga utredaren, före detta justitierådet Bertil Bengtsson, när han skulle föreslå att stärka samers rättigheter 2009.

Annons

Något som skulle stärka samernas rättigheter att bestämma över sina traditionella landområden är om Sverige skulle skriva på ILO169 – konventionen om ursprungsfolk och stamfolk. Den är en grundpelare i internationell urfolksrätt som Sverige var med och drev fram 1989, men därefter under 30 år förhalat och begravt i ett stort antal utredningar – utan någon konkret åtgärd

Flera tunga FN-organ och Europarådets ministerkommitté uppmanar kontinuerligt Sverige att ratificera. Samtidigt som staten sanktionerar att privata bolag planerar nio av tio nya gruvor och vindkraft i renbetesland. 

Den svenska riksdagen röstade nej att ratificera ILO169 så sent som i april 2015. Även regeringspartierna Miljöpartiet och socialdemokraterna röstade nej.

Trots det skriver kulturminister Amanda Lind (MP) i sin skriftliga kommentar till denna artikel: ”Miljöpartiet har länge drivit att ILO169 ska ratificeras och regeringen kommer fortsatt att arbeta i den riktningen, men det krävs en majoritet i Sveriges riksdag för att få det på plats.”

Annons

När Stefan Löfven i augusti i fjol överraskades av en lyssnarfråga om Sverige ska ratificera ILO169 i Sveriges Radios podd ”Det politiska spelet” svarade han:

– Vi tycker inte att... bara för att man bott länge på ett ställe, så har man inte rätt till marken och hur den ska nyttjas.

Uttalandet står i strid med internationell urfolksrätt som Sverige förbundit sig att följa. Och i bjärt kontrast till Sveriges utrikespolitik som kraftigt stödjer just urfolks kamp för landrättigheter, men i andra länder.

Blir det en gruva i Kallak måste flera renskötarfamiljer lägga ner. Kanske alla.

Inför detta reportage har biståndsmyndigheten Sida för första gången räknat ihop det ekonomiska stöd som Sverige har betalat ut till andra urfolk de senaste tio åren. Resultatet är 1,44 miljarder kronor i skattemedel till totalt 60 projekt framför allt i Latin- och Sydamerika. En viss del rör allmänna mänskliga rättigheter, men mest pengar har gått till urfolks landrättigheter.

År 2017 drev Sverige på för att starta ”Internationella fonden för mark- och skogsrättigheter – ”the Tenure facility”, med bas i Stockholm. Den finns för att hjälpa urfolks kamp för sina traditionella landområden. På SvD:s fråga om svenska samebyar kan söka pengar i fonden blev svaret nej. I slutet av december 2018 fattade regeringen ett beslut om att ge fonden ytterligare 190 miljoner kronor för åren 2019 och 2022. 

Annons
Mickel Viltok Länta tillsammans med sin mamma Lena Viltok.
Mickel Viltok Länta tillsammans med sin mamma Lena Viltok. Foto: Emma-Sofia Olsson

Sida satsar också årligen stora summor på sanningskommissioner där urfolk i andra länder gör upp med ett kolonialt förtryck i de länder de bor.

I Sverige har ingen statlig sanningskommission upprättats.

Kulturminister Amanda Lind (MP) skriver att hon öppnar för en sådan, om Sametinget skulle önska det. Men frågan har länge varit på tapeten. Senast i februari 2018 röstade regering och opposition nej till en sådan i riksdagen.

Svenska staten har heller aldrig framfört någon offentlig ursäkt till det samiska folket, förutom från dåvarande jordbruksminister Annika Åhnberg 1998, men då stod inte regeringen bakom.

– I dag är renskötseln ett av de sista stora kulturella uttrycken som definierar oss samer, säger Jan Erik Länta och fortsätter:

– Blir det en gruva i Kallak måste flera renskötarfamiljer lägga ner. Kanske alla. Det skulle vara en katastrof, inte bara för oss utan för den samiska kulturen. Jag undrar om staten bryr sig om det.

Byåldermannen Bror Länta har nu två döttrar i renskötseln. Och flera barnbarn. 

Kan du känna att du kan lita på staten?

– Nej, inte riktigt kanske. Mer vill jag inte säga om det. 

Hans ögon lyser till.

– Om barnbarnen själva vill fortsätta i renskötseln vore det roligt. Om det finns någon renskötsel kvar då.

 

SvD har även denna gång sökt statsminister Stefan Löfven. Han har avböjt att medverka.

En av kalvarna gör illa benet i ivern att ta sig ur hagen och benbrottet är så pass allvarligt att kalven inte kommer klara sig på fjället, så John-Mathis Länta gör dess lidande kort.
En av kalvarna gör illa benet i ivern att ta sig ur hagen och benbrottet är så pass allvarligt att kalven inte kommer klara sig på fjället, så John-Mathis Länta gör dess lidande kort. Foto: Emma-Sofia Olsson

Efter reklamen visas:
Ibba-Ristin blev skallmätt av svenska staten

Jan Erik Länta väntar in motorcyklarna som driver in renarna i hagen. I bakgrunden Allaktjåhkkå-massivet och bakom det de snötäckta norska fjällen.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 1 av 21

Enduroförarna driver in de över 1000 renarna i kalvmärkningshagen.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 2 av 21

Jan Erik Länta hjälper systersonen Ante Länta som just fångat en kalv med snara runt bakbenen.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 3 av 21

Käpparna med snaror kallas Svahpa på lulesamiska. AnnaKarin Länta (t h) tillsammans med dottern Nadja Länta.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 4 av 21

Kylvaror förvaras i plastlådor under snölegan invid bäcken.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 5 av 21

Jan Erik Länta äter tillsammans med systern AnnaKarin Länta i deras tältkåta inför nattens arbete.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 6 av 21

Nioåriga Astrid Länta är barnbarn till Bror Länta. Här har hon och mamma Jessica Länta just känt igen sin vaja på öronmärkningen och dragit snaran – svaphan – runt bakbenen på kalven. Nu märker de den med märkkniven – och alla har sina egna renmärken.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 7 av 21
Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 8 av 21

Astrid har en egen märkkniv fastsatt i bältet som hennes moster gjort åt henne. Hon har börjat göra de enklaste snitten i kalvarnas öron. Mamma Jessica hjälper till med resten.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 9 av 21

Jessica Länta, en av Brors döttrar som är aktiva inom renskötseln.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 10 av 21

Bror Länta är samebyns ålderman. Han går, 84 år gammal, runt i kalvmärkningshagen natten igenom, en tradition sedan nära 80 år. Nu med både döttrar och barnbarn omkring sig.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 11 av 21

Göte Grahn är född 1953 och gick i Nomadskola i Tärnaby. –Jag tappade språket, jag tappade samiskan, säger han och fortsätter. – Man fick ju inte prata samiska där. Språket är en viktig del av identiteten och de fick oss att skämmas över att vi var samer. Mina barn fick aldrig lära sig samiska i skolan. Det är en stor sorg för mig, men även dem. Men nu återtar de unga språket.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 12 av 21

Ibba-Ristin Tuorda fotograferad i Jokkmokk. I Rasbiologiska institutets rullor fick hon nummer 977.

Foto: Britt-Inger Tuorda Bild 13 av 21

Bakom kalvmärkningshagen ses Allaktjåhkkå-massivet och efter sjön Vasten kommer de snöbetäckta norska fjällen.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 14 av 21

Tältkåtelägret i Boarkka, Padjelanta nationalpark invid kalvmärkningshagen.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 15 av 21

Jan Erik Länta märker en av sina renkalvar.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 16 av 21

Märkningssnitten görs i örats brosk där kalven saknar känsel.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 17 av 21

Kallakgruvan planeras att byggas mitt i en av Jåhkågasska samebys smalaste passager, bara 8 kilometer bred. Två riksintressen krockar här - mineral och renskötsel.

Foto: Grafik: Alexander Raucher Bild 18 av 21

Renarna är precis samlade i hagen. Erik-Amma Pirak har klivit av enduromotorcykeln. På andra sidan stängslet står Mattias Pirak tillsammans med brorsonen Jon-Alvar Pirak och dottern NikeSunna Märak Pirak.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 19 av 21

Mickel Viltok Länta tillsammans med sin mamma Lena Viltok.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 20 av 21

En av kalvarna gör illa benet i ivern att ta sig ur hagen och benbrottet är så pass allvarligt att kalven inte kommer klara sig på fjället, så John-Mathis Länta gör dess lidande kort.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 21 av 21