Annons

Kristoffer Leandoer:Sara Danius visade vad romaner gör med världen

Sara Danius (1962–2019).
Sara Danius (1962–2019). Foto: Bertil Enevåg Ericson/TT

Som litteraturhistoriker hade Sara Danius den ovanliga förmågan att kunna gå tillbaka till skaparögonblicket, att se med författarens ögon. Hon visade hur stor litteratur inte gör världen begripligare, utan tvärtom gestaltar dess fundamentala obegriplighet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

År 2013 invaldes Sara Danius som ledamot av Svenska Akademien på stol nr 7.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Den 20 december 2013 håller Sara Danius sitt inträdestal i Svenska Akademien, ett äreminne över företrädaren Knut Ahnlund, som decennier tidigare lämnat verksamheten på Börshuset i vredesmod. En brödlimpa inköpt på Konsums bageri spelar viss roll i detta tal, som annars mest handlar om litteratursyn och omvärldsblick, stridsberedskap och textproduktion: Ahnlund kunde tillåta sig sådana bageriutflykter, säger Danius, ”eftersom han visste vem han var. Framför allt visste han exakt vad han var ute efter”.

Ahnlund? Det är ju sig själv hon talar om. Man behöver bara byta ut brödlimpan mot en tvålbit, en kokbok eller en slipsknut för att det ska bli uppenbart. Hennes samma år utgivna essäbok om romankonsten heter ”Den blå tvålen”, och hon lägger sista handen vid nästa års essäbok ”Husmoderns död”, där man bland annat kan läsa om ”Proust och majonnäsen”. Det är knappast första gången en talare har använt sin föregångare som förevändning för att presentera sig själv. Hon vet vem hon är, hon vet exakt vad hon är ute efter, och hon vet att denna visshet gör att hon inte bara kan utan måste ge sina intressen och idiosynkrasier fritt spelrum.

Annons
Annons

Men detta förutsätter en sak: att man behärskar sitt ämne till fullo. Det gör Sara Danius. För Prousts jätteverk går hon igenom de vanligast förekommande jämförelserna, flertalet hämtade från Proust själv – lappverk, teleskop, katedral, gryta – och ratar dem till förmån för majonnäsen, som hon hämtar från en mindre känd artikel av Roland Barthes från 1979 med titeln ”Det tar”, vilket anspelar på den punkt i majonnästillverkningen när man vispat in tillräckligt mycket olja för att såsen ska börja tjockna. Exakt så, visar hon, arbetade Proust med sin roman: det gigantiska omfånget krävdes för att anrättningen skulle ”ta”, för att den underliggande idén om tidens inverkan skulle få full verkan.

När hon skriver ”Prousts majonnäs” har Sara Danius redan varit med om att förändra den gängse bilden av Proust, genom att tålmodigt blottlägga hans intresse för tekniska nydaningar och deras inverkan på vår varseblivning, först i sin avhandling ”The senses of modernism” 1998 och därpå i den fina essän ”Prousts motor” 2000, som öppnade till en helt ny och modernare läsart, långt bortom lindblomsté och salongskonversation. Vid det laget hade någon annan nöjt sig med Prousts egen favoritbild, katedralen, och hastat vidare till nya författarskap.

Inte så Sara Danius. Hon höll fast vid ett fåtal författarskap som varit centrala för relationen mellan litteraturen och verkligheten. Stendhal, Balzac, Flaubert, Proust, Joyce. Dem läste hon desto noggrannare, med fokus på hur man kan avläsa hur samhällets och litteraturens gradvisa modernisering följs åt i deras texter – inte främst i det modernas attribut (även om vi får veta hur tidigt tekniska landvinningar dyker upp i dessa författarskap) utan i dess sätt att förändra blicken på världen, hur vissa perspektiv förkortas drastiskt medan andra förlängs bortom synranden.

Annons
Annons

Hon kunde se historien ur dess eget perspektiv, förstå vad som då tedde sig radikalt nytt och annorlunda. I sin första understreckare visade hon vilka extrema perspektiv Berenice Abbott hade när hon fotograferade New York: Danius hade alltså den ovanliga förmågan att kunna gå tillbaka till skaparögonblicket, att se med fotografens – eller författarens – ögon; se framför allt vad de inte kunde se. I ”Prousts motor” skildras hur fotografipionjärer som Marey och Muybridge delade Prousts ambition: att synliggöra tiden. Målet är inte att göra världen begripligare, utan tvärtom att visa dess fundamentala obegriplighet, när vi möter den direkt med våra sinnen i stället för med vårt vetande. Realism innebär i själva verket verklighetsförlust. Sinnligheten blir en etisk kategori, ett sätt att behålla respekten för det främmande.

Hos Danius kan man genomgående se en djup insikt i vad handlingar och kläder har för symbolvärde, hur man bygger upp (eller river ner) ett prestigekapital.

Enda gången jag egentligen träffat Sara Danius var en midsommar i mitten av 80-talet på den grekiska ön Patmos, hemvist för den mest litteräre av evangelisterna, Johannes: han som placerar ordet i begynnelsen. Hon imponerade med sin kännedom om svart amerikansk dansmusik, men framför allt med sitt självsäkra eller möjligen självmedvetna sätt (min människokännedom räckte inte till för att uppfatta skillnaden). Hon kunde göra sig själv och det som hände henne till en berättelse. Det vill säga att hon redan levde enligt sitt eget, långt senare formulerade, krav på en essäist. Detta återfinns i porträttet av Sven Lindqvist i ”Husmoderns död” och går ut på att essäisten måste uppfinna ett jag. Akademisk forskning kan eventuellt leva på sina fakta allenast, menar hon: essän måste riva byggnadsställningen kring texten och leva helt genom den kontakt med publiken som uppnås genom att man väcker intresse för den som talar. Hon återkommer till detta, exempelvis apropå Djuna Barnes journalistik: man måste våga säga ”jag” när man går ut i offentligheten.

Annons
Annons

År 2013 invaldes Sara Danius som ledamot av Svenska Akademien på stol nr 7.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Det har Sara Danius vågat.

Detta hänger ihop med en annan egenskap: hon var noga med att ta kommandot över det synliga. Det låter kanske inte så märkligt, litteraturen och det synliga var ju hennes forskningsfält, men hon drog de praktiska konsekvenserna av sin egen forskning. Ägnar man en hel bok – ”Den blå tvålen” – åt den franska romankonst från 1800-talet som skildrar hur människor vinner eller förlorar social rörelsefrihet i samma mån som de förstår hur andra betraktar dem, vilka signaler de skickar ut genom sin klädsel och hållning, så är det naturligt att man tar sina egna rön på allvar.

Att Danius länge forskat i USA märks tydligt i hennes sätt att lägga upp sina böcker: tydlighet går före allt. Man bestämmer sig för vad en bok ska handla om och vad den vill bevisa. Man talar om detta för läsaren, påminner återkommande om detta syfte och redogör hela tiden för hur långt man kommit i denna process. För att underlätta tillsätter man en inre kommunikationsansvarig, en tydlig huvudperson: man skapar ett jag. Man inser att texten är en scen, och liksom en god varietémagiker ser man till att dra uppmärksamheten till sin egen scenperson.

År 2013 invaldes Sara Danius som ledamot av Svenska Akademien på stol nr 7.
År 2013 invaldes Sara Danius som ledamot av Svenska Akademien på stol nr 7. Foto: Lars Pehrson

Är bokens egentliga ämne Flaubert? Det hjälps inte, textens subjekt måste ändå vara Danius, det är avgörande för läsarkontakten, och detta etableras genom en pedagogisk fint: det är hon som upphöjer Flaubert till klassikerstatus genom emfatiska värdeomdömen. ”Novellen är ett mästerverk”, får vi veta om ”Ett enkelt hjärta” från 1877. ”Det är en mästerligt anlagd bild”, ”Flaubert är i fin form”, ”bländande” och så vidare. Greppet störde mig när ”Den blå tvålen” kom ut: nu ser jag hur nödvändigt det är. Sara Danius visste tidigt hur noga det är vem som gör något, en kunskap hon såg till att behålla. I en recension av Erik Anderssons nyöversättning av ”Ulysses” (omtryckt i ”Husmoderns död”) påpekar hon hur viktigt det är för känslan av främlingskap i världen, som exilförfattaren Joyce ständigt ville betona, att Molly Bloom inte rör ut sitt socker själv: Joyce ser till att det i grammatiskt avseende är skeden som rör.

Annons
Annons

Det är en omsorg om detaljen, men också en förståelse för vikten av det protokollära, att helt enkelt veta vem som gör vad. Hos Danius kan man genomgående se en djup insikt i vad handlingar och kläder har för symbolvärde, hur man bygger upp (eller river ner) ett prestigekapital. Det hon blottlägger hos framför allt Stendhal och Balzac är deras förståelse av hur varje påklädning strängt taget är en investitur, ett symboliskt iklädande av insignierna för en social roll och funktion, må det sedan vara lumpsamlarens eller biskopens.

I ”Den blå tvålen” identifierar hon en nyckelscen i Stendhals ”Rött och svart”, när Julien Sorel i en spegel ser den unge nytillträdde biskopen pröva ut sitt ämbetes insignier och därtill hörande åtbörder. Jag inbillar mig att scenen har en djup personlig resonans för Danius. Det är i alla händelser omöjligt att idag läsa hennes analys av Stendhal-scenen utan att läsa in något profetiskt i den djupa förståelse för det sköra spelet mellan en anrik institutions symboler och dessas unga bärare som speglas i dessa rader.

Med tiden blev kanske det där jaget i hennes texter allt mindre uppfinning, allt mera uppriktigt.

Hennes intresse för det synliga i litteraturen fick näring av hennes kunskaper i foto och mode, uttryck som renodlar två skilda aspekter av det synliga – att visa och att visa upp – som bägge ryms i litteraturen, men som i denna form blir snabbare, direktare och mer uppenbara i sin pakt med tiden, ungefär som hon själv mer kom att skriva. Med tiden blev kanske det där jaget i hennes texter allt mindre uppfinning, allt mera uppriktigt. Men även i hennes mest personliga texter får de som stod henne närmast bara skymta förbi – sonen Leo på väg in på sitt rum, den åldrade fadern omstrålad av en värme som är ovanligt förbehållslös men ändå insiktsfull om det stora avståndet till den förgångenhet han kom att representera redan i livet. Det finns – naturligtvis – ett medvetet förhållningssätt också bakom detta. Kärleken är undantaget från det synligas herravälde, skriver Sara Danius apropå Stendhal: kärleken utspelar sig i mörker.

Annons
Annons

Hennes Flaubertstudier kom till god nytta när hon skrev den lilla boken ”Om Bob Dylan” som utkom 2018 och som, sin titel till trots, mer handlar om 2016 års Nobelpris än om det årets Nobelpristagare (jag tvivlar på att Bob Dylans trogna lyssnare har något nytt att lära sig av den, jämför med vad Proustbeundrare kan få ut av ”Prousts motor”). Det hon så skickligt blottlägger i ”Den blå tvålen” är ju hur Flaubert genomför sitt projekt att beskriva icke-händelser; att så konstfullt som möjligt rama in ett tomrum. Och syftet med ”Om Bob Dylan” tycks vara att inpränta just detta: inget osedvanligt hände när 2016 års Nobelpris delades ut. Enligt denna vitbok var det som hände i Börshuset med omnejd i oktober 2016 inget att skriva hem om, Dylan var varken skyggare eller mer svårfångad än vad andra skygga och svårfångade pristagare tidigare getts utrymme att vara. En liten bok om ingenting särskilt, med andra ord. Just den sortens bok som Flaubert skrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons