Annons
Kommentar

Henrik Ennart:Sandlåda? Nej, så här ser vetenskap ut

Foto: Illustration: Henrik Malmsten

Det upptrissade bråket mellan Anders Tegnell och delar av forskarvärlden kan verka oroande. Men debatten om Folkhälsomyndighetens coronastrategi är helt normal. Forskare är aldrig överens och ska inte vara överens.

Under strecket
Publicerad

I ena ringhörnan: Folkhälsomyndigheten med Anders Tegnell och dess egna nära 500 experter, ofta uppbackade av publika akademiker som Göteborgsprofessorn Agnes Wold.

I andra ringhörnan: Tongivande experter på infektionssjukdomar och virus, med stora internationella nätverk, vid flera av landets största lärosäten, som Björn Olsen i Uppsala och Fredrik Elgh och Joacim Rocklöv i Umeå.

Senast flammade bråket upp då 22 forskare i en artikel på DN Debatt i veckan riktade kraftigt kritik mot Folkhälsomyndighetens, i deras tycke, senfärdiga och otillräckliga strategi mot corona. Debatten har också pågått med flera inlägg i SvD.

Det är en bitvis hätsk forskarstrid inför öppen ridå som har oroat många. Vad är det som pågår?

I en tid präglad av faktaresistens och ”fake news”, och där utbildade experter trängs med foliehattar och ryska nättroll på sociala medier, har Forskaren med stort F blivit en trygg gestalt att vända sig till och hålla i handen.

Tidigare blev Hans Rosling en uppmärksammad fyrbåk. Nu har statsepidemiologen Anders Tegnell, med eller mot sin vilja, fått axla en roll som trygg och enande gestalt i mångas ögon.

Annons
Annons

Men det kan samtidigt ge en förenklad bild av vad vetenskap handlar om.

Som alla forskare själva innerst inne vet är en av ytterst få odiskutabla sanningar att de nästan aldrig är överens. Det gäller särskilt när det som diskuteras är ett virus som är en helt ny bekantskap och som fortfarande är i huvudsak outforskat.

Efter reklamen visas:
Corona forskarbråk strid1.mp4

För mig som vetenskapsjournalist under många år är det också uppenbart att forskare oftast är helt värdelösa på att ge entydiga svar, men desto bättre på att ifrågasätta, komplicera och montera ner andra forskares tankekonstruktioner.

Det är helt i sin ordning, till och med jättebra, för det är alltid frågorna som leder framåt. Det slutgiltiga svaret kommer vi sällan eller aldrig att få. Utan en fri debatt som är baserad på så bra data som möjligt och som lyfter fram svagheter och skevheter och där auktoriteter ifrågasätts, skulle vi inte lära oss någonting. Kunskapen skulle inte längre utvecklas.

Vi ser en kunskapsinlärning i expressfart inför helt öppen ridå.

Vetenskap är en trög process, men mitt under en pandemi går det inte att vänta på säkra underlag. Beslut måste fattas direkt, även på skrala grunder.

Det vi ser framför oss är alltså en kunskapsinlärning i aldrig tidigare skådad expressfart inför helt öppen ridå.

Ifrågasättandet av myndigheternas strategier är förstås inget isolerat svenskt fenomen utan rasar runt om i världen, inte minst i Storbritannien och USA där både Boris Johnsons och Donald Trumps regeringar kritiserats för att vara sena i starten. På andra håll debatteras i stället om åtgärderna har gått för långt och att exempelvis Italien riskerar att bli ett land som åter domineras av fattigdom när många företag går under. Vad blir hälsoeffekten av det?

Annons
Annons
Efter reklamen visas:
Corona forskarbråk strid2.mp4

Ett annat mycket vanligt mönster i forskarvärlden – och som präglar även den här debatten – är att experter är verksamma inom helt olika discipliner som inte nödvändigtvis kommunicerar med varandra.

Smittskyddsläkare anses av tradition ofta vara lite extra macho och orädda, och reser gärna till platser där farsoter härjar. I sitt dagliga värv har de inte alltid så nära band med de virologer, epidemiologer och matematiker som är utspridda på landets universitet och högskolor.

Men alla dessa har förstås sitt strå, och sin unika infallsvinkel, att bidra med till den bild av coronasmittan som till slut kommer att växa fram.

I vanliga fall sker sådana kontakter i ganska slutna forum, i vetenskapliga tidskrifter och på konferenser. Men i det extremt pressade läget under coronasmittan har diskussionen flyttat in i nyhetsmedierna till allmän beskådan.

På nätet sprids ofta rena galenskaper. För att skapa en motvikt har säkert en och annan forskare själv bidragit till att bygga upp en bild av att vetenskapen, oftare än vad som är fallet, skulle sitta inne med svaren.

Under coronapandemin prövas nu bilden av den allvetande forskaren. Ska vi till exempel lita på den som förordar munskydd eller på den som avråder och tycker det är meningslöst?

Sanningen när det gäller munskydd för allmänheten, i den mån det finns en sådan, redovisades nyligen i British Medical Journal och är att ingendera sidan vet säkert. Sars-cov-2-viruset var okänt för bara fyra månader sedan och kunskapsluckorna är fortfarande enorma.

Så varför tycker forskarna ändå så olika? En förklaring är alltså att de har olika utgångspunkter, men också att diskussionen inte bara handlar om fakta utan även om värderingar.

Annons
Annons

Om läget är osäkert, hur stor säkerhetsmarginal måste vi ha? Anthony Fauci, som är USA:s motsvarighet till Anders Tegnell, tycker att det inte kan vara en dålig idé att sätta en tyglapp för munnen.

Nyttan är oklar, men det kan visa sig smart om det senare uppdagas att luftburen smitta av personer utan symtom var viktigare än man hittills trott, är hans uppfattning. Dessutom är åtgärden enkel och avigsidorna minimala och – ni börjar kanske känna igen mönstret – inte heller bevisade.

Efter reklamen visas:
Corona forskarbråk strid3.mp4

Detta att ta ut ett lite större säkerhetsavstånd när man inte alls har bra koll på riskerna brukar kallas för försiktighetsprincipen, som för övrigt också förespråkas i coronatider av British Medical Journal på ledarplats.

Sådana regleringar var en gång i tiden en svensk paradgren med tobaksskatten som främsta symbol. Men sedan ganska många år har svensk folkhälsa i stället hävdats med frivilliga överenskommelser.

Den svenska frivilliga corona-strategin som överraskat omvärlden i så hög grad följer bara i invanda hjulspår.

Det är ingen tillfällighet att Danmark var många år före Sverige med att reglera erkänt livsfarligt transfett i maten. Eller att både Norge och Danmark, men inte Sverige, för länge sedan testat sockerskatt medan svenska myndigheter nöjt sig med konsumentinformation.

Den svenska frivilliga corona-strategin som överraskat omvärlden i så hög grad följer bara i invanda hjulspår.

Motpolen till dem som starkast hävdar försiktighetsprincipen är den strikt metodfokuserade forskarfalangen, som utgår ifrån att brist på bevisad risk är lika eller nära på lika med ingen risk alls. Den här gruppen, anförd av bland annat Stanford-forskaren John Ioannidis, vill vanligen se mer och bättre data innan man agerar, till exempel genom allmänna test. En del sådana argument känner vi igen från Folkhälsomyndigheten.

Så vem i forskarbråket kring corona har rätt? I sak är det bara framtiden som kan utvisa det. Det är en svår balansgång att varken ta i för lite eller för mycket utan säkert underlag. Självklart spelar erfarenhet av liknande situationer in. Men när det gäller fördelning av risker är det i ett sånt läge i hög grad en fråga om värderingar och åsikter. Några skulle kalla det politik.

Det bästa sättet att undvika allvarliga snedsteg är en fri och öppen debatt forskare emellan.

Så visst kan det vara oroande när forskarna inte är överens om nyttan av att bära munskydd, om vådan med öppna krogar eller om viruset kan spridas av personer utan symtom.

Men det är när experterna inte bråkar som det finns skäl att bli nervös på allvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons