Annons

La traviataSångarna får känslorna att lysa i allt det gråa

Ida Falk Winland och Bror Magnus Tødenes i ”La traviata”
Ida Falk Winland och Bror Magnus Tødenes i ”La traviata” Foto: Sören Vilks

Ida Falk Winland lyser i en enastående gestaltning av Violetta i Ellen Lamms och scenografen Magdalena Åbergs avskalade ”La traviata”. Ytterligare en stjärna är dirigenten Domingo Hindoyan, som bygger upp spänningar i orkestern.

Under strecket
Publicerad

Markus Schwartz som baron Douphol och Ida Falk Winland som Violetta i ”La traviata” på Kungliga Operan.

Foto: Sören VilksBild 1 av 2

Ida Falk Winland i ”La traviata” med scenografi av Magdalena Åberg och regi av Ellen Lamm.

Foto: Sören VilksBild 2 av 2

Markus Schwartz som baron Douphol och Ida Falk Winland som Violetta i ”La traviata” på Kungliga Operan.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

La traviata

Genre
Opera
Regi
Ellen Lamm
Medverkande
Ida Falk Winland, Bror Magnus Tødenes, Karl-Magnus Fredriksson, Susann Végh, Kristina Hansson, Jonas Degerfeldt, Markus Schwartz m fl. Kungliga Hovkapellet
Var
Kungliga Operan
Text
Francesco Maria Piave
Koreografi
Ambra Succi

Musik: Giuseppe Verdi. Dirigent: Domingo Hindoyan. Scenografi: Magdalena Åberg

Med ett urtaget hjärta i handen står Violetta på Kungliga Operans ganska otäcka affischer för ”La traviata”, avklädd ända in på inälvorna. Bilden hör väl ihop med den här uppsättningens första scen, som visar en anatomisk teater, där en kvinnokropp ligger på ett bord under ett vitt skynke. Det är dock en symbolisk tanketråd som ganska snabbt blir avklippt. Hela den anatomiska teatern hissas så småningom upp i scentaket, där den hänger som en mörk, hotande skugga.

Alexandre Dumas d y:s bok ”Kameliadamen” från 1848 bygger på hans egen kärlekshistoria med den unga kurtisanen Marie Duplessis, som dog i lungsot 23 år gammal. Den blev efter ett par år en pjäs med samma namn och 1853 opera av Giuseppe Verdi – ”La traviata” var alltså ångande färsk samtidsdramatik. Sedan dess har den hållit ställningarna som en av världens mest spelade operor. Den var normbrytande för sin tid i sitt försvara för en ”fallen” kvinna och har aldrig släppt greppet om den snörvlande publiken.

Markus Schwartz som baron Douphol och Ida Falk Winland som Violetta i ”La traviata” på Kungliga Operan.
Markus Schwartz som baron Douphol och Ida Falk Winland som Violetta i ”La traviata” på Kungliga Operan. Foto: Sören Vilks
Annons
Annons

Ida Falk Winland i ”La traviata” med scenografi av Magdalena Åberg och regi av Ellen Lamm.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

På Kungliga Operan möter vi den i en obestämd nutid med drag av Hemnetannons, där alla detaljer är bannlysta. Scenografin präglas av grå, ödslig enhetlighet. Mot den dystra bakgrunden lyser Violetta själv i glänsande guldklänning eller rosablommig morgonrock, ända tills hon i sista aktens kofta själv blir en del av den stora gråheten. 

Det är stor skillnad mot Operans förra ”La traviata” från 2007, där Kasper Holten belamrade scenen med hissar, eleganta möbler och en butiksgalleria i en braskande politisk kommentar. Regissören Ellen Lamm är återhållen i sina gester och lägger snarare fokus på det personliga. Jag har svårt att uppskatta hennes statiska körscener och de abrupta övergångarna mellan akterna. Men hon visar också en stor känslighet. Scenen ekar visserligen tomt ibland – fast vad gör det med sådana sångare i huvudrollerna! Ida Falk Winland är Violetta, Bror Magnus Tødenes hennes älskare Alfredo och Karl-Magnus Fredriksson Alfredos far – alla lyser på sitt sätt.

Karl-Magnus Fredriksson gjorde Alfredos pappa Giorgio redan i Operans förra uppsättning – bra redan då men nu med ännu mer värme och komplexitet. Då fick han spela frireligiös extremist, men här blir hans stränga fadersgestalt mycket mänskligare, bara fast i sin tid med dess omänskliga regelverk.

Ida Falk Winland i ”La traviata” med scenografi av Magdalena Åberg och regi av Ellen Lamm.
Ida Falk Winland i ”La traviata” med scenografi av Magdalena Åberg och regi av Ellen Lamm. Foto: Sören Vilks

Märkvärdigast är hur Ida Falk Winland låter oss följa Violettas utveckling: det är som om vi ser rakt in i hennes inre. Med sin böjliga, uttrycksfulla röst gör hon en enastående gestaltning av en ömt kärleksfull och starkt sammanbiten kvinna.

Tenorer är ofta en bristvara i svenska operahus, men här kommer en norrman, skolad i Italien: Bror Magnus Tødenes, 26 år gammal. I illasittande stor kostym och med aningen tafatt agerande får han den krävande rollen att verka häpnadsväckande lätt. Man njuter av hans öppna, ljusa röst och vill att han aldrig ska sluta sjunga.

Ytterligare en stjärna är dirigenten Domingo Hindoyan. Hans noggranna, transparenta sätt att dissekera partituret stämmer fint med Ellen Lamms exakthet. Han bygger upp spänningar i orkestern som bara väntar på sin förlösning, och till slut får känslorna flöda fritt. Inbäddade i gråaste grått.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons