Annons

Janerik Larsson:Samhället som ett plussummespel

Samhället är mycket större än staten
Samhället är mycket större än staten Foto: Henrik Montgomery
Under strecket
Publicerad

”Liberalismen är plussummespelet. Den säger att om vi är toleranta mot varandra, öppensinnade och redo att debattera och ändra vår ståndpunkt när vi är överbevisade och har fria medier, då har vi ett fritt samhälle där vi alla får det bättre som resultat.

Men om politikerna kan få dig att tro på nollsummespelet så kan de ställa till med precis vad som helst. Ett spektakulärt exempel är Donald Trump, vars hela politiska karriär grundar sig på vi och dem. ”Det är DE som stjäl från dig, och jag ska komma ridande på en vit häst och fixa det.” Det kommer han förstås inte göra för han är lat och korkad och kan inte åstadkomma någonting, och däri ligger populismen.”

Så träffsäkert formulerade professor Deirdre McCloskey sin syn på populismen i ett samtal med Mattias Svensson i Smedjan för några månader sedan.

Carl Melin på TCOs och TCO-förbundens tankesmedja Futurion har i en helt färsk skrift - ”Populismens verkliga orsaker - om automatisering och andra förändringar i arbetslivet” - på ett eftertänksamt och intressant sett funderat över de skäl till populismens framgångar som oftast nämns: rädslan för ett förändrat arbetsliv som undergräver framtidstron.

Annons
Annons

Det jag tycker är den viktigaste poängen i Melins skrift är att han på ett klokt sätt pekar på det föga sannolika att man i nationell politik kommer att finna framtidssvaren.

Melin pekar naturligtvis på den svenska arbetsmarknadens partsmodell. Han hade kunnat lägga till det civilsamhälle vi därutöver har och som till en del kan utgöras av etablerade organisationer men också givetvis av helt nya samhällsaktörer.

Han pekar på faran med att etablerade politiker med sin retorik bara bidrar till ökad oro utan att på något trovärdigt sätt bidra till att dämpa den framtidsoro som onekligen finns i kölvattnet efter finanskrisen 2007 - 2009 som avslutade den glada tid som på allvar började med Sovjets fall.

Den svåraste frågan som Melin avslutningsvis berör handlar om det som är mest aktuellt ett valår som detta: vilka de politiska slutsatserna är.

Melin skriver att två borgerliga småpartier i Norge inte velat gå in i den borgerliga regering som leds av högerns Erna Solberg med Fremskrittspartiets Siv Jensen som finansminister. Det stämmer bara delvis. Liberala Venstre gick i mitten av januari in i regeringen.

Det är inget okomplicerat regeringssamarbete. Den politiska skandalen den senaste veckan kring invandrings- och justitieminister Sylvi Listhaug har belyst detta. För ett sådant parti kan i längden regeringsrollen te sig obekväm.

Politikers jakt på kortsiktiga segrar - så ser det systemet trots allt ut - kräver att andra samhällsaktörer tar ett större ansvar inte minst i en tid som denna.

Här har inte minst näringslivet en viktig roll att kommunicera framtidstro.

Melin skriver i sin sammanfattning: ”Om vi skapar ett samhälle och arbetsliv där alla känner att de kan bidra, utvecklas och få del av framgångarna så är förutsättningarna goda.”

I ett sådant scenario är politikernas roll viktig men inte alls så avgörande som den nu ofta utmålas som.

Vi har i Sverige sedan länge haft en kraftigt överdriven tilltro till staten - från Gustav Vasa och framåt.

Men faktum är att samhället är oändligt mycket större än staten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons