Annons

VinternovellerSanslöst begåvat: Läs, bara läs!

Norska Ingvild H Rishøi (född 1978) debuterade 2007 med ”La stå”. Hon har belönats med bland annat Bragepriset (för ”Vinternoveller”), Sult-priset och  P O Enquists pris.
Norska Ingvild H Rishøi (född 1978) debuterade 2007 med ”La stå”. Hon har belönats med bland annat Bragepriset (för ”Vinternoveller”), Sult-priset och  P O Enquists pris. Foto: Hans Fredrik Asbjørnsen

Vad är det för fel på alla stora förlag som inte givit ut Ingvild H Rishøis ”Vinternoveller”? Therese Eriksson har läst tre långnoveller – om familjerelationer i pressade situationer – och hoppas innerligt att den här boken inte ska drunkna i bokflodens brus.

Under strecket
Publicerad

Vinternoveller

Författare
Ingvild H. Rishøi
Genre
Prosa
Förlag
Flo förlag

Övers. Stephen Farran-Lee & Nils Sundberg 72 s.

Det här är skitbra. Sanslöst begåvat. Läs, bara läs! Egentligen kunde det räcka så, med en entusiastisk uppmaning till var och en om att omedelbums läsa norska Ingvild H Rishøi. Men, det finns mer att säga och, inte minst, undra: varför är hon inte mer i ropet?
När Ingvild H Rishøi mottog P O Enquists pris 2013, kommenterade Björn Kohlström det på sin blogg Bernur, med en syrlig kommentar om att Rishøi inte passar det Sverige som ”inte är intresserat av översättningar”, eftersom hon skriver noveller och de inte är ”kommersiellt gångbara”. Hon debuterade redan 2007 med sin första novellsamling ”La stå” och fick sitt genombrott, och flera priser, för sin andra, ”Historien om Fru Berg” (2011). Först nu föreligger Rishøis senaste novellsamling, ”Vinternoveller” från 2014, på svenska. Äntligen, men jag känner mig ändå manad att behålla den beska tonen. Ingen skugga ska falla över det lilla ambitiösa Flo förlag som omdömesgillt faktiskt ger ut boken, men däremot över alla andra, stora förlag: vad är det för fel på er?

Annons
Annons

”Vinternoveller” består av blott tre berättelser, den sista – ”Syskon” – är närmare 70 sidor lång. Den handlar om 17-åriga Rebekka, som hittar ett illavarslande brev adresserat till hennes psykiskt instabila mor och som därefter rymmer hemifrån med sina småsyskon, i ett försök att rädda familjen från oundviklig splittring. Rishøi varvar de tre barnens kyliga vinterpromenad mot stugan där Rebekka tänkt ta skydd, med tillbakablickar på familjens sorgtyngda, stökiga förflutna, och förser på så vis novellen med en intensiv laddning. Hon gestaltar förtvivlan med små, enkla medel, vilket gör den än mer övertygande; ”Syskon” är en fantastisk berättelse. 

I sin desperation, i stressen att dölja pengaproblemet för sitt barn, ger den unga mamman bort pengar till den tiggare som dottern vill hjälpa

De två andra novellerna är ännu bättre. I ”Rätt Thomas”, som liksom ”Syskon” är översatt av Nils Sundberg, har jagberättaren Thomas nyss kommit ut ur fängelset. Senare på kvällen ska han få besök, med övernattning, av sin lilla son Leon. Han måste köpa en kudde till barnet. Han har ångest redan när han kliver in i butiken. Expediternas frågor – barnkudde? vilket material? – stressar honom tills han når sin gräns och lämnar affären med ogjort ärende. Utanför möter han gamla skolkamraten Vibeke, de två går till en pub tillsammans.

”Vi kan inte hjälpa alla”, översatt av Stephen Farran-Lee och tidigare publicerad i tidskriften Granta, är bokens kortaste, men också klart starkaste, Fatti novell. Den släpper inte sitt grepp om mig, jag har svårt att komma över hur bra den är. Här kämpar en ung, ensamstående mor med färden hem från förskolan med dottern. Det var ju meningen att de skulle gå hela vägen, men så kissar dottern på sig, och kanske borde de ta bussen? Fast hon inte har råd, fast hon vänder på kronorna så de ska räcka över helgen. I sin desperation, i stressen att dölja pengaproblemet för sitt barn, ger den unga mamman bort pengar till den tiggare som dottern vill hjälpa. Därefter kommer hon på sig själv med att lova dottern ett par nya, torra trosor. Utanför provrummet i klädaffären: ”Det luktar kiss. Jag sätter mig på en pall. Jag lutar huvudet i händerna. Så andas jag in. Jag vet inte vad jag ska göra.”

Herregud, låt denna pärla till novellsamling få den uppmärksamhet den förtjänar, låt den inte drunkna i bokflodens brus. Ingvild H Rishøi tillhör de lyckligt lottade författarna som kan förlita sig på sin särskilda ton. Hon har en röst som bär, och när man har en sådan kan den allra enklaste återberättande stil ändå komma att vibrera i varje mening. Så är det i ”Vinternoveller”. Rishøi skildrar de allra mest utsatta i klassamhället, men hon gör det på ett sätt som inte är helt vanligt; med självklarhet, på allvar och – framförallt – med den litterära framställningen först. Om det finns ett politiskt ärende här, så handlar det möjligen om att inte reducera dessa människors liv till just ett sådant ärende. Ljuset som bryter in i slutet av alla tre novellerna vittnar om det: Rishøi är inte intresserad av att gotta sig i misären, hennes uppdrag handlar om att se människan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons