Den nyskrivna pjäsen ”Jeanne d’Arc” repeteras på Backa teater i Göteborg. Emelie Strömberg gör titelrollen, Nemanja Stojanovic (t h ) spelar munk.
Den nyskrivna pjäsen ”Jeanne d’Arc” repeteras på Backa teater i Göteborg. Emelie Strömberg gör titelrollen, Nemanja Stojanovic (t h ) spelar munk. Foto: Peter Claesson/SvD

”Vi är den modigaste teatern i Sverige”

Göteborg är en magnet för teaterintresserade som inte räds debatt. I höst kan publiken se satir om Stampen, fundera över begrepp som svenskhet och godhet. De yngre kan följa hur en Guds krigare för 600 år sedan slutade på bålet.

Publicerad

– Jag tror vi kan påstå att vi är den modigaste institutionsteatern i Sverige när det gäller risktagande, utbrister Pontus Stenshäll kaxigt när vi ses i hans överfulla arbetsrum några dagar före höstens säsongsstart.

På väggen hänger en 50-årspresent, ett porträtt föreställande honom själv som Estragon i ”I väntan på Godot”, hans sista uppsättning som regissör och konstnärlig ledare på Moment:teater i Stockholm. Sedan 2015 är han konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater och därmed ansvarig för vad 175 årsarbetare producerar på tre scener spelåret 2017.

– Det känns väldigt bra. Så fort jag kommer in på teatern blir jag på jättegott humör. Här finns en väldigt positiv anda, tillägger han som vore det en blinkning till kritiska kommentarer om teaterns spretiga repertoar och brist på ensemblespel (”Ett teaterhus som gått vilse”, Tomas Forser i DN 25/7).

Utanför fönstret myllrar Avenyn ännu av sommarturister. Människor på resande fot, för nöjes skull. För andra är resor något nödvändigt ont. Så var det för de uppåt 1,5 miljoner svenskar som lämnade Sverige åren 1860–1920. De som inte längre hade mat på bordet och därför tog båten till Amerika, ut i det okända. I dag går flyktingströmmarna till Sverige, vilket Farnaz Arbabi belyste i sin uppsättning av Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” 2006.

Pontus Stenshäll är konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater. I höst är han aktuell med ”Utvandrarna” i egen scenografi av wellpapp. ”Vi lever i en tid med mycket ut- och invandring. Därför känns det viktigt att påminna om att nyligen var det vår verklighet.”
Pontus Stenshäll är konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater. I höst är han aktuell med ”Utvandrarna” i egen scenografi av wellpapp. ”Vi lever i en tid med mycket ut- och invandring. Därför känns det viktigt att påminna om att nyligen var det vår verklighet.” Foto: Peter Claesson/SvD
Annons

När Göteborgs stadsteater inleder hösten med samma klassiker är det inom teaterns tema ”Svenskhet”, vilket också innefattar en samtalsserie med rubriker som ”Moder Svea på divanen”.

– Jag tycker om att ha en karta att navigera efter, motiverar Pontus Stenshäll tematänkandet som i höstens repertoar även kan anas i uppsättningar som ”Gösta Berlings saga” och ”Karl Gerhard”.

Att valet föll just på svenskhet – efter förra årets undersökning av identitet –förklarar han i termer som tolkningsföreträde.

– Vi vill vara med och definiera och formulera vad svenskhet är, så att inte andra gör det åt oss.

Med andra syftar han på de högerextrema och nationalistiska krafter som nu rör sig genom Europa. I ”Utvandrarna” är det två skådespelare med annan etnisk bakgrund än svensk som spelar Karl Oskar och Kristina, vilket redan före premiären har väckt kritik i form av ilskna mejl. Men för Pontus Stenshäll är det viktigt att vidga begreppet svenskhet. Han har därför arbetat medvetet med att diversifiera ensemblen på Göteborgs stadsteater.

Annons

En annan vision han strider för är att våga spela mycket smalt och nyskrivet, vilket den förra konstnärliga ledaren, Anna Takanen, gick i bräschen för. Det är apropå det han vågar påstå att han leder den modigaste institutionsteatern i Sverige när det gäller risktagande – och nämner Michel Houellebecqs kontroversiella roman ”Underkastelse” som får premiär på Studion i januari 2018.

I Sverige ska konsten vara god. Det komplexa och tvetydiga får sällan plats, motiverar han valet.

I Sverige ska konsten vara god. Det komplexa och tvetydiga får sällan plats.

Hur modig vågar du vara repertoarmässigt?

– Innan jag får sparken [skratt]? Vi behöver förstås ett par uppsättningar som säljer bra varje säsong, de som sedan bekostar de mer experimentella.

I våras väckte ”Jihadisten” debatt och i höst har den omtalade ”Tidningshuset som Gud glömde” urpremiär. Båda bygger på verkliga händelser, IS-rekrytering och mediekris. Varför är det viktigt att väva teater av nyhetsstoff?

– Jag tycker att det är en bra utgångspunkt för teater. Men det måste vara en förhöjning av verkligheten. Det är då det blir konst. Molière, Shakespeare och Strindberg skrev ju också om aktuella händelser, även om de vävde in dem i exempelvis krönikespel. Konst måste ha en samtidsrelevans för att inte bli museum.

Annons

Det blir också allt vanligare att teatrarna jobbar med en lokalvinkel. Varför?

– ”Tidningshuset” är delvis lokalbaserad, men samtidigt handlar den om ett helt demokratihot, mediekrisen. Det är ju en fantastisk historia av shakespeareska mått, som i Gertrud Larssons händer blir en absurd och bisarr satir.

Det blir en del andeutdrivning.

Gertrud Larssons nya pjäs ”Tidningshuset som Gud glömde” tar utgångspunkt i Stampenkoncernens problem. Hon är känd för samtidssatiriska pjäser som ”Den flygande handläggaren”, ”Glasjesus” och ”Främling”, om Bert Karlsson, som Riksteatern stoppade 2016.
Gertrud Larssons nya pjäs ”Tidningshuset som Gud glömde” tar utgångspunkt i Stampenkoncernens problem. Hon är känd för samtidssatiriska pjäser som ”Den flygande handläggaren”, ”Glasjesus” och ”Främling”, om Bert Karlsson, som Riksteatern stoppade 2016. Foto: Anders Wiklund/TT

Familjeimperium, lillebrorskomplex och ett föränderligt medielandskap. Det är några av ingredienserna som dramatikern Gertrud Larsson har kokat ihop i beställningsverket ”Tidningshuset som Gud glömde”. Titeln är en travesti på ”Huset som Gud glömde”, även om hon menar att där finns mer av skräckfilmen ”Exorcisten”.

– Det blir en del andeutdrivning, utlovar hon när vi hörs per telefon.

Annons

Lillebrorskomplexet härleder hon till familjen Hjörnes ständiga kamp mot familjen Bonnier och vidare, hur Göteborgs-Posten på nittiotalet öppnade en redaktion i Stockholm som gick under namnet ”västsvenska ambassaden”.

– Målet var att GP skulle bli ”the talk of the town” i Stockholm. Det är så himla komiskt!

Med familjeimperium syftar hon på hur samma Hjörnekoncern i generationer har dominerat Göteborgs medieklimat. Detta ställer hon i förhållande till devisen ”Förvärva, ärva, fördärva”. Men att driva med familjen Hjörne är ingenting nytt. Det är närmast en tradition i Göteborg, som i journalisten och författaren Anderz Harnings satiriska roman ”Tidningslorden” från 1977.

Jag kan inte skriva pjäser om personer jag avskyr.

– Karl Gerhard hade ofta med Harry Hjörne i sina revyer. Nu var de väldigt goda vänner och Harry Hjörne uppskattade detta. Karl Gerhard brukade i sin tur köpa köttbullar på Park och ge Harrys hund Truls! Däremot var Lars Hjörne inte alls glad när Folkteatern gjorde sin nyårsrevy ”Kvasten” 1976. Där var de väldigt elaka mot honom och det var han väldigt arg för. Det återstår att se hur arg Peter Hjörne kan bli, säger Gertrud Larsson.

Annons

Tycker du själv att det finns en gräns för vad man kan göra komedi av?

– Det finns det absolut, men den går i varje fall inte vid Stampen. Sedan kan jag inte skriva pjäser om personer jag avskyr. Jag är heller inte ute efter att göra nidporträtt.

Malin Stenberg repeterar ”Jeanne d’Arc” på Backa teater. Pjäsen utgår från de förhör som 165 män höll med Jeanne d’Arc år 1431, innan de beslutade att hon skulle brännas på bål. Uppsättningen vänder sig till såväl en ung som vuxen publik.
Malin Stenberg repeterar ”Jeanne d’Arc” på Backa teater. Pjäsen utgår från de förhör som 165 män höll med Jeanne d’Arc år 1431, innan de beslutade att hon skulle brännas på bål. Uppsättningen vänder sig till såväl en ung som vuxen publik. Foto: Peter Claesson/SvD

Jag far vidare mot Hisingen, via Stenpiren och färjan Älvsnabben som för mig nästan 600 år tillbaka i tiden, till Frankrike och häxbränningarnas tid. Till Backa teater, som är Göteborgs stadsteaters fristående ungdomsscen.

För om vuxenpubliken får nyskriven nyhetsteater, så får ungdomarna scenkonst skapad av historiskt material, i form av det franska nationalhelgonet Jeanne d’Arc som stred för såväl Gud som Frankrike för att sedan brännas på bål 1431. På Backas scen är rollen delad mellan skådespelarna Ylva Gallon och Emelie Strömberg.

Annons

Scenrummet liknar en manege, rättegången ett gladiatorspel och spektakel. Kostymerna är en spännande blandning av modern haute couture och 1400-tal, designade av Bente Rolandsdotter, expert just på medeltida kläder och även arkeolog. I bakgrunden vibrerar nyskriven musik mixad av sakrala körverk och techno.

Plötsligt förstod jag att Jeanne och tjejen i P1 var en och densamma.

Iskra Kostic som Jeanne d’Arcs lillasyster och Ramtin Parvaneh som killen från hembyn.
Iskra Kostic som Jeanne d’Arcs lillasyster och Ramtin Parvaneh som killen från hembyn. Foto: Peter Claesson/SvD

Regissören Malin Stenberg berättar hur idén till uppsättningen föddes efter att hon hade lyssnat på en dokumentär i P1, om en ung tjej uppvuxen på Västkusten som åkte ner till syriska Raqqa för att strida för IS och tog med sig sina två små barn. Då hade Malin Stenberg redan börjat läsa de originalprotokoll från rättegången mot Jeanne d’Arc som också ligger till grund för pjäsen.

Annons

– Plötsligt förstod jag att Jeanne och tjejen i P1 var en och densamma: en ung kvinna som påstår att det krig hon leder är Guds vilja och befallning. Med uppsättningen vill jag diskutera fundamentalism utifrån västerländsk religion. Här är Jeanne d’Arc såväl martyr som helgon, feministikon, sexig, oskuld och ett slags självmordsbombare för hemmalaget.

Frida Röhl, konstnärlig ledare för Folkteatern Göteborg, sätter upp Brechts ”Den goda människan i Sezuan”. ”Konstens idé är att vi kan spegla oss i alla möjliga kroppar, situationer och tider. Därför kan en klassiker ha lika mycket att säga oss i dag som samtida pjäser.”
Frida Röhl, konstnärlig ledare för Folkteatern Göteborg, sätter upp Brechts ”Den goda människan i Sezuan”. ”Konstens idé är att vi kan spegla oss i alla möjliga kroppar, situationer och tider. Därför kan en klassiker ha lika mycket att säga oss i dag som samtida pjäser.” Foto: Lina Ikse, Folkteatern Göteborg

Sex minuters resa tillbaka över vattnet ligger Folkteatern, vid Järntorget. Här är Frida Röhl konstnärlig ledare sedan 2014. Liksom Pontus Stenshäll har hon ett förflutet i Stockholms frigruppsvärld. I hennes fall som skådespelare, regissör och konstnärlig ledare på Teater Tribunalen.

Men till skillnad från Pontus Stenshäll jobbar hon inte med teman. Repertoaren planerar hon istället kollektivt, med hjälp av ett konstnärligt råd där alla anställda på teatern är med och diskuterar vad de vill förmedla på scenen. I år har de talat mycket om hur de förhåller sig till en turbulent värld och vad en god handling är. Vidare, den allt synligare nyfattigdomen och vår tids bisarra skönhetsindustri, några spår som också syns i höstens repertoar. Sistnämnda i form av Marius von Mayenburgs ”Den fule”.

Annons

Brecht är cool på många sätt.

Just godhetsfrågan ställs på sin spets i Bertolt Brechts ”Den goda människan i Sezuan” som är huvuduppsättningen på Folkteatern i höst, i regi av Frida Röhl själv.

– Brecht är cool på många sätt. Han har mycket humor och en känsla för detaljer. Jag tycker nog att det här är en av hans bästa pjäser, motiverar hon valet av uppsättning.

Folkteatern sätter upp ”Den goda människan i Sezuan”. Barish Firatli, Joel Igor Hammad Magnusson, Pelle Grytt och Elisabeth Göransson repeterar.
Folkteatern sätter upp ”Den goda människan i Sezuan”. Barish Firatli, Joel Igor Hammad Magnusson, Pelle Grytt och Elisabeth Göransson repeterar. Foto: Jonas Nyström

Att göra Folkteatern mer tillgänglig har varit ett av Frida Röhls huvudmål. Numera samarbetar teatern med restaurangen Folk som driver verksamhet i foajén, vilket bland annat har lett till att de har öppna repetitioner även nattetid. Därtill fungerar Lilla scenen även som musikscen, vilket drar in nya publikgrupper i lokalerna.

Till det kommer den nya satsningen Digital scen. Inleder gör skådespelaren Evin Ahmad med gäster. Hon är aktuell med romandebuten ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar”. Den är också utgångspunkt för höstens fyra scenshower som samtidigt blir en forskning i scenkonstens gränser, i samarbete med musikproducenten Joel Igor Hammad Magnusson.

Annons

– Vi kommer att göra en visuell bild och en ljudbild där vi undersöker vad teater kan vara. Hur definierar vi teater? Är ny teknik ett hot mot scenkonsten? Eller är det en ny genre? Sedan följer jag upp det med samtal, säger Evin Ahmad.

Evin Ahmad inleder Folkteaterns nya satnisng Digital scen.
Evin Ahmad inleder Folkteaterns nya satnisng Digital scen. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Frida Röhls förhoppning är att teatern ska vara en plats där alla kan samlas. Målgruppstänkande ställer hon sig kritisk till av samma anledning som hon ser hur vi i sociala medier alltmer skräddarsyr våra flöden, fjärmar oss från det okända.

– Jag tycker själv att det är väldigt tråkigt att bara tala med folk som tycker precis som jag. Jag skapar hellre de där rummen som överbryggar. När människor från olika orter, olika klasser, samlas i en enda känsla, då händer det något.

Annons

Att skapa ett vi genom en lokal vinkel är också något hon gärna ser genomsyrar repertoaren.

– Jag jobbar mycket med det lokala. Uppsättningarna behöver för den skull inte handla om människor som bor på Järntorget, utan mer om att hela tiden ha Göteborg för ögonen. Vi är ändå en teater som heter Folkteatern.

Du har nyligen skrivit på ytterligare ett fyraårskontrakt. Vilka är de stora utmaningarna med att driva Folkteatern in i framtiden?

– De är inte bara mina, utan det handlar om kulturens roll i samhället: Hur mycket får kulturen av hela statsbudgeten? Vilken roll kommer kulturen att spela i framtiden? Sverigedemokraterna försöker använda kulturen som en arena för sina frågor. Men det är inte på teatern som de ska få utkämpa sina slag.

Malin Persson och Pelle Grytt repeterar ”Den goda människan i Sezuan” på Folkteatern i Göteborg.
Malin Persson och Pelle Grytt repeterar ”Den goda människan i Sezuan” på Folkteatern i Göteborg. Foto: Jonas Nyström

Pontus Stenshäll är konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater. I höst är han aktuell med ”Utvandrarna” i egen scenografi av wellpapp. ”Vi lever i en tid med mycket ut- och invandring. Därför känns det viktigt att påminna om att nyligen var det vår verklighet.”

Foto: Peter Claesson/SvDBild 1 av 8

Gertrud Larssons nya pjäs ”Tidningshuset som Gud glömde” tar utgångspunkt i Stampenkoncernens problem. Hon är känd för samtidssatiriska pjäser som ”Den flygande handläggaren”, ”Glasjesus” och ”Främling”, om Bert Karlsson, som Riksteatern stoppade 2016.

Foto: Anders Wiklund/TTBild 2 av 8

Malin Stenberg repeterar ”Jeanne d’Arc” på Backa teater. Pjäsen utgår från de förhör som 165 män höll med Jeanne d’Arc år 1431, innan de beslutade att hon skulle brännas på bål. Uppsättningen vänder sig till såväl en ung som vuxen publik.

Foto: Peter Claesson/SvDBild 3 av 8

Iskra Kostic som Jeanne d’Arcs lillasyster och Ramtin Parvaneh som killen från hembyn.

Foto: Peter Claesson/SvDBild 4 av 8

Frida Röhl, konstnärlig ledare för Folkteatern Göteborg, sätter upp Brechts ”Den goda människan i Sezuan”. ”Konstens idé är att vi kan spegla oss i alla möjliga kroppar, situationer och tider. Därför kan en klassiker ha lika mycket att säga oss i dag som samtida pjäser.”

Foto: Lina Ikse, Folkteatern GöteborgBild 5 av 8

Folkteatern sätter upp ”Den goda människan i Sezuan”. Barish Firatli, Joel Igor Hammad Magnusson, Pelle Grytt och Elisabeth Göransson repeterar.

Foto: Jonas NyströmBild 6 av 8

Evin Ahmad inleder Folkteaterns nya satnisng Digital scen.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT Bild 7 av 8

Malin Persson och Pelle Grytt repeterar ”Den goda människan i Sezuan” på Folkteatern i Göteborg.

Foto: Jonas NyströmBild 8 av 8