Annons

Ruth Lötmarker:Sarkozy sann arvtagare till maj 68

Enligt franske presidenten Nicolas Sarkozy är det dags att bryta med allt som maj 68 gett upphov till: ”individualism, relativism och undergrävande av gemensamma värderingar”. I en ny bok får han svar på tal: majrevolten beredde vägen för Sarkozys karriär.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Det är i år 40 år sedan den franska studentrevolten under några dramatiska dygn i månaden maj lamslog hela landet, dygn som föregåtts av sammanstötningar mellan revolterande studenter och ordningsmakten. Om detta skrivs nu många böcker. En av de mer intressanta bland dessa är Mai 68 expliqué à Nicolas Sarkozy (Denoël, 234 s) författad av far och son, André och Raphaël Glucksmann.

Med tanke på att den svenska studentrevolten var rätt beskedlig, kan det vara av intresse att kort påminna om hur månaden maj förlöpte i Paris. Oroligheterna började vid institutionen för sociologi vid universitetet i Nanterre, en av de många nya universitetsanläggningar man tvingats uppföra på grund av trycket från de stora barnkullar som fötts strax efter kriget. Ett gryende missnöje gav sig till känna framför allt bland de studenter som var hänvisade till att bo i de hastigt uppförda studentbostäderna. En militant grupp hade redan i mars etablerats under ledning av den fransk-tyske studeranden Daniel Cohn-Bendit. På grund av den oro Vietnamrörelsen skapade världen över ställde sig universitetsledningen avvaktande inför denna grupps agerande. Den 2 maj ansåg den sig ha anledning att stänga universitetet och att ställa Cohn-Bendit inför disciplinnämnden. Därmed var gnistan tänd. Ett solidaritetsmöte utlystes på Sorbonneuniversitetet. Uppslutningen blev stor och tillräckligt tumultartad för att universitetets rektor skulle tillkalla polis, en panikåtgärd eftersom polisen av gammal hävd inte äger tillträde till ett universitetsområde. Studenter strömmade till och för första gången kom de i närkontakt med polisen.

Annons
Annons

Den 10 maj manade ledarna av revolten till ockupation av hela universitetskvarteret. Barrikader byggdes och våldsamma scener utspelades, dock utan dödlig utgång. Oron spred sig, arbetare vid stora företag som Renault förklarade sig i strejk utan fackföreningarnas stöd. Frankrike lamslogs när så småningom varken post eller järnväg fungerade. Den 20 maj proklamerades generalstrejk, den största strejken i fransk arbetarrörelses historia.Den 24 maj utvisades Cohn-Bendit ur landet. Med anspelning på hans judiska börd demonstrerade studenterna under parollen ”Vi är alla tyska judar!”

Det mest spektakulära av de politiska utspel som präglade slutet av månaden var att president Charles de Gaulle den 29 maj lämnade Frankrike utan att ens informera sin premiärminister. Enligt vad man vet idag begav han sig till Baden-Baden, där franska trupper var stationerade. Den 30 maj var han tillbaka, höll konselj och ett radiotal som fick alla att lystra. Han ämnade stanna på sin post men utlyste nyval till nationalförsamlingen. En spontan demonstration för de Gaulle fyllde Champs-Elysées och riksdagsvalet i juni gav högern en starkare ställning än den tidigare hade.

Denna skiss av den yttre ramen för majhändelserna säger ingenting om de verkliga stämningar och värderingar som rörelsen var uttryck för. Det är teman som analyserats och diskuterats utan att något enstämmigt resultat uppnåtts. Den som tycks ha sin uppfattning klar när det gäller 68-årsandans vikt och betydelse är Nicolas Sarkozy. I ett tal i slutet av valkampanjen 2007 hävdade han att det var dags att bryta med allt som maj 68 enligt honom gett upphov till, nämligen individualism, relativism och undergrävande av gemensamma värderingar. Detta tal är utgångspunkten för den ovan nämnda boken.

Annons
Annons

Båda författarna var närvarande vid valmötet. Känd för att under hela sitt vuxna liv ha kämpat inom den franska vänstern var André Glucksmann en av de mer uppmärksammade deltagarna. Inför detta presidentval hade han tillkännagett att han ämnade rösta på Sarkozy (se Under strecket 20/4 2007). I ett inlägg under mötet framhöll han att han stödde den kandidat som påtalat skandalen med de krig som pågick i Darfur och i Tjetjenien och som ville få slut på den franska inblandningen i afrikanska länders inre angelägenheter. Trots sin sympati för presidentkandidaten, sedermera presidenten, Sarkozy har han dock velat bemöta dennes svepande uttalande om den revolt han själv deltagit i, inte i första hand för att bestrida utan för att nyansera, därav boken. Han skriver tillsammans med sonen för att läsaren ska möta två generationer, höra två röster.

Sonen Raphaël, journalist och dokumentärfilmare, är den som först tar ordet och han verkar i stort instämma i Sarkozys kritik. Född 1979 hör han till den generation som präglats av föräldrarnas misstro mot auktoriteter och lust att ifrågasätta. Samtidigt har han växt upp under drastiskt annorlunda förhållanden än föräldragenerationen. Att som ­70-talist ständigt höra talas om oljekris, arbetslöshet och begynnande global konkurrens ingav inte samma livsmod som efterkrigsdecenniernas barn hade fått tack vare ständigt stigande ekonomiska kurvor och full sysselsättning.

Han erkänner att han ofta känt sig tyngd av den frihet som den tidigare generationen lämnat i arv, en frihet han aldrig behövt kämpa för. Han har också med förundran tänkt på den sorglöshet som uppenbarligen var en drivkraft vid 1960-talets slut. Vissa av de slagord som figurerade på Sorbonneuniversitetets väggar under månaden maj och som gått till historien känns idag föga relevanta. Så till exempel klingade ”Njut utan hämningar!” falskt efter det att aidsrisken blivit en realitet. Det påbud som varit ett signum för hela 68-årsrörelsen ”Förbjudet att förbjuda” hade utan vägledning lämnat var och en åt sina fria val – och många i total förvirring.

Annons
Annons

Fadern André knyter an till frågan om generationstillhörighet. Vilka var de upplevelser och stämningar som präglade hans egen ungdomsgeneration? Den vanligaste förklaringen var att det handlade om en ungdomlig revolt mot ett stelnat och auktoritärt samhälle för större individuell frihet. Det märkliga var att den som i egen person inkarnerade det konservativa Frankrike, president de Gaulle, gav en mer djuplodande version. Han såg de unga som rotlösa. Den snabba moderniseringen av landet hade medfört att traditioner brutits och människor valt att bryta upp från sin hemtrakt. Det handlade om en civilisationskris. Dessa helt rimliga förklaringar bortsåg, enligt André Glucksmann, från det som var det verkliga föreningsbandet för den generation som var född runt 1945. Den drabbades tidigt av den helt unika insikten att utplånandet av mänskligheten inte var en orimlighet. Hiroshima hade visat på den tekniska möjligheten, Auschwitz på den psykologiska. Som jude talar André Glucksmann av erfarenhet. Han och hans familj undgick av en slump att sändas till ett förintelseläger. Denna insikt upplevdes med större eller mindre intensitet av hans jämnåriga men den bidrog till den otålighet med vilken de ville svepa undan fördomar och trångsynthet. Livet var skört och måste levas helt och fullt.

Med den distans åren gett medger André Glucksmann att revolten skedde med ett stort mått av självsvåld, ett självsvåld som mynnat ut i en individualism som ingen tidigare generation haft del av. På den punkten är han överens med Sarkozy. Däremot accepterar han inte dennes kritik när den går ut på att se ett samband mellan den vunna friheten och en allmän värdenivellering. Som politiker är Sarkozy offer för en optisk villa. Det som förändrats är intresset för det kollektiva. Den som upplevde maj 68 föredrog att styra sitt engagemang helt enligt eget val. Intresset har framför allt ägnats åt att utveckla det civila samhället. Kampen för mänskliga rättigheter, kvinnoemancipation, jämställdhet inom familjen, betoning av barns rättigheter var stora frågor. Humanitärt arbete med som paradexempel organisationen Läkare utan gränser, initierad av Bernard Kouchner, fick ett uppsving.

Annons
Annons

Det är denna inställning till det politiska livet som Raphaël Glucksmann sedan väljer att kommentera. Han pekar på det märkliga förhållandet att den generation som i sin ungdom var den mest politiserade aldrig i mogen ålder suttit vid makten. Den moderniserade samhället men undandrog sig regeringsansvaret. Resultatet blev ett schizofrent Frankrike där det politiska levde kvar i gamla former. Han ger tre exempel, knutna till tre årtal, för att illustrera sin tankegång och för att ange de konsekvenser detta fört med sig.

1979 höll det socialistiska partiet kongress där partiets kandidat till det kommande presidentvalet skulle utses. Valet stod mellan Michel Rocard och François Mitterrand. Rocard hade säkert mer gemensamt med 68-årsgenerationen än Mitterrand med sitt politiska förflutna i Vichyregimen och i 1950-talets koloniala konflikter. De som kunde ha fällt avgörandet till Rocards förmån var dock inte roade av partikongresser – och Rocard förlorade. 1981 vann vänstern och därmed Mitterrand presidentvalet. Den mest majestätiske och outgrundlige av alla franska statschefer kom till makten. Maj 68-anhängarnas stora försummelse var befäst, stat och samhälle stod inte i samklang.

Så långt är kritiken hovsam. Det tredje exemplet är mer bryskt. 1994, Rwanda: 50000 tutsier mördas av den hutuiska armén – som utrustats och tränats av franska trupper. Genom att samtidigt påpeka att Frankrikes president är högste chef för armén tillskriver Raphaël Glucksmann Mitterrand ett direkt ansvar. Men ansvaret för detta folkmord faller också på dem som aningslöst lät det ske.

Annons
Annons

En hård men rättvis dom, genmäler André Glucksmann. Rocard skulle säkert inte ha lekt med elden i Rwanda. Han ser en högst indirekt koppling mellan Paris 68 och Rwanda 1994, ett utslag av ödets ironi, men är angelägen att söka förklara sin generations bristande engagemang för politiskt partiarbete. Han betonar att majrevolten främst var en social rörelse. Trots att marxismen var den ideologiska grunden för 1960-talets proteströrelse höll franska ungdomar distans till såväl ideologin som till det kommunistiska partiet. Protesterna inför den sovjetiska inmarschen i Budapest hade varit starka men inrikespolitiska faktorer spelade en ännu större roll. 1960-talets 20-åringar ställde sig kritiska inför de olika partiernas förflutna. De var medvetna om att varken de Gaulle som president för den provisoriska regering som tillträtt efter krigsslutet eller det då största partiet, det kommunistiska, hade krävt någon sanningskommission för frågor som rörde samarbetet med ockupationsmakten och behandlingen av de franska judarna. De unga blundade inte heller för den roll kommunistpartiet spelat under Algerietkriget även om det var det socialistiska regeringspartiet som haft det egentliga ansvaret för att skicka fransk trupp till andra sidan av Medelhavet. Ingenting av detta var särskilt uppbyggligt.

Misstron mot kommunisterna blev till brytning i mitten av 1970-talet. Solzjenitsyns ”Gulagarkipelagen” översattes till franska. De som förde ut författarens budskap i medierna var han själv och generationskamraten Bernard-Henri Lévy. Inom vänstern som förtigit all vetskap om de sovjetiska arbetslägren och förnekat allt samband mellan dessa och den marxistiska ideologin slog sanningen ner som en bomb. Ilskan vändes mot budbärarna, dessa ”nya filosofer” som, om de inte gick högerns ärenden, drevs av en önskan att stå i det mediala rampljuset. Här glider vänstern, menar André Glucksmann, in i det dilemma där den fortfarande befinner sig: ideologin går före verkligheten.

Bokens budskap till president Sarkozy är att det var majrevoltens inverkan på det franska samhället som beredde vägen för Sarkozys politiska karriär. Som frånskild och utan provinsiell förankring skulle han tidigare inte ha kunnat aspirera på presidentposten. Med sin självsvåldighet och sin frispråkighet är han den sanne arvtagaren till maj 68.

 

Ruth Lötmarker
Ruth Lötmarker är f d lektor i franska vid Stockholms universitet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons