Annons

Sibelius femte symfoniSamuelsson tar djärvt grepp om kärleken

Sångcykeln är skriven direkt för mezzosopranen Katija Dragojevic.
Sångcykeln är skriven direkt för mezzosopranen Katija Dragojevic. Foto: Mattias Ahlm / SR Bild

Sångcykeln ”Afrodite – Fragment av Sapfo” är skriven direkt för mezzosopranen Katija Dragojevic, vars rundade klang utmanas med viskningar och väsningar. Marie Samuelssons verk växer i styrka från en rätt blek inledning, skriver Sofia Lilly Jönsson.

Under strecket
Publicerad

Sibelius femte symfoni

Genre
Konsert
Medverkande
Katija Dragojevic mezzosopran, Sveriges Radios symfoniorkester.
Var
Berwaldhallen

Kompositör till ”Afrodite – Fragment av Sapfo, Kärlekstrilogi – nr 1”: Marie Samuelsson. Dirigent: Daniel Blendulf .

När ett substantiellt verk av en svensk tonsättare uruppförs i Berwaldhallen med direktsändning i Sveriges Radio är det förstås konsertprogrammets höjdpunkt. Rubriken till trots var fredagskvällen alltså Marie Samuelssons (född 1956), med premiären på sångcykeln ”Afrodite – Fragment av Sapfo, Kärlekstrilogi – nr 1”.

Kärlek är ett sådant, tja, uttjatat ämne. Eller? Tidlöst, förstås. Banalt, obeskrivligt, men plötsligt känns Marie Samuelssons idé att kärleken finns inbyggd i den mänskliga naturen verkligt radikal för vår tid. Det berättas i programbladet om något hon kallar för ”Eroseffekten”: ”föreställningen att den privata kärleken spiller över i solidaritet, flyttas ut i människokärlek och blir en social rörelse”.

Det är en tanke av närmast Schopenhauerska mått – och det är sådan konstnärlig djärvhet vi behöver. Den tredje delen i trilogin ägnas den sociala kärleken, andra delen om kärleken till barnet hade premiär i Malmö 2015. Denna första del gestaltar den erotiska kärleken, till tonsättningar av Sapfos antika diktfragment.

Annons
Annons

Sångcykeln är skriven direkt för mezzosopranen Katija Dragojevic, vars rundade klang utmanas med viskningar och väsningar. Också orkestermusikerna får viska i suggestiva talkörer: ”Aaafrodiiite”. Klangligt var stycket ofta raka motsatsen till kvällens inledning och Tjajkovskijs nästan feta stråklegaton i ”Stormen” (1873). Förutom viskningarna, som man lätt associerar till kören i det grekiska dramat men också till erotikens privata tumult, laborerar Samuelsson med övertonerna i sordinerade stråkar.

Verket växer från en formlös, rätt blek inledning. Så småningom kommer tunga block på plats som upprepas, ger karaktär och rytm. Ett kraftfullt brass över en 6/8-delstakt leder tanken till den nya världen och jazzen. Librettots höjdpunkt, den så kallade Kyprisdikten som upptäcktes 2014 och som här översatts av Jesper Svenbro, är också verkets starkaste musikaliska del: ”Dig vill jag/min lidelse/med mig själv som vittne/vet jag ju detta”.

Dirigenten Daniel Blendulf debuterar på flera stora världsscener den här säsongen. Från hösten 2015 är han ny chefdirigent för Dalasinfoniettan. Han är alltså mer än lovande, men just denna kväll behövde orkestern komma upp i fortissimostyrka för att vara riktigt övertygande. Intrycket var mer kammarmusikalt än symfoniskt.

Jean Sibelius femte symfoni då, till sist, den som beställdes till hans egen 50-årsdag 1915 och här spelades i en reviderad version från 1919 –  Sibelius beskrev arbetet som en mosaik med bitarna i oordning. På Berwaldhallen ligger symfonin sist i programmet. Ändå fungerade den som länken mellan Tjajkovskij och Samuelsson. Från tondikt och programmatisk tematik till splittrad mosaik och fragment, viskningar och rop.

Konserten går i repris i Sveriges Radio P2 onsdag 16 mars kl 10.30.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons