Annons

Madelaine Levy:Det gäller att inte låta sig luras av Sara Stridsberg

Under strecket
Publicerad

I ”Porträtt av konstnären som ung” skriver James Joyce om den unge mannen Stephen som ser en kvinna vid strandkanten. Från hans utsiktspunkt en bit bort, framstår hon som något mer än en vanlig människa – med kjolarna hopsamlade kring midjan som en fågelstjärt, och de nakna benen i vattnet, ser hon ut som en graciös trana. Religiöst uppfostrad, i benhårda hierarkier där sanning ställts mot lögn och gott mot ont, inser Stephen plötsligt att man kan se världen som något annat än det den först framstår som. Fågelkvinnan blir hans kreativa urscen, hans epifani då han upptäcker metaforens, för att inte säga litteraturens, kraft.

Det är svårt att blicka ut över Sara Stridsbergs författarskap – ett av vår samtids riktigt stora – utan att tänka på Stephen och den euforiska glädje som synen av kvinnan i strandkanten väcker hos honom. Liksom få andra vet Stridsberg att se på världen med annan blick än den gängse. Ur historien, ofta ur kvinnohistorien, fiskar hon upp ensidigt tolkade eller bortglömda öden, som Sally Bauers. Verklighetens Sally Bauer, var långdistanssimmare som tog sig över såväl Kattegatt och Ålandshav som Engelska kanalen. Hon blev ”The Swedish Queen of the Channel”, en kortvarig stjärna men knappast en person som gått till den intellektuella kvinnohistorien.

Annons
Annons

När Sara Stridsberg skriver om Sally Bauer i sin debutroman ”Happy Sally” (2004) får hon emellertid en mycket större betydelse än i den historia om henne som tidigare förmedlats. Hennes öde blir en linje som skär genom historien. Och i Bauers svallvågor badar Ellen, en kvinna i konflikt med sin man. Hon vill simma; han vill att hon ska leka med sina barn. Tävlingen mellan dem handlar både om det praktiska och det existentiella. Och över dem svävar Sally Bauers ande, en drömfigur och symbolen för en hel utopi.

Just denna annorlunda blick på det som skett och hur vi vant oss vid att tolka det är en av Sara Stridsbergs många styrkor som författare. I ”Darling River” (2010) får vi möta såväl romanfiguren Lolita som prostituerade och torskar i ovana, ifrågasättande skepnader.

I senaste romanen, ”Beckomberga. Ode till en familj” (2015), är det bilden av mentalsjukhuset utanför Stockholm som blir något helt annat än i den etablerade mytologin. I berättelsen om en flicka och hennes far är sjukhuset förtrollat och fullt av potential. Något att längta till. En riskabel premiss, som skulle kunna sluta i ett förskönande av mentalsjukdomens verklighet, men som aldrig gör det så enkelt för sig.

Det finns ofta något drömskt i Sara Stridsbergs texter, där grammatiken mjukats upp. Det gäller emellertid att inte låta sig luras av det mjuka i språket – i det romantiska skimret lurar skarpladdade vapen, riktade mot just etablerade hierarkier. ”Beckomberga” attackerar och river ner allt det som murarna runt sjukhuset symboliserar: den strikta uppdelningen mellan sjukt och friskt, ont och gott, fritt och fängslat.

Annons
Annons

Ibland blir Stridsbergs ifrågasättande av verkligheten och dess historia mer kontroversiell. I olika former (bland annat i romanen ”Drömfakulteten” från och i dramatiken) har Sara Stridsberg vridit och vänt på Valerie Solanas, den radikala feministen som är mest känd för att ha skjutit Andy Warhol. Är det moraliskt försvarbart att sätta en person med en så våldsam historia i ett annat, mycket mer smickrande ljus? Böckerna frågar, men bestämmer sig trots att för att göra det.

Sara Stridsberg har som författare och publik person arbetat hårt på att inte bli folkkär, inte förnöja, inte anpassa sig och inte bli bekväm. Men hon har gång på gång misslyckats. Det visar inte minst det faktum att hon nu valts in i det svenska litteraturetablissemangets innersta kärna, Svenska Akademien. Det är egentligen inte så underligt. Stridsberg må vara radikalfeminist, hon må utmana språket och vissa etablerade sanningar. Men hennes böcker är, tror jag även, mycket trösterika – inte minst för de som liksom hon själv levt med eller nära en person med psykisk sjukdom. Det hade varit enkelt att skriva att hon som författare ställer sig på kvinnornas, de sjuka, eller de bortglömdas sida. Men livet är hårt och orättvist, det hör till vårt öde som människor. Hennes författarskap solidariserar sig helt enkelt med oss alla.

När jag strax efter Svenska Akademiens tillkännagivande talade med Stridsberg nämnde hon flera gånger det självvalda utanförskap, den frånvändhet, hon länge levt med till förmån för litteraturen. Kanske har det varit en nödvändig utgångspunkt för hennes första decennier som författare. Nu blir hennes position en annan. Men jag har svårt att tro att hon efter sina många år i just litterär ensamhet, och den speciella utblick en sådan innebär, kommer förlora sin förmåga att se på livet såsom Joyce såg sin fågel – som något annat, annorlunda, men inte desto mindre sant.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons