Annons

Carina Burman:Sånger om hierte-gnaag och Werldsens wäsende

Titelbladet till originalupplagan av ”Odea Sveticae”.
Titelbladet till originalupplagan av ”Odea Sveticae”. Foto: Litteraturbanken

Den brukar kallas den första svenska diktsamlingen, Samuel Columbus ”Odae Sveticae” från 1674. En nyutgåva låter oss åter stifta bekantskap med den svenska barocken och en av dess lutspelande revoltörer.

Under strecket
Publicerad

Små, toppmoderna diktsamlingar av unga poeter blir sällan föremål för understreckare. Detta är ett undantag. Så är också poeten lite ovanlig. Samuel Columbus var visserligen 32 år gammal då han gav ut sin ”Odae Sveticae”, men i år fyller han 377. Boken publicerades 1674 och har kallats Sveriges första diktsamling. Nu kommer den i nyutgåva på förlaget Nirstedt/litteratur.

Columbus mest kända dikt är nog ”Lustvin dansar en gavott med de fem sinnena”, som trycktes senare. Ämnet är kärlekens makt, och Lustvin (lustvännen) inleder: ”Ingen må mig det förneka, att jag vackert älska må / Vackra Rosor, vackra Liljor, leker ögat gärna på.” Sinne efter sinne får sin vällust – också av ”vacker flicka”. Liksom dikterna i ”Odae Sveticae” tonsattes denna av författarens vän, hovkapellmästare Gustaf Düben.

Stilen är barock, och även poetens liv har barocka kvaliteter. Någon släktskap med den genuesiska upptäckts­resanden finns dock inte – släkten tog namnet Columbus (duva) efter hemmanet Duvåker. Liksom många tidigmoderna författare kom Samuel Columbus (1642–1679) från en prästsläkt – pappa var kyrkoherde, mamma kyrkoherdedotter. Ovanliga är däremot familjens omfattande litterära och musikaliska intressen. Fadern Jonas Columbus hade studerat i Trondheim och Köpenhamn, där västmanlänningen uppgav sig vara jämtlänning för att inte drabbas av svenskhat. Senare blev han poesiprofessor och director musices i Uppsala, men även en uppmärksammad latinpoet. Hans handskrivna dikter (bland annat självbiografiska) finns bevarade och tillgängliga digitalt. 

Annons
Annons

Med sin första hustru fick Jonas Columbus 18 barn och blev drygt 50 år gammal far till Johan och Samuel. Det skilde drygt ett och ett halvt år mellan pojkarna, och de tycks ha varit urtypen för ordentlig storebror och slarvig lillebror. Liksom fadern var de språkkunniga. 

Barocken älskade främmande språk, vart för sig eller våldsamt hopblandade. Samuel Columbus första kända tillfällesdikt är på grekiska, och under en vistelse i Tyskland gav han 1676 ut två diktsamlingar, den ena på tyska, den andra på svenska, tyska och latin. I en dedikation berättar poeten att han valde tyskan för att öva sig, men att språkbytet inte beredde honom större svårigheter än för en dansmästare att lära sig nya takter. 

De klassiska språken, däremot, kunde bröderna Columbus och deras vänner sedan barnsben. Storebror Johan fick tidigt undervisning av fadern i språk och musik, och vid gymnasiet i Västerås kompletterade han den obligatoriska latin- och grekiskundervisningen med hebreiska. Antika och österländska språk blev hans ämne vid universitetet, där han tycks ha beskyddats av Olof Rudbeck och haft kamraternas förtroende. Storebror var en hedersman och blev professor i poesi. För samtiden var han den kände Columbus, ty liksom fadern var han en omtalad latinpoet. En poetkollega beklagade att så få av hans dikter tryckts. I handskrift fick de inte den spridning de förtjänat. 

Ett vittne mötte honom ”spelande på sin luta”, vilket ger en bild av den unge poeten, full och musikalisk, på väg över Gamla torget i Uppsala.

17 år gammal kom Samuel Columbus till Uppsala 1659. Storebror sågs redan under studietiden som professorsämne, men även om Samuel ansågs lovande tog han aldrig sin examen. Han tycks inte ens ha avlagt de mest grundläggande akademiska proven. Kanske hörde han till de studenter som tycker det är onödigt att förstöra studentåren med plugg. I varje fall hängde han med innegängen, däribland kretsen kring den jämnårige Urban Hiärne (sedermera läkare, grundare av Medevi hälsobrunn och ferm motståndare till häxprocesserna). Pojkarna spelade teater på Uppsala slott, iförda gamla kostymer från drottning Kristinas dagar, och grundade en litterär herdeorden, där var och en fick sitt herdenamn – Columbus hette Myrtillo aff Bergen. Framför allt tycks de ha ägnat sig åt att uppvakta professorsdöttrar, och en vän raljerade diktledes om hur de vid Fyris å ”på sin söt-flistrand flöjt in för dess kårar blå” hyllade sina herdinnor. ”Hjälp Gud vad griller blev hans hjärna därtill bragt!” suckade kamraten.

Annons
Annons

Samuel Columbus var uppenbarligen en kul typ och kanske också en charmig sådan, men knappast Guds bästa barn. Sommaren 1661 drogs han inför det akademiska konsistoriet av en bonde, som hävdade att studenten ridit ihjäl hans häst. Universitetet hade egen domsrätt, och trots att studenten nekade fick han sitta av ett par veckor i carcer, som studentfängelset kallades. Uppenbarligen betalade han hästen. 

Några år senare ägde ett regelrätt studentupplopp rum i Uppsala – staden ansågs närmast belägrad – och förklädda studenter bröt sig in hos rector magnificus, som de ogillade. Samuel Columbus nämndes bland deltagarna och erkände sig ha skrivit en inlaga till rektor, men skyllde på berusning och ungdomligt oförstånd. Ett vittne mötte honom ”spelande på sin luta”, vilket ger en bild av den unge poeten, full och musikalisk, på väg över Gamla torget i Uppsala. Än en gång kastades Columbus i carcer, där han författade böneskrifter till kungen och universitets kansler, Magnus Gabriel De la Gardie. Efter ett drygt halvår släpptes han fri. 

När sedan latinet upphörde att vara den lärda världens språk blev han och inte brodern den store Columbus.

De la Gardie blev hans beskyddare, liksom Georg Stiernhielm, svenska språkets förnyare och författare bland annat till hexametereposet ”Hercules”. Columbus försörjde sig som informator och tillfällespoet, men var också Stiernhielms assistent i det nygrundade Antikvitetskollegiet. Sedan ”Odae Sveticae” utkommit 1674 for poeten med sina adliga disciplar till Tyskland, Nederländerna, England och Frankrike. Ibland vistades de vid universitet, ibland bodde de i storstäder. Columbus själv skaffade en boksamling. 

Annons
Annons

Först i december 1678 återvänder han till Sverige. Våren därpå skrev han till De la Gardie och bad välgöraren om någon professur eller åtminstone tjänsten som kunglig translator. Han erbjöd sig också att översätta franskklassiska komedier – givetvis mot ersättning, men även för att göra fäderneslandet ”en angenäm tjänst”. Redan tidigare hade han för övrigt tolkat delar av Ovidius ”Metamorfoser” för att introducera dem på folkspråket.

Hemkomsten tycks inte ha gjort Columbus gott. I brevet till De la Gardie klagar han på ”denne ortens ruggote vårväderlek och dess långlige köld”, men också på den svenska maten. Plågan blev kort, ty Samuel Columbus dog i juli 1679. En dikt vid båren kallade honom ”den svenske Horatius” – men sådant beröm var rätt vanligt. Tidens gravdikter frossade i överord.

Till skillnad från brodern hade Samuel Columbus sett till att publicera sina verk. Han blev ihågkommen. När sedan latinet upphörde att vara den lärda världens språk blev han och inte brodern den store Columbus. Säkert bidrog det att han förstått att knyta sitt öde till kända namn. En liten anekdotsamling, ”Målro eller romål”, berättar om samtidens kändisar, särskilt Stiernhielm men också Lucidor. Columbus blev ihågkommen.

Lyckohjulet snurrar lika obönhörligt som på medeltidens kyrkomålningar – högst upp är man kung eller känner sig som sådan, men vips ligger man där i dyngdiket.

Nu kommer Samuel Columbus alltså i nytryck, och dessutom som en av de första volymerna i den nya serien ”N/L:s poesibibliotek”. Formgivningen är enhetlig och asketisk, och boken har ett förord av barockforskaren Daniel Möller. Älskare av äldre poesi kan alltså fröjda sig – det är inte ofta sådan kommer ut på kommersiella förlag. 

Annons
Annons

Här kan vi möta 1600-talets världsbild. Särskilt mycket av den lutspelande revoltören möter vi inte här, utan i stället den ödesmättade svartsyn, som är vanlig i tidens skrifter. ”Världen rämnade oavbrutet framför 1600-talsmänniskan”, skriver Möller i sitt förord. Medan vi oroar oss för miljökatastrofer plågades Columbus tid av fruktan för yttersta domen. Vår oro må vara mer berättigad, men deras skräck betydligt större. I en metriskt märklig dikt skriver Columbus: 

”Hwad är dock Menskians Lefwerne? En Dröömning / som myckit tycks dock intet är. /…/ Thess Lycka? ett Kull’r-hiuul / som häfwer oss som snarast opp / men bärs så lijte wid / at thäd sigh hwälfwer om / så är man fallen nijd.”

Lyckohjulet snurrar lika obönhörligt som på medeltidens kyrkomålningar – högst upp är man kung eller känner sig som sådan, men vips ligger man där i dyngdiket. Lite kärlek hinns dock också med i samlingen, både om förälskelsens ”hierte-gnaag” och om äktenskapets välsignelser. Själv gifte sig Columbus aldrig, utan dikten är en återanvänd bröllopshyllning. 

Samtidigt är den en trevlig och behaglig följeslagare så här på väg in mot höstmörkret, då man gärna grunnar på ”Werldsens wäsende”.

Den ursprungliga undertiteln till ”Odae Sveticae” beskriver innehållet ganska väl: ”Thet är / Någre Werlds-Betrachtelser / Sång-wijs författade”. Äldre tiders dikt var avsedd att sjungas, och Dübens noter finns här med i faksimil.

Helt okomplicerad är dock inte utgåvan. Citaten har redan visat det: texten återges med originalstavning, full av ”W”, dubbeltecknade vokaler, ”thet” och till och med nasalstreck, som användes för att visa dubbelteckningar av N och M. Detta försvårar läsningen i onödan. Originalstavning har sin plats i vetenskapliga utgåvor, och en dylik finns också. För 25 år sedan gav Svenska vitterhetssamfundet ut Columbus verk, och både text och kommentarer i nyutgåvan är hämtade därifrån. 

Annons
Annons

Columbus stavade modernt – för sin tid – och i en utgåva för en allmän läsekrets finns ingen orsak att låta texten behålla sin ursprungliga ortografi. Visst kan det kännas mustigt och lite mysigt att njuta barockstavningen av ord som ”kull’r-hiul”, ”Dröömning” eller ”Mood och Mackt” – men de är ett utanverk, som försvårar vår tids läsning. Dikterna är skrivna på ett ungt litteraturspråk, som det krävs övning att förstå. Originalstavat 1600-tal är för övrigt lätt att hitta både i bokform och på nätet – så ligger hela Svenska Vitterhetssamfundets utgivning på Litteraturbanken. Denna lilla bok blir alltså något av en nyhet för de redan frälsta. 

Samtidigt är den förstås en trevlig och behaglig följeslagare så här på väg in mot höstmörkret, då man gärna grunnar på ”Werldsens wäsende”. Kunde den få upp nya ögon för den rika svenska barocken vore det en god folkbildningsinsats.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons