Annons

Kosmologiska pilarSamtidskonsten ger sig ut på rymdäventyr

Lawrence Lek, ”Geomancer”, 2017. Videostillbild.
Lawrence Lek, ”Geomancer”, 2017. Videostillbild. Foto: Bonniers konsthall

Vad kan science fiction säga i en tid med AI, VR och globala nätverk? Håkan Nilsson ser en utställning med konstverk som bjuder på resor både i den inre och yttre rymden, bortom lasersvärd och pojkfantasier.

Under strecket
Publicerad

Debora Elgeholm, ”Storage of the ID – MOBO”, 2019.

Foto: Bonniers konsthall

Larissa Sansours & Søren Lind, ”In the future they ate from the finest porcelain”, 2016. Videostillbild.

Foto: Bonniers konsthall

Jennifer Allora & Guillermo Calzadilla, ”The great silence, 2014. Videostillbild.

Foto: Bonniers konsthall

Lee Bul, ”Civitas solis II”, 2014. Installationsvy på Bonniers konsthall.

Foto: Jean-Baptiste Béranger

Debora Elgeholm, ”Storage of the ID – MOBO”, 2019.

Foto: Bonniers konsthall

Kosmologiska pilar

Genre
Utställning
Var
Bonniers konsthall, Torsgatan 19

TOM 10 november

Det händer att jag får frågan ”vad är konst?” Den kan vara formulerad på ett välmenade, artigt, försåtligt eller rent aggressivt vis. I vilket fall som helst är det en diskussion jag hellre tar än ”vad är science fiction?”. Alla dagar i veckan.

Nej. Jag sover inte med mitt lasersvärd, men jag har ett långt, numera lågintensivt förhållande till science fiction, ett faktum som över åren har gett upphov till en mängd olika reaktioner minst lika ”spretiga och fascinerande” som genren själv så som Bonniers konsthall beskriver den. För om ”vad är konst?” ibland innehåller pejorativa antaganden om en pompös värld full av hittepå (tänk Ruben Östlunds film ”The square”), kämpar science fiction ofta med fördomar om lågt (eller inget) kulturellt värde i en värld full av (pojkars) tonårsfantasier. Det är talande att konstnären Anna Hoetjes i en intervju i utställningsfoldern värjer sig mot begreppet och istället förordar ”spekulativ fiktion”.

Debora Elgeholm, ”Storage of the ID – MOBO”, 2019.
Debora Elgeholm, ”Storage of the ID – MOBO”, 2019. Foto: Bonniers konsthall
Annons
Annons

Larissa Sansours & Søren Lind, ”In the future they ate from the finest porcelain”, 2016. Videostillbild.

Foto: Bonniers konsthall

Å andra sidan finns det ibland skäl att vara tacksam för denna fördomsfulla inställning. Som Jerry Määttä skriver i ”Science fiction – en grundkurs” i den matiga utställningskatalogen, har genren därför också kunnat behålla sin ”ungdomliga radikalitet”.

Det är därför utmärkt att Bonniers konsthall lyfter fram genren som sådan i höstens stora satsning. För så ser jag utställningen. Den visar upp ett antal konstverk som förhåller sig till en genre och därmed kommer också denna i fokus. Hur används den i de olika verken? Vad kan science fiction säga i en tid med AI, VR, rymdresor, och globala nätverk? Resultatet är en utställning som bjuder på resor både i den inre och yttre rymden, bortom lasersvärd och pojkfantasier.

 Larissa Sansours & Søren Lind, ”In the future they ate from the finest porcelain”, 2016. Videostillbild.
Larissa Sansours & Søren Lind, ”In the future they ate from the finest porcelain”, 2016. Videostillbild. Foto: Bonniers konsthall

Ett ledmotiv för ”Kosmologiska pilar” hämtas hos Ursula K Le Guin, författaren som redan på 70-talet menade att science fiction inte har något att säga om framtiden, den kan bara uttala sig om sin egen tid. Och så har det såklart varit i många fall. Genom att förlägga en handling till en annan plats eller tid kan verket kommentera och lyfta fram situationer i samtiden som annars är svåra att diskutera. Så fungerar delvis Larissa Sansours och Søren Linds film ”In the future they ate from the finest porcelain”.

Annons
Annons

Jennifer Allora & Guillermo Calzadilla, ”The great silence, 2014. Videostillbild.

Foto: Bonniers konsthall

Att lämna spår är att ha funnits. Att inte göra det är att aldrig ha existerat.

Det en komplex historia, där en dialog i intervjuform åtföljer en klassisk science fiction-film, i vilken rymdfarkoster, futuristiska miljöer och kostymer ställs mot ökenlandskap uppblandat med historiska och nutida stillbilder. Filmen handlar om hur historia och framtid vävs samman och manipuleras: i berättelsen framkommer att den intervjuade är från en motståndsrörelse vilken gräver ner porslin från en fiktiv civilisation för framtida arkeologer att upptäcka. Att lämna spår är att ha funnits. Att inte göra det är att aldrig ha existerat.

Jennifer Allora & Guillermo Calzadilla, ”The great silence, 2014. Videostillbild.
Jennifer Allora & Guillermo Calzadilla, ”The great silence, 2014. Videostillbild. Foto: Bonniers konsthall

Jennifer Alloras och Guillermo Calzadillas verk ”The great silence” (2014) reflekterar över själva upptäckandet. I verket funderar en papegoja över varför människorna strävar att kommunicera med den yttre rymden via det stora teleskopet Arecibo när de lika gärna kunde försöka kommunicera med icke-mänskligt liv på jorden. För i takt med att den utveckling som skapat teleskopet i Puerto Ricos djungler drivs framåt, tynar det en gång rika fågelbeståndet som redan var där bort. Snart, konstaterar fågeln (vars inre monolog har skrivits av science fiction-författaren Ted Chiang) är det lika tyst i djungeln som i rymden.

Annons
Annons

Lee Bul, ”Civitas solis II”, 2014. Installationsvy på Bonniers konsthall.

Foto: Jean-Baptiste Béranger

Science fiction har flera olika utseenden. Ett sådant är det högteknologiska, som i utställningen representeras av Lawrence Leks ”Geomancer” (2017), en lustfylld berättelse om en vädersatellit som vill bli konstnär. Ett annat utseende är det slitna och hemmabyggda, som i Caroline Mesquitas ”The machine room”, en serie fotografier och objekt vilka tillsammans berättar om hur en rad DIY (gör det själv)-föremål verkar ha gått i klinch med sin skapare.

Lee Bul, ”Civitas solis II”, 2014. Installationsvy på Bonniers konsthall.
Lee Bul, ”Civitas solis II”, 2014. Installationsvy på Bonniers konsthall. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Det mest grandiosa uttrycket finns hos Lee Bul, vars storslagna installation ”Civitas solis II” (2014) upptar nästan hela det inre, stora utställningsrummet. Fastän verket består av spruckna speglar som täcker stora delar av golv och tak, ger denna ljusa installation en viktig pendang till det mörker som annars bildar utställningens grundackord, både form- och innehållsmässigt.

När jag kliver ut från utställningen spelas Brian Enos ”Music for airports” i entréhallen. Den påminner mig om en tid då människans teknologiska framsteg fortfarande kunde målas i ljusa klanger. Just den förlusten fångar Lee Buls ”Civitas solis II”: det fanns en gång en annan framtid. Men det var länge sedan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons