X
Annons
X
Fördjupning

”Sätter frivilligt på mig samhällets handklovar”

Oscarsnominerade regissören Debra Granik är tillbaka med filmen "Leave no trace". En film om att isolera sig från det moderna samhället.

– Jag vill inte vara mainstream och göra studioproduktioner bara för att, säger Debra Granik.

Regissören Debra Granik vill undersöka varför människor väljer att leva utanför samhället i sin nya film ”Leave no trace”. Foto: Joel C Ryan/TT
Läs mer om Veckans biofilmer

Den amerikanska regissören Debra Granik är ingen som kastar ur sig filmer, snarare låter hon dem långsamt puttra tills de är tillräckligt bra och redo för att introduceras för världen.

Det har gått åtta år sedan hon gjorde "Winter’s bone", det kritikerrosade dramat som vann pris på filmfestivalen i Sundance för bästa film och även nominerades till fyra Oscars. Filmen blev också Jennifer Lawrences, som spelade huvudrollen, stora genombrott.

Nu är Debra Granik tillbaka med "Leave no trace" som handlar om att välja att totalt avskärma sig från den moderna och digitala världen. Filmen är baserad på Peter Rocks roman "My abandonment" och har svensk biopremiär den 26 oktober.

Annons
X

I "Leave no trace" möter krigsveteranen Will, drabbad av posttraumatiskt stressymptom (som spelas Ben Foster från "Six feet under", "Hell or high water") och hans trettonåriga dotter, spelad av den, än så länge, relativt okända Thomasin McKenzie. Tillsammans lever de ensamma och gömda i en stor stadspark i Portland, Oregon. En idealisk existens när ett litet misstag helt förändrar deras liv.

Thomasin McKenzie och Ben Foster som dotter och far som lever utanför samhället. Foto: Scott Green/Lucky Dogs

– Det är ett porträtt av en pappa och en dotter som älskar varandra och som inte vet hur de ska få sin relation att fungera i dagens moderna samhälle. En familj som försöker leva sitt liv på ett annorlunda sätt när de blir upptäckta och bortkörda av myndigheter och plötsligt tvingas att gå tillbaka till ett mer konventionellt liv. Men den handlar också om relationen mellan en far och hans dotter, deras kamp om att tillåtas göra valet att välja bort, berättar Debra Granik entusiastiskt för SvD på telefon från New York.

Man skulle nästan kunna tro att den 54-åriga filmskaparen Granik också tagit sin tillflykt till skogen, bortsett från hennes dokumentära "Stray dog" (2014) har regissören mestadels varit frånvarande från bioduken.

– Åtta år är en lång tid men det har inte funnits en dag som jag inte har jobbat. Jag har blivit mindre dogmatisk, innan var jag mer rigid. Jag vill inte vara mainstream och göra studioproduktioner bara för att. Jag vill inte känna mig bunden. Att se action-filmer, hur mycket ger det en egentligen? Jag vill göra mer dokumentära och djupgående projekt som gör att vi kommer ihåg att vi är människor, som inkluderar alla typer av känslor.

Debra Granik berättar att det samtidigt är svårt att göra den typen av filmer, dels att locka finansiärer men också för att folk vill ha full fart och högt tempo eftersom de annars tappar tålamodet.

– Jag ville göra en film där tittarna verkligen stänger av sina mobiler, avskärmar sig från världen utanför och träder in i filmen helt och hållet. Man ska inte stå och vika tvätt eller skala grönsaker samtidigt som man tittar.

"Leave no trace" saknar den typiska filmantagonisten, Granik var länge osäker på om det skulle fungera. Ändå väcks frågan om inte pappan – som lider av PTSD och hemska mardrömmar och som har valt att avskärma inte bara sig själv utan även sin dotter från världen – är det närmaste filmen har i form av en bad guy.

Efter reklamen visas:
Leave no trace

– Du har rätt i att han inte är en hjälte. Men han är ingen skurk heller. Han gör det som han tror är rätt för dem, envis och förblindad av sin vilja och livsfilosofi. Staten är inte heller den klassiska skurken, den gör också vad den tror är rätt. Man kan säga att det är mannen mot samhället och samhället mot mannen.

"Leave no trace" tar upp ett materialistiskt dilemma: vad vi behöver och vad vi vill ha. Ben Fosters rollfigur vill inte ha någonting som tillhör den moderna världen och menar att det viktigaste är att vi får "tänka våra egna tankar".

Vi är beroende och vi älskar det.

– Vi människor har fastnat i ett hamsterhjul. Vi frågar oss aldrig själv varför vi vill ha den nya Iphonen. Vi befinner oss i ett tillstånd där vi tror att Iphone 4 inte längre fungerar och vill ha 5:an, när 6:an kommer vill vi ha den, sedan 7:an, sedan 8:an och så vidare. Vi är beroende och vi älskar det. Det är lättare att följa strömmen än att motstå, jag är likadan, säger Granik med en för första gången modstulen ton.

Debra Granik och Thomasin McKenzie under inspelningen av ”Leave no trace”. Foto: Scott Green/Lucky Dogs

Debra Granik lever inte som hon lär: hon bor i en storstad och vaknar upp till en drös mejl varje dag. Henne uppgift tycker hon i stället är att se och uppmärksamma människor som kan berätta hur det är att vara på ett annat sätt och gå mot strömmen.

– Jag sätter också frivilligt på mig samhällets handklovar, går till jobbet och ropar "ha en fin dag", utan att reflektera.

Annons
X
Annons
X

Regissören Debra Granik vill undersöka varför människor väljer att leva utanför samhället i sin nya film ”Leave no trace”.

Foto: Joel C Ryan/TT Bild 1 av 3

Thomasin McKenzie och Ben Foster som dotter och far som lever utanför samhället.

Foto: Scott Green/Lucky Dogs Bild 2 av 3

Debra Granik och Thomasin McKenzie under inspelningen av ”Leave no trace”.

Foto: Scott Green/Lucky Dogs Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X