Annons

Sara: ”Mitt underliv har varit som en död zon”

”Jag hade ångest, skämdes och kände mig onormal för att jag inte kunde ha sex”, säger Sara.
”Jag hade ångest, skämdes och kände mig onormal för att jag inte kunde ha sex”, säger Sara. Foto: Emma-Sofia Olsson

Sara är 34 år har aldrig kunnat genomföra ett ”riktigt” samlag. Det är för smärtsamt. Nu har hon fått behandling och ser hon sig som en sexuell varelse. Och hon tycker att penetrationssex är överreklamerat.

Under strecket
Publicerad

”Efter tredje eller fjärde dejten avslutade jag det hela. Jag var livrädd att det skulle uppdagas att det var fel på mig”, säger Sara.

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 1 av 2

Det finns ett smärtminne i mina muskler, förklarar Sara.

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 2 av 2

Sara säger att hon lever två parallella liv. Ett öppet. Och ett hemligt.

Det öppna livet är ljust och välordnat med intressant jobb, fin bostadsrätt, roliga intressen och många vänner.

Det hemliga livet har länge varit tyst, skamtyngt och fyllt med känslor av att vara ofullständig och rentav onormal. Anledningen är att sex så länge Sara kan minnas varit förknippat med smärta och skam.

– Jag är 34 år och har aldrig haft samlag. Mitt underliv har varit som en död zon, helt avklippt. I tonåren försökte jag ha tampong en gång. Men det gjorde så ont så jag nästan svimmade, berättar hon när vi träffas i en park i Stockholms innerstad.

Sara är klädd i en kort sommarklänning och ska strax delta i en konferens. Hon är välutbildad, ger intryck av att vara kompetent och driftig.

– Jag har alltid varit en duktig flicka, ja perfektionist, skött skolan och levt efter mammas förväntningar. Under lång tid tänkte jag att sex kommer att ordna sig bara jag träffar den rätte och försökte ignorera känslan som gnagde, förklarar Sara.

Annons
Annons

”Efter tredje eller fjärde dejten avslutade jag det hela. Jag var livrädd att det skulle uppdagas att det var fel på mig”, säger Sara.

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 1 av 1

Det var outhärdligt och jag fick lokalbedövning för att kunna gynundersökas.

I 20-årsåldern fick hon en infektion och tvingades besöka en gynekolog för första gången i sitt liv. Det blev en skräckupplevelse.

–Det var outhärdligt och jag fick lokalbedövning för att kunna undersökas. Ändå var gynekologen nonchalant och avfärdade det hela med att jag verkade stressad. Nu tycker jag att det är konstigt att mina problem inte togs på allvar och att jag fick veta att det finns hjälp. Det finns dessvärre en enorm okunskap i vården, säger hon.

”Efter tredje eller fjärde dejten avslutade jag det hela. Jag var livrädd att det skulle uppdagas att det var fel på mig”, säger Sara.
”Efter tredje eller fjärde dejten avslutade jag det hela. Jag var livrädd att det skulle uppdagas att det var fel på mig”, säger Sara. Foto: Emma-Sofia Olsson

Under tonåren hade Sara inga pojkvänner som sina jämnåriga kompisar. Och under universitetstiden bara lite hångel på ett dansgolv och på en långresa hade hon en romans med kyssar och smek. Längre vågade hon inte gå eftersom hon visste hur smärtsamt det var att beröra underlivet.

Senare nätdejtade hon men vågade aldrig gå in i något förhållande.

– Jag var livrädd att det skulle uppdagas att det var fel på mig. Jag kände skam och efter tredje eller fjärde dejten hittade jag en massa fel på killen och avslutade det hela. Så här i efterhand kan jag konstatera att det inte berodde på killarna utan att det var jag som var rädd, förklarar hon.

Sara mådde dåligt, hade ångest och plågades av att känna sig ”onormal”. Till slut tog hon upp problemet med en väninna och Sara fick rådet att söka hjälp på en vulvamottagning där hon fick diagnoserna vestibulit och vaginism. Sedan ett och halvt år tillbaka går Sara i en kombinationsbehandling där hon dels träffar en barnmorska, dels en psykoterapeut.

Annons
Annons

Det finns ett smärtminne i mina muskler, förklarar Sara.

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 1 av 1

Det var ovant och äckligt att röra vid mig själv.

– Det har varit en lång och bitvis svår process. Jag uppmanades att börja smörja in underlivet mig en smärtstillande salva ett par gånger om dagen och även att titta på mitt eget underliv i en spegel. Det var ovant och äckligt att röra vid mig själv. Dessutom var det jobbigt att överhuvudtaget prata om problemen och jag grät mycket. Samtidigt har det varit skönt att inte bli dömd utan i stället känna mig stöttad och accepterad.

Terapeuten peppade Sara att börja dejta igen och hon träffade så småningom en man och blev kär.

– Jag insåg att jag var tvungen att berätta att jag inte kunde genomföra ett penetrerande samlag. Det gjorde mig jättenervös och jag var rädd för att han skulle sluta gilla mig. Men det blev tvärtom och vi kom varandra ännu närmare. Efter hand slappnade jag av alltmer när vi hade sex. Till slut blev det till och med fantastiskt.

Lusten är något som måste underhållas, lust föder mer lust.

Pojkvännen mådde själv psykiskt dåligt och förhållandet tog slut. Ändå blev det, i kombination med behandlingen, en vändpunkt.

– Jag är inte friskförklarad än men nu ser jag mig själv som sexuell varelse. Äckelkänslorna och skammen är nästan helt borta. Jag har självsex, tittar ibland på feministisk porrfilm av Erika Lust för att få inspiration och kan få orgasm på egen hand. Lusten är något som måste underhållas, lust föder mer lust, förklarar hon.

Det finns ett smärtminne i mina muskler, förklarar Sara.
Det finns ett smärtminne i mina muskler, förklarar Sara. Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons
Annons

Sara har även fått ett träningsprogram mot vaginismen. Det sträcker sig över lång tid och börjar med att varsamt föra in ett finger i slidan, för att sedan kanske övergå till stavar och till slut möjligen en dildo.

– Där är jag inte än. Det finns ett smärtminne i mina muskler som gör att jag inte riktigt kan slappna av, säger Sara.

Många känner sig värdelösa eftersom de inte kan ha penetrationssex.

Ibland är hon ledsen över de förlorade åren när ”locket låg på” möjligheten att njuta sexuellt. Men hennes erfarenheter har gjort att hon funderat mycket på den rådande normen kring vad som är ”riktig” sex.

– Jag är med i en Facebook-grupp för personer med vestibulit. Där berättar många hur de skäms och känner sig värdelösa eftersom de inte kan genomföra penetrationssex. Men sex är så mycket mer än så. I dag vet jag att det går utmärkt att ha det skönt på en massa andra sätt. Jag tror att det vore befriande om vi kan inse det.

Den senaste tiden har det hänt att Sara åkt på kryssningar med målet att ha roligt, hångla och kanske ha sex.

– Jag vågar ta för mig på ett annat sätt nu och vill utforska sånt som jag borde ha gjort för länge sen. Jag har också accepterat att penetrationssex inte fungerar nu. Kanske kommer det att göra det en dag och jag vill gärna ha barn. Nu känner jag att jag duger som jag är och ser ljust på framtiden.

Sara har valt att vara anonym och har egentligen ett annat namn.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons