Annons

Therese Eriksson:Sara Danius var allt annat än lagom

Sara Danius delar ut pris på QX-galan på Cirkus i februari, i den omtalade klänningen från Nobelfesten 2018.
Sara Danius delar ut pris på QX-galan på Cirkus i februari, i den omtalade klänningen från Nobelfesten 2018. Foto: Karin Törnblom/TT

Sara Danius förstod vikten av synlighet. Vad hade hon kunnat bära på Nobelfesten ett krisår som 2018 förutom den orangerosa kreationen?

Under strecket
Publicerad

”Det är nu det börjar. En lidelse för allt synbart ger sig till känna. Ingen vet riktigt vad lagom är”, skriver Sara Danius i ”Den blå tvålen” (2013). Danius syftar på den framväxande litterära realismen på 1800-talet – men det hon skriver kunde också vara en beskrivning av hennes egen gärning, och av hennes persona.

Knytblusen, den höghalsade klänningen med stora röda rosor mot svart botten, en blåsa helt gjord av boksidor på omslaget till tidningen Vi och så, till sist, den frapperande klänningen i rosa och orange på förra årets Nobelfestligheter. Varför bar Sara Danius dessa kreationer? För att hon älskade mode, ja, men kanske också: för att hon visste något om vikten av synlighet.

Det var tidigt 00-tal och det viskades i litteraturvetenskapens korridorer i norra slottstornet i Uppsala. Sara Danius var där. Jag minns hur det liksom drogs efter andan hos unga litteraturvetare med ambitioner, här var hon redan den förebild hon senare skulle bli i bredare lager. För mig framträdde hon inte som synlig då, varken bokstavligt eller bildligt, men det skulle hon komma att göra sedan. Hon var en intellektuell med en exceptionell dragningskraft.

Annons
Annons

För mig personligen har den essän, och samlingen i sin helhet, fått en särskild betydelse.

Människan ser sällan det som finns rakt under näsan på henne. Det var, bland annat, precis sådana saker som Sara Danius åskådliggjorde i sina verk. Hon hade – och det tar emot att använda imperfekt – en säregen vitalitet i tanken och i pennan. Ledigt begagnade hon sig av sin bildning, visade samband där få före henne fixerat blicken. Hennes sätt att ta sig an 1800-talsrealismen och ”konsten att göra saker och ting synliga”, är ett utmärkt exempel på det. Men: hon skrev inte bara om synlighet, hon skrev också fram den.

”Den kultiverade människan av idag flämtar på historiens krön, på flykt undan naturen och döden, skyggande för det biffklubbarnas barbari som är villkoret för hennes överlevnad”, skriver Danius i titelessän i textsamlingen ”Husmoderns död” från 2014. Hennes civilisationskritiska undersökning av fyra utgåvor av ”Bonniers kokbok” från lika många decennier har, tack vare slående formuleringsglädje och vass analys, blivit en modern kulturjournalistisk klassiker. Vad är det som blir synligt här?

Till att börja med: artefakten. Den slitna, nära sönderfallande första utgåvan av kokboken från 1960 som vi hade i en trång låda i köket när jag växte upp, fick nytt liv med Sara Danius text. Plötsligt var den inte bara det otympliga åbäke med vacker framsida som mamma alltmer sällan plockade fram, utan också en pregnant symbol för ett samhälle i förändring. Det hela blev mycket konkret. Med sin drastiska skärpa och humoristiska finess, och med sina lidelsefulla beskrivningar av kluvna humrar och flådda harar, visade Danius hur husmors död i de svenska köken inte inneburit en förlust av kvinnlighet, utan tvärtom av manlighet: ”Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare.”

Annons
Annons

Nu, efter hennes död, cirkulerar på nätet ett meme; en bild av Danius i just förra årets storslagna Nobelblåsa och med uppmaningen ”In a world full of lagom – be a Sara Danius”.

För mig personligen har den essän, och samlingen i sin helhet, fått en särskild betydelse. Det är till den jag går när jag tvivlar på det skrivande livet, när jag vill bli påmind både om varför jag skriver och om hur jag skulle vilja göra det, bara jag kunde. Också det gjorde Sara Danius synligt för mig. En gång skrev jag till henne, jag ville tala med henne om intellektuellt arbete. Det blev inget samtal – i vägen stod sjukdom och akademi – men hennes intresserade, uppriktiga svar gav mig nytt mod. Jag plockar fram det nu och då.

Sara Danius skrev initierat om de franska 1800-talsförfattarrnas vurm för synlighet, hon skrev om allt mellan himmel och jord – om litteratur, bakelser och glaskonst – så att det framträdde i all sin synlighet, och hon visste att iscensätta sin egen synlighet. Allt hängde ihop. Vad hade hon kunnat bära på Nobelfesten ett krisår som 2018 förutom den orangerosa kreationen? Brist på synlighet hade, i det läget, inneburit osynlighetens eftergift. Slutraderna i ”Den blå tvålen” lyder: ”Varför mobiliseras det synliga? Inte för att spegla. Utan för att åskådliggöra. Allra helst: betvinga.”

Nu, efter hennes död, cirkulerar på nätet en meme; en bild av Danius i just förra årets storslagna Nobelblåsa och med uppmaningen ”In a world full of lagom – be a Sara Danius”. Ja, vi kan åtminstone försöka.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons