Annons
Recension

Bibeln och arkeologernaSanning och myt i det heliga landet

OMVÄRDERING Både religiösa och politiska intressen har legat i vägen för en saklig undersökning av Palestinas forntid. Hans Furuhagen beskriver i sin nya bok de övergripande kulturhistoriska linjerna i områdets historia med stöd i antikforskningens senaste rön.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Bibeln och arkeologerna

Författare
Hans Furuhagen
Genre
Sakprosa
Förlag
296 s. Natur & Kultur

Tjuvlyssna bör man inte. Ändå kunde jag inte låta bli att göra just det när jag senast besökte British Museum i London och bland montrarna i de assyriska och levantiska samlingarna stötte på en grupp entusiastiska bibelturister. Att det var just bibelturister framgick av texten på de blå kepsar som samtliga i gruppen bar.

Ledda av en talför herre – som i handen höll en bibel späckad med bokmärken – dechiffrerades på löpande band alla antika ortnamn, härförare och folkslag som nämndes i utställningarna utifrån textställen i Gamla testamentet. Sålunda lyckades han förklara allt utan minsta tillstymmelse till osäkerhet. Det var imponerande att höra. Fast knappast trovärdigt.

Vad som är bibliska myter och vad som verkligen går att arkeologiskt och historiskt belägga bland antika lämningar i Mellanöstern är en lika kontroversiell som utmanande uppgift. Många är de som försökt, från skarpsinniga orientalister och koloniala rovgrävare till politiskt och religiöst motiverade statsarkeologer.

Det var Carsten Niebuhr, den tyske naturforskaren och kartografen – på väg hem från den stora Arabienexpeditionen där alla hans resekamrater dött – som var den förste vetenskapsmannen att identifiera en ruinkulle med en plats omnämnd i Bibeln. I Mosul, i provinsen Nineve i dagens Irak, var Niebuhr övertygad om att han funnit profeten Jonas grav. Snart nog skulle fler, och mindre nogräknade, arkeologer och skattsökare börja gräva i främre Mellanösterns hårda jord – med spaden i ena handen och Bibeln i den andra.

Annons
Annons

Om dessa två ämnen, det heliga landets antika historia samt arkeologernas och bibelforskarnas öden och irrvägar, har antikhistorikern Hans Furuhagen skrivit en synnerligen angelägen och intressant och bok: ”Bibeln och arkeologerna”. Inspirerat och välformulerat undervisar författaren om de övergripande kulturhistoriska linjerna i områdets historia. Lyckligtvis rör det sig inte om renskrivna föreläsningsmanuskript, utan om en översiktsbild delvis tecknad med hjälp av antikforskningens senaste rön. Bokens viktigaste bidrag är emellertid granskningen av arkeologin i Palestina under det senaste seklet. Furuhagens position är kritisk, han tillhör inte de blå kepsarnas grupp, och utgångspunkten är att Gamla testamentet inte utgör en objektiv skildring av Palestinas forntid.

Många bibliska arkeologer har varit kristna fundamentalister från USA vars verksamhet ytterst handlat om att bekräfta den bibliska historien – och lämna annat därhän. Den som söker skall finna heter det, men dessa arkeologer har uppenbarligen lyckats finna betydligt mer än de faktiskt hittat i sina utgrävningar.

Med sina exempel snuddar Furuhagen vid frågan varför just arkeologer är så beredvilliga att tvinga in sina fynd i den ena eller andra politiska och ideologiska fållan. Uppenbart är att arkeologin i Palestina är ett specialproblem eftersom det finns så många olika divergerande intressen bakom utgrävningarna. Lokalpatriotism och nationalism har blivit allt viktigare drivkrafter och i ett par kapitel diskuterar Furuhagen förgrundsgestalten inom Israels arkeologi, Yigael Yadin.

Annons
Annons

För Yadin var det inte hans religiösa nit, utan geopolitiska syften som låg bakom arbetet; med Bibeln som argument ville Yadin hävda staten Israels rätt att existera. Ett av hans mest omtalade projekt var utgrävningen av borgen på Masadaklippan, där judiska motståndsmän försvarat sig mot den romerska hären. Efter tre års belägring intogs borgen år 74. Enligt krönikören Josefus, som deltog i belägringen på romarnas sida, beslöt judarna, nästan tusen stycken, att begå kollektivt självmord när de insåg att slutet var nära.

Men vart tog kropparna vägen? Inga massgravar har hittats i närheten trots idogt letande. Det var därför en sensation när Yigael Yadin på hösten 1963 upptäckte en grotta med människoben, tillhörande ett tjugotal individer. Dessutom fann han tre skelett, av en man, en kvinna och ett barn, vilka beskrevs som Masadas sista judiska försvarare. Sex år senare begravdes de tre martyrerna i kistor svepta i israels flagga. Och Masada tog plats på Unescos världsarvslista.

Efter Yadins död har en ny generation israeliska arkeologer gått igenom materialet och funnit att de tre skeletten var en konstruktion. Det viktiga grottfyndet fanns märkligt nog inte med i slutrapporten från utgrävningen, vilket fick en förklaring när Yadins assistenter intervjuades: man hade dessvärre funnit gott om grisben i grottan – en uppgift som hade underminerat Yadins slutsats eftersom griskött var tabu för judarna, men något som romarna var förtjusta i.

Med sin bok höjer Hans Furuhagen ett varnande finger för övertolkningar och politiskt styrd forskning. Samtidigt visar han på ett övertygande sätt hur vi tack vare systematiskt arbete och vetenskaplig nit kommit en bra bit på vägen med att verkligen dechiffrera mycket som tidigare varit fördolt. Carsten Niebuhr hade varit nöjd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons