Annons
Krönika

Lars Ring:Scenkonst är mod och mening – inte bara siffror

Emelie Jonsson och Bahador Foladi i ”Minnesstund” på Kulturhuset Stadsteatern. Den hyllade uppsättningen får nypremiär den 10 november.
Emelie Jonsson och Bahador Foladi i ”Minnesstund” på Kulturhuset Stadsteatern. Den hyllade uppsättningen får nypremiär den 10 november. Foto: Bengt Wanselius
Under strecket
Publicerad

Det är inte ofta som teaterkonsten får tjäna som politiskt slagträ. Liberalerna anklagar dock nu den rödgröna Stockholmsmajoriteten för att vansköta Kulturhuset Stadsteatern: verksamheten på stora scenen driver vind för våg och i stället satsas på förorter. ”Akut sjönöd” kallar man situationen.

Liberalerna påpekar att teatern under första kvartalet haft den lägsta beläggningen på 14 år, 72 procent. DN beskriver utspelet via en artikel som inte innehåller något om konstnärlig kvalitet, kulturpolitik eller tillgänglighet. I stället frågar man chefen Anna Takanen om teatern spelar för få musikaler.

Siffror har en viss benägenhet att ställa sig framför väsentligheter. Att driva en stor scen är ingen lek. Nästan alla salonger är för stora för åskådarnas bästa. Det gäller också den på Kulturhuset Stadsteatern med sin extra balkong. Stora scener kan fungera som kassakor eller som ekonomiska slukhål – och den teaterchef som har att bestämma repertoaren ställs alltid inför svåra val.

Nu har Takanen valt att spela den viktiga och konstnärligt högoktaniga ”Fosterlandet” som innehåller samhällsansvar, historisk undersökning och flyktingproblematik. En uppsättning som med sina fem timmar kräver publik, engagemang och upptäckarlust i stället för att tävla med privatteatern om en publik på jakt efter glitter och skratt. Det är stor, känslostark teater. En beläggning på 72 procent är en helt normal siffra som många regionteatrar och grupper bara kan drömma om.

Annons
Annons

Anna Takanen har under våren presenterat en repertoar som på många sätt varit konstnärligt mycket intressant: ”Lampedusa”, ”Minnesstund”, ”Kärlek och politik”, ”American Hotel” och nu senast ”Du ska veta mitt värde”. Takanen har satsat på aktuell nyskriven dramatik och hon bör hyllas för sitt mod.

Kulturhuset Stadsteatern är kulturpolitiskt aktiv, tar in viktiga gästspel från hela landet på Fri scen, decentraliserar kulturen till Skärholmen och Vällingby, Carolina Frändes uppsättningar för unga är av spjutspetskvalitet, Klara soppteater lockar teaterovana lunchgäster. Man har tagit på sig ansvaret för Parkteatern och ger förorterna gratis teater. Det är sammanlagt en bred kulturpolitisk gärning. Det ger inte alltid höga siffror, men är värt respekt.

Sant är att scenkonsten förlorat sin självklara, trogna publik. Den stora diskussionen bör handla om hur man lockar teaterovana människor till teatern, hur man återuppfinner publikorganisationer som Skådebanan, hittar samarbeten med skolor, fackförbund och intresseorganisationer, sänker priserna för unga, hittar in till kreativa processer. Om man nu tycker att scenen är meningsfull som kommunikationsyta för samtida sociala frågor.

Till hösten presenterar Stadsteatern en trio stora uppsättningar som kombinerar musik, dans och melodram. Så lugn alla ni som räknar kvartalsresultat. Liberalerna får kanhända svälja att Stadsteatern också tar kulturpolitiskt ansvar – särskilt om nu politikerna själva bara sitter där och stirrar på siffror.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons