Annons
Sven-David Sandström och Ann-Marie Lysell.
Sven-David Sandström och Ann-Marie Lysell. Foto: Staffan Löwstedt

Sandströms änka: ”Han blev så glad och rörd”

Strax före sin död prisades Sven-David Sandström för sin livsgärning. Nu berättar hans änka om tonsättarens sista tid: ”Under hela sjukdomsperioden har han aldrig någonsin varit arg eller förtvivlad.”

Publicerad

Bara tre dagar före sin bortgång tilldelades Sven-David Sandström Kungliga Musikaliska Akademiens nyinstiftade Tonsättarpris för sin livsgärning. Det berättar änkan Ann-Marie Lysell för SvD.

– Han tyckte det var underbart! Men han hade slutat äta och dricka, så han orkade nästan inte prata. När Akademiens Preses, Susanne Rydén, ringde och berättade att han fått Tonsättarpriset, och att beslutet fattats vid det kortaste mötet i Akademiens historia, så rätade han upp sig i sjukhussängen och lyckades ändå säga ”Ja det låter…!” Det var så typiskt honom, skrattar hans hustru Ann-Marie Lysell ömsint.

Sven-David Sandström avled på Dalens sjukhus klockan kvart över nio måndagen den 10 juni, efter att ha brottats med en ovanligt aggressiv cancerform under ett knappt år. Sedan diagnosen ställdes den 22 juli 2018 fick han nio mediciner dagligen, med ständigt höjda doser som gjorde honom kraftigt omtöcknad. Svåra infektioner bidrog till att det tog tre månader innan det gick att börja med cellgiftsbehandling.

– Tack vare detta fick han ytterligare ett halvår. En tid som varit mycket betydelsefull för familjen, berättar Ann-Marie Lysell.

Hon hade övernattat på sjukhuset under söndagsnatten, och på morgonen kom familjen för att ta farväl.

– Han var så avspänd och orädd. Under hela sjukdomsperioden har han aldrig någonsin varit arg eller förtvivlad. Han såg att allt gjordes rätt, det var sjukdomen.

Sven-David Sandström och Ann-Marie Lysell håller varandras händer.
Sven-David Sandström och Ann-Marie Lysell håller varandras händer. Foto: Staffan Löwstedt

När Sandström somnat in hämtade man hans svarta kostym, sidenskjorta och lackskor och klädde på honom.

– Jag fick en sådan kick av att se honom finklädd. Det var som om han kom tillbaka, så som jag minns honom.

Ann-Marie Lysell beskriver den senaste tiden som ett upplopp, präglat av stress kring makens utdragna sjukdomsförlopp.

– Jag går inte omkring och gråter. Jag känner mig buren av mina barn, vännerna har stått på rad och jag känner mig nöjd med livet.

Han ville bara komponera. Resten fick andra ta hand om.

SvD:s intervju med Sven-David Sandström gjordes den 9 maj på Dalens sjukhus efter överenskommelse med Ann-Marie Lysell. Efter att ha samtalat i drygt en timma blev han mycket trött, och vi tog avsked av varandra. Några dagar senare fick han återvända hem, men då febern steg återvände han till sjukhuset. Ann-Marie Lysell läste upp intervjun och kommentarerna från kamrater och kollegor för honom.

– Han blev otroligt glad och rörd. Han uppfattade texten som ett farväl.

Nu strömmar avskedsorden in från forna elever, vänner och kollegor i USA och Sverige. Lördagens uruppförande av verket ”Uppbrott” i Adolf Fredriks kyrka är det första sedan Sven-David Sandströms bortgång.

Samtidigt väntar en rad praktiska arrangemang. Det enda som är bestämt är att Sven-David Sandström enligt egen önskan ska jordbegravas. Man har ännu inte beslutat var hans originalpartitur ska arkiveras – vid Indiana University, där han var professor i komposition, eller i Stockholm.

– Han var totalt ointresserad av sådant. Han ville bara komponera. Resten fick andra ta hand om, säger Ann-Marie Lysell.

Sven-David Sandström och Ann-Marie Lysell håller varandras händer.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 1